Du sitter i ditt tält och har precis käkat ett fantastiskt mål mat tillsammans med din katt. Ni bägge känner hur vädret utanför lägger om. Regnet är här, skogen blir knepigare att ta sig fram genom. Men att sitta kvar i tältet är inte ett alternativ. Du kollar dina inventarier en sista gång. Beslutsamt greppar du ditt instrument, det är dags att slå en björn i ansiktet med en saxofon.
Monster Hunter Wilds är en av årets mest efterlängtade titlar. Vilket blev extremt tydligt när över 8 miljoner exemplar sålts på enbart tre dagar. Enligt Capcom som både utvecklat och publicerat är detta ”det snabbaste ett spel nått denna milstolpe i företagets historia”. ”Företagets historia” är för övrig i skrivandets stund 46 år och Capcom är så pass stora och välkända att de flesta vet vilka de är. Hur kom det sig att det blev så här då?
Monster Hunter är inte en ny spelserie på något sätt, det första kom ut på Playstation 2 redan 2004. Sen dess har serien kommit ut på bokstavligen varenda konsol från Sony, Microsoft och Nintendo i någon form, antingen de huvudsakliga spelen eller de spin-offs i varierande genrer. Men enbart ett avsevärt arv är inte nog för att förklara en sådan här succé. För det behöver vi kolla det Monster Hunter som Wilds är en direkt uppföljare till– Monster Hunter World.
Jag har inget att säga. Det är bara vackert.
Monster Hunter World var spelet som skulle bli en ingångsport till serien. Det var grafiskt avancerat med minnesvärda monster och mycket hade gjorts lätt – utan att ta bort det som ger serien sin identitet. Målet var att dra in folk till ett mer avslappnat spel och framförallt få med PC spelarna som tidigare varit exkluderade. Trots sitt svåra innehåll lyckades de med precis det. Nu sju år senare får vi se om World banade vägen att Wilds kunde sprida sina vingar.
Något viktigt att nämna är att Wilds har ett tydligt optimerings-problem på PC.
Datorer som utan problem ska klara av spelet på högsta inställningarna, har här problem att hålla sig över 60 FPS. Där slutar även den värsta kritiken, trots de problemen är spelet visuellt fantastiskt. Grafiken är ett ordentligt lyft från sin föregångare, miljöerna är varierande även inom samma områden, som kan se olika ut beroende på tid på dagen. Miljöernas komposition är exemplarisk och känns inte rörig ens i den snårigaste skog. I alla dessa ekologiska biomer bor de som ger serien sitt namn – monstren. Men innan vi rör vid dem har vi den som står på toppen av näringskedjan.
Spelet utspelar sig i The Forbidden Lands, ett enormt område där ingen trodde folk bodde tills en dag ett barn hittades kollapsad vid områdets gräns. Hunters association tar på sig att utforska The Forbidden Lands samt knyta kontakt med de som bor där. Långsamt öppnas landets mystiska förflutna sig för dig som spelar. Och utan att avslöja för mycket så kommer veteraner av serien få rejält med historia att grotta ner sig i.
Du får möjlighet att skapa din jägare i ett riktigt detaljrikt karaktärskapande, din jägare är din och hens ansikte är din kanvas. Du kan skapa den fagraste gestaltningen du kan eller det mest förvridna monstret du känner för. Du kan sitta i timmar, och beroende på din skicklighet få fram precis vad du vill. När du skapat din karaktär får du skapa din bästa vän, din Palico. Palicos är Felynes vilket är ett kattfolk med goda relationer till människor. Och även de har möjlighet att se ut nästan som du vill. Deras skapande meny är inte riktigt lika detaljrik som din jägares men de är ta mig tusan världens sötaste medhjälpare. Sug på den ’hundmänniskor’.
