Turrican Flashback

Under tidigt nittiotal fann jag mig själv klistrad framför tv-skärmen medan Amigan spelade upp Turricans framfart i fjärran världar. Den hektiska sidskrollande shootern var dock för svår för mig när det begav sig så den kom snart att hamna i dvala. Nu, nästan 30 år senare, dyker spelet upp på Nintendo Switch och frågan är: hur väl har spelserien stått tidens tand och kan jag klara av dem? 

Turrican Flashback är en samling av fyra spel: Turrican, Turrican II: The Final Fight, Mega Turrican och Super Turrican. Dessa metroidinspirerade shoot ’em ups adderar ett mer febrilt spelande, då kulor viner från alla håll och kanter, allt medan din stackars hjälte måste försöka navigera i miljöerna. Spelandet i sig är rättframt enkelt i sin gameplay: klara av banan utan att dö och inom tiden (tar tiden slut dör du och får börja om). Svårighetsgraden i spelserien mjukas upp jäms med resans gång, inte mycket genom att skapa checkpoints, spartillfällen eller dylikt, utan genom att göra mer balanserade nivåer. De första två spelen upplevs väldigt stirriga i det att bandesignens syfte är en sak: skjut ner din lilla Turrican! Överallt finns fiender och allt skjuter… ja, ärligt talat får detta Souls-serien att stundvis se ut som ett skolbarn. Tack och lov har denna plattformsshooter luckrats upp med ett par finesser från modern tid…

Välkommen in i nutiden!

Kontrollschemat har uppdaterats för Nintendo Switch, och även om vana behöver infinna sig, blir det betydligt mer intuitivt för nya spelare. Kontrollen känns därför väldigt precis, även om jag uppmanar er att använda en Pro Controller då Joycon-knapparna utan tvekan kommer få er högertumme att skrika av utmattning efter ett tag. Utöver detta har spelet försetts med möjligheten att spara ”save-states”, anpassa skärminställningar (om du vill att det ska se mer retro ut t.ex.) och framförallt har en välkommen funktion lagts till; man har möjligheten att spola tillbaka. 

Med dessa nya tillägg ökar spelglädjen ordentligt och gör att mängder med nya spelare kan ta sig an spelen utan att bli frustrerade över spelupplägget. För de som vill ha originalets oförsonliga svårighetsgrad finns den här, medan vi andra kan njuta av spelen på ett mer avslappnat sätt och äntligen se sluttexterna (japp det hände äntligen!). Nåja, till en viss gräns är det lättare i alla fall, det kräver sin man eller kvinna att klara av spelet även om man får lite hjälp. 

Sett till det grafiska har inte mycket skett, vilket inte gör mycket då dess retroartade stil (särskilt i första och andra spelet) är underbart nostalgiskt samtidigt som det faktiskt känns stilrent och varierat. Musiken och ljudbilden däremot är på en helt annan nivå. De där ’punchiga’ skottljuden, parat med härligt ’bitcrushade’ tal för när man t.ex. plockar power-ups gör det hela svårt att värja sig mot. Sedan när kompositören Chris Huelsbecks musik läggs över detta, blir det ett fantastiskt sammelsurium av retroartad synthpop, som likt en varm filt läggs över dina öron. Med trallvänliga låtar, vilka alla utan problem visat sig fastna i både mitt och mina barns sinne, är en sak säker. Bra musik kommer aldrig dö ut! 

Bossar finns det gott om!

Håller det än idag…?

De stora oförlåtliga nivåerna, det sköna soundtracket och de exakta kontrollerna möts däremot av en såsig berättelse (den varieras i de fyra spelen, men är i regel samma), där du egentligen hamnar på fel plats i fel tid och ska överleva. Om inte tillbakaspolningsfunktionen funnits hade spelets kompromisslösa spelupplägg med både tuffa fiender, rörig nivådesign och tidsbegränsning utan tvekan gjort att jag inte rekommenderat detta. Men nu när spelen finns i ett paket bestående av fyra spel, alla med sparmöjligheter och tillbakaspolning, då blir melodin annorlunda. Det är definitivt inte något för alla, men det är samtidigt ett testamente om en svunnen tid, som nu ändå faktiskt letat sig tillbaka – och som faktiskt håller måttet! 

Oavsett om du spelar på Playstation 4 eller Nintendo Switch, plocka fram er handkontroll, luta benen mot ert vardagsrumsbord och finn er själva klistrade framför tv-skärmen, precis som jag gjorde, alla dess år sedan… Det är det värt!