This Bed We Made

Okej, du behöver inte äga eller bygga en egen tidsmaskin. Spelet löser den delen. Vad du behöver lösa dock är mysteriet, eller egentligen mysterier, du stöter på i spelet.

Vi börjar med att kliva in på en polisstation under 1958. Du vet inte varför du är där. Polisen ber dig att förklara vad som har hänt och du påbörjar din berättelse.

Du är en städerska på ett fint snofsigt hotell. Benägen att vara nyfiken på livet… och gästernas saker. Du tar ingenting, det skulle du aldrig göra! Men du tittar lite extra på saker, du snokar lite helt enkelt. I ett av rummen du städar har gästen gjort om badrummet till ett mörkrum och hängt upp fotografier på tork. Detta känns ju mer som en fråga om vad som är tillåtet på hotellrum egentligen, tills du ser att bilderna som hänger på tork är fotografier av dig när du snokar igenom gästers packning. Aj aj, det här var inte bra. Det sänder en liten kall kåre också att någon har smyg fotat dig när du jobbar…

Du får sen dyka djupare i hemligheter, och intriger mellan kollegor under spelets gång. Du städar, snokar lite på gäster, smyglyssnar lite på kollegor och städar lite till. Under konversationer får du olika val där du bestämmer hur du svarar, men tänk dig för innan du svarar, det är svårt att veta vad det leder vidare till. Själva dialogen tycker jag är rolig och det känns bra att du (karaktären) säger vad du (spelaren) väljer. De som har spelat Fallout 4 och inte menat att vara dryga eller elaka när de svarar en NPC kommer nog förstå vad jag menar med det här…

Jag hade lite svårt att hålla koll på alla karaktärer då det i början kastas namn lite hej vilt, men till din hjälp har du din dagbok. I dagboken hittar du lite korta presentationer av dina kollegor, saker du genom ditt snokande har listat ut om dem, vilka ledtrådar du har att jobba med för mysterierna och vad ditt nästa steg borde bli. Jag hade lite svårt vid tillfällen att lista ut vad jag skulle göra men det var inget jag fastnade på i flera timmar och behövde komma tillbaka till en annan dag utan handlade mer om ett behov att starta om min hjärna och prova igen. Du har också möjlighet att höra dina (Sophies) tankar och tips vilket hjälper till en del om du kör fast.

Något jag märkte störde mig var att spelet ville att jag skulle gå in i dagboken varje gång jag hittade en ny ledtråd. Spelet ger dig som en liten ”notisplupp” för att du ska se att dagboken (innehållet med alla ledtrådar) har uppdaterats. Det är en fin tanke för att du inte ska missa något, men är oerhört irriterande när du precis har hittat någonting. Jag vet vad jag precis läste i brevet, jag var där. Jag har inget emot att allting samlas i dagboken då möjligheten finns att gå tillbaka för att se om du missat något, men ett alternativ att slå av själva notisen hade varit uppskattad. Med notis menar jag inte: lysa upp hela skärmen, pling-plong och skaka i hela kontrollen, utan det handlar om en röd prick nere i hörnet… Jag kanske överreagerar en aning.

Det finns mycket att utforska i det här spelet med mycket roliga detaljer som verkligen säljer in det på att det är 1950-talet. Då jag personligen känner ibland att jag är född i fel tid och egentligen skulle ha vuxit upp under den tiden med fina amerikanska bilar, passade det här spelet mig perfekt. Något som inte passade mig lika bra var att det inte finns någon karta. Med lokalsinne liknande det av en full guldfisk kan det bli problematiskt. Det gick överlag dock bra då mycket i spelet är skyltat, vi är ju på ett hotell trots allt, helt katastrof blev det aldrig.

Jag spelade på Playstation och fann kontrollerna roliga men även tråkiga, låt mig förklara. De har lyckats göra städningen rolig med hjälp av hur den är interagerad med kontrollanvändningen. Dock hittade jag inget kontrollschema i menyn, vilket jag både förstår och tycker är lite synd. Då många knapparna används till väldigt olika saker förstår jag svårigheten att göra ett kontrollschema, men ibland kände jag ändå att det hade behövts. Något jag vid flera tillfällen morrade åt var att jag fann det svårt att ”detaljstyra” med dosa. Ändrar du lite inställningar eller helt enkelt är bättre på att spela med kontroll (mot vad jag själv är tydligen…) kan du nog ha en bättre upplevelse. Detta är något som jag tycker är väldigt synd då spelet är inbjudande till att du ska pilla, peta, lyfta och snoka på allt men samtidigt var det svårt att göra det, för oavsett hur brutal eller försiktig jag var hamnade jag inte riktigt rätt för att kunna interagera med det jag siktade på.

Detaljerna är subtila men ändå riktigt slående. Det är såna där saker som kan kännas självklart men som överraskar mig när jag upplever det i spel. Till exempel att de tagit sig tid att ställa en meny i varje hotellrum med roomservice-priser och i sann 1950-tals anda finns även ett askfat i varje rum, säga vad man vill om det 2023. Ett annat exempel där detaljerna slog mig till den grad att jag satt som en fågelholk i wow-känsla var när jag plockade upp en pennask, roterade den och hörde att pennorna rullade i asken. Ingenting som är revolutionerande för spelet egentligen men det är ändå en subtil detalj som höjer känslan. Ljudet har jag därför inget ont att säga om. Det bidrar till en mer levande berättelse och gör dig engagerad i vad du gör. Jag vill säga att du blir mer involverad i spelet när spelet faktiskt reagerar på olika sätt på vad du gör, det tror jag vi är överens om. Något de tappar lite poäng på var att telefonsladden (fler gånger än inte) när du pratar i telefonen – hoppar runt obehindrat. Det är ingen stor bugg som stör spelet egentligen men när du är väldigt involverad i berättelsen och tycker det är lite spännande ändå blir det ett störningsmoment för inlevelsen när telefonsladden dansar salsa… Jag misstänker dock att detta är någon som de kan adressera vid något senare tillfälle och fixa. Det är i alla fall min förhoppning.

Allt som allt tycker jag det är ett bra spel. Ett riktigt bra spel faktiskt. Det är en spännande story som belyser hur 1950-talet kunde se ut med allt vad det innebar. Ingen visste att det inte var hälsosamt att röka, psykiska problem och homosexualitet gömdes i mörka vrår och talade aldrig om, som städare skulle du vara tyst och osynlig och så vidare. Det blir lite av en tankeställare. Att slå på radion och lyssna på tidsenlig musik gjorde ju inte spelet sämre, det är förvånansvärt trivsamt. Berättelsen är spännande, blir lite kuslig ibland och lättsam andra tillfällen och det kommer lite chockerande svängar här och var. Det är lite som att läsa en deckare, men du får vara med och behöver inte vända blad. Då det inte är speciellt långt (jag spelade igenom på cirka 3-4 timmar) är det ett väldigt passande spel att sitta med under en kväll eller en helg, beroende på hur mycket tid du har. Omspelningsvärdet är högt, men det är lite drygt att du inte kan hoppa över mellansekvenser när du spelar om det.

Vad jag har förstått kan spelet ta många olika vägar beroende på de val du gör (och de val du inte gör), vad du väljer att snoka på och vad du säger. Därför är det lite svårt för mig att förklara mer av spelets handling, jag vet ju inte vad du kommer ställa till med när du spelar… Din lilla buse.