Jägaren som spelaren kontrollerar tillhör Hunters Association. En grupp forskare och jägare som håller naturen i balans medan forskning på arter av olika slag pågår. Jägaren är en specialtränad individ som tar sig an monster med specialiserade vapen, varav några är större än denne själv.
Av de 14 vapen som finns existerar en imponerande variation. Vissa vapen är stora tunga åbäken som träffar med kraften hos en exploderande stjärna, vissa andra är mindre, lättare och enormt mycket snabbare och enklare att manövrera med. Vi har även avståndsvapen för de som inte vågar ge sig in i fighten och vill stå tryggt på avstånd, kolla på omgivningen, kanske lukta på blommorna eller dra om monstret kommer för nära. Avståndsvapnen kan faktiskt utfärda en avsevärd skada och är inte tryggare än någon annan när monstret under jakten flyger runt som ett jetplan och skjuter blixtar med en träffsäkerhet som skulle göra Simo Häyhä tårögd. Efter att ha gått igenom alla vapen känner jag mig trygg i att säga att det faktiskt inte finns ett enda dåligt vapen, bara vapen som inte passar mig just nu. Några som sticker ut är Hunting horn som med rätt kombo av attacker buffar dina medspelare, Great sword som är ett svärd som får Final Fantasy att avundas och pilbågen som kan göra förödande skada på håll. Jag kommer inte gå igenom alla vapnen här då det enda sättet att veta vad du kommer gilla är att pröva. Men jag vågar garantera att det finns ett vapen som passar alla.
Hur funkar det för dig som jägare då? Din huvudsakliga uppgift är, överraskande nog, att jaga monster. Men du står inte själv. Vid din sida har du din Palico. Du ska inte tro att de är simpla medhjälpare, de är lika smarta som du, de är lika mycket med och slåss som du. Din Palico hjälper dig aktivt under striden på olika vis, till exempel genom att hela dig när du behöver det. Du har även ditt riddjur vilket är en Seikret. Då kartorna är mycket större än i föregångaren hjälper din Seikret dig fram till dina mål. Tur är det att vi har denne till vår hjälp, då kartornas storlek och hur de är byggda kan bli rörigt och svårnavigerat. Med det sagt är områdena fortfarande säregna och vackra på sina olika vis. Din Seikret är också din starkaste livlina då du kan vissla på den om du håller på att dö och därmed köpa dig de dyrbara sekunder du behöver för att dricka en helande dryck.
Du är kaxig för blivande handväska.
Men hur kan en jakt se ut?
Det brukar gå till ungefär på följande vis. Du käkar något med din Palico som är välanimerat och ser väldigt mumsigt ut att du nästan vill slicka skärmen, detta ger er olika fördelar (t.ex. mer attackstyrka eller mindre skada från gift, etc. etc.) som varar en satt tid och om du har tur kan det hjälpa under flertalet jakter. Sedan ger ni er iväg för att jaga monster. Jakten tar i regel inte längre än 15 minuter. Under striden kastar du dig runt för att undvika attacker, eller blockerar dem om du har en sköld. Monstren du möter har ofta tuff hud, fjäll eller pansar. Detta gör att det är av yttersta vikt att se till att ditt vapen är slipat. Om det är slött studsar det ofta av monstret och gör mindre skada. Målet är att döda eller fånga monstret, men på vägen till att få monstret tillräckligt skadat – som är nödvändigt, brukar monstret få sår.
Såren är Wilds nya mekanik. Du kan sikta in dig på såren för att göra mer skada, få material från monstren och med lite tur ta sönder den naturliga rustningen monstret har. De har verkligen inte snålat på animationen runt attacker på såren. Varje gång du lyckas sikta in dig och förstöra ett sår känns det enormt tillfredsställande, tillräckligt att jag behövde rannsaka vad för slags person jag egentligen är.
Skulle striden vara för svår eller tråkig kan du kalla på hjälp med ett S.O.S. – då kan andra spelare se det och ansluta sig. I tidigare spel fick du duktigt vänta och se om någon kom, men nu har du några datorstyrda jägare som kommer och hjälper – vilket återigen öppnar upp för nya mindre erfarna spelare att få den hjälp de behöver. Kommunikationen med de andra spelarna kan bäst beskrivas som ”vi uttrycker oss genom våld”, vilket nog är enda kontexten där det är okej. Kul är det iallafall.
Striderna är ofta uppdelade i segment då monstren flyttar sig mellan förbestämda områden under striden. Områdena kan se väldigt olika ut även om de är nära, men är i helhet väldesignade. De känns varken trånga eller plottriga, utan erbjuder en arena där du kan slåss ordentligt. Jag fick aldrig känslan att det var på grund av den dåliga miljön som jag dog, om jag blev knockad var det för att jag klantade till det. Ofta kan du använda miljön till din fördel. Det kanske hänger stenar i taket som du kan skicka ner på ditt offer.
Jag ska nog ta reda på vad som finns i monstrets ”grotta”.
Dessa områden kan ibland skapa ett revirkrig om två monster stöter på varandra. Detta är helt otroligt att bevittna. Du kan se interaktioner som är välanimerade och häftiga att jag ibland glömde spela spelet och fick ett monster slängt rakt på mig, lite som wrestling fast mer på riktigt.
När jakten är klar skördar du kroppsdelar av ditt byte för att använda i skapandet av rustningar och nya vapen. Jakterna är betydligt kortare än i tidigare spel i serien. Detta är ytterligare ett steg i riktningen mot att göra spelet mer tillgängligt för folk som inte har riktigt samma tid de haft tidigare. På grund av det är letandet efter material för rätt utrustning mycket lättare och framförallt mindre tidskrävande. Nu hinner du spöa upp ett monster eller två mellan blöjbytena och ändå däcka innan klockan åtta. Grattis småbarnsföräldrar.
Striderna ter sig också något lättare. Detta trots att kameran inte alltid är på din sida, antingen så låser den sig på monstret när du behöver kunna röra runt eller så är den inte låst och du får försöka slåss i blindo, hoppfull att du träffar. Detta är såklart inte hela tiden, bara tillräckligt ofta. Något fick mig att fundera på varför det kändes lättare då utmaningar är typiskt för Monster Hunter. Att jakterna är kortare hjälper mycket, men det som är den största skillnaden är att striderna är mer responsiva. Dina attacker och manövreringar är inte lika stela och klonkiga som det ibland var i tidigare spel. Dina inputs känns av omedelbart. Monstren känns tydligare i striderna, men inte till en grad som gör det sämre. Känslan av att vara en skicklig jägare som lär sig under stridens gång infinner sig. Du känner dig likt en kung, tills verkligheten kommer ikapp en och vi får käka grus.
Nu är det äntligen dags. Spelet hade bokstavligen inte varit något utan sina monster. I Monster Hunter är monstren inte magiska eller någon slags skapelse utan en del av det ekologiska systemet. Har de en säck som förvarar gift vilket de sprutar mot dig är det evolutionen som har givit dem. Den naturliga känslan som monstren behöver ha sitter precis där det ska. Monstren känns aldrig onaturliga och är designade på ett sätt att de passar logiskt där du stöter på dem. Tillsammans med några gamla favoriter är spelet fyllt med nya fascinerande varianter som du kan kolla upp i din Monster Field Guide för att ta reda på deras svagheter och var de finns.
Nästa jakt behöver jag nya byxor.
Monster Hunter har ett leveling system, det systemet är dock inte bundet till styrkan av din jägare. Färdigheter och förmågor är knutna till rustningar och vapen. Under tiden du spelar igenom berättelsen uppgraderar du vapen och rustningar kontinuerligt och har ofta flera set av varje, vilket ger olika fördelar och förmågor. Vapen har nämligen olika attribut tilldelade och beroende på vilket monster de är gjorda av kan de ha olika elementala effekter, exempelvis kan de ha eldskada eller isskada. Du kanske tycker att monstren lider för lite när du pucklar på dem och blandar därför in lite gift. Du kanske tycker att de ska lida lika mycket som du och tar vapen som paralyserar dem under striden. Allt detta görs tydligt i smedjans vapenträd, vilka vapen leder in i vilka träd och vad för material som behövs visas tydligt.
Till råga på allt är designen på vapnen och rustningarna otroliga. Du kan se exakt vilket monster de kommer ifrån och varje vapen eller rustning ser helt olika ut beroende på vilket träd du använder. Vissa svärd ser ut som värjor, vissa svärd som Kukri-knivar eller yxor. Mångfalden i design är uppriktigt imponerande då detta är fallet för alla 14 vapnen, nästan i alla fall. Vissa är mindre varierande tyvärr, vilket gjorde att jag drogs bort från dem. Rustningarna har samma fenomen till sig. Hur barockt det än är känns det verkligen av att rustningarna är gjorda av de monster du besegrat. Jag kan bara tänka mig hur det känns för ett monster att bli ihjälslagen av en klubba gjord av dess kusin samtidigt som angriparen också bär deras mor som jacka.
Musiken är tyvärr något jag känner mig kluven på. Det är inte att den är dålig, det är mer att den inte passar där den är placerad alla gånger. Framförallt är musiken under aktiv strid det som jag lade märke till. Den varierar sig mellan olika strider. I vissa är den bombastisk, peppar upp dig och ger striden mer tyngd. I andra är den väldigt lugn och dämpad, vilket ger känslan att den jakten inte skulle vara lika viktig. Alla jakter är inte lika betydande, men musiken skulle behöva behandla alla likvärdigt. Striderna blir mindre kul om musiken känns oengagerade. I övrigt är musiken som nämnt ”inte dålig” jag anser dock att bakgrundsmusiken känns ej närvarande. Det är som att den är rädd att ta den plats den behöver ta, dämpad och mjuk pågår den i bakgrunden som att den är rädd att störa.
I vissa fall kan känslan att Capcom aktivt väljer de sämsta inställningarna som grund. Kameran beter sig bångstyrigt eller din Seikret slutar inte röra sig är exempel. Det uppvägs av att det mesta är valbart i inställningarna, om du vill ändra på något kan du nästan alltid göra det. Tillsammans med tydlig signalering av din närmiljö, mest i form av minikartan och listan på interagerbara ting till vänster av skärmen kan du skapa en känsla av kontroll över situationen. Tyvärr har du ingen annan att skylla när du dör än dig själv.
Käka innan du spelar, seriöst.
Monster Hunter Wilds är trots vissa små skavanker en njutning att ta sig igenom. Jag var beredd att inte tycka om handlingen men blev positivt överraskad med en berättelse som jag gillade med karaktärer jag brydde mig om. Men i ärlighetens namn spelar inte folk Monster Hunter för handlingen främst. Capcom behöver verkligen fixa alla märkliga pauser i dialogen som var ett gissel i World också. Det är likt att gå på en pjäs där skådespelarna väntar in repliker, det blir stolpigt och overkligt. Om du vill ha flytande dialog får du försöka tajma in och skippa efter slutet på meningarna, vilket ter sig märkligt för mig.
Wilds öppnar upp ypperligt för nya och gamla spelare att uppleva en levande, vacker och stimulerande värld. Spelarna runt Monster Hunter är välkomnande och stöttande vilket är en frisk fläkt i en värld där gemenskapen kring spel kan vara ganska giftig. Spelet är tydligt gjort med handkontroll i åtanke, om du har en pc är detta viktigt att tänka på. Det går med tangentbord men är betydligt mindre optimalt. Många timmar av jakt ligger framför dina fötter om du bara är villig att ta dig an och visa vem som står på toppen av näringskedjan.
