Terror at Oakheart

Vi känner alla igen känslan av att se skräckfilm och skälla ut huvudkaraktären i huvudet. “Nej, gå inte in där. Gå inte ner i källaren!” oavsett om vi vet vad som komma skall eller inte. I Terror at Oakheart får du inte bara uppleva denna känsla, du får dessutom både spela som mördare och offer. Du tvingas att själv begå misstagen du i skräckfilm annars bara tvingas titta på, och just därför blir instängdheten allt mer extrem.

I Terror at Oakheart får du spela som flera olika karaktärer – allt från mördare till offer. Du får jaga dem du tidigare spelat som och vet därför aldrig riktigt vad du har att förvänta dig. Det hela ingjuter en tydlig hommage gentemot den klassiska slasher-filmen. En vars gryniga atmosfär osar både ond bråd död som hinkar av pixelerat blod. Något som inte direkt kan sägas om alla spel där ute.

Spelet är en 2D-sidoskrollare med litet synfält – ett perfekt val med tanke på att det gör att du inte kan se dig omkring eller för den delen titta bakom dig. Enda sättet du kan styra det du ser är genom att flytta din karaktär – men denna karaktär rör sig eventuellt närmare och närmare faran! Kontrollerna är enkla och intuitiva. Du kryper med C (crouch), du ser ditt mål på Q (quest) och laddar om ditt vapen med R (reload). Du träffar automatiskt det mål som är närmast dig då du skjuter. Detta gör att ditt fokus inte ligger lika mycket på att träffa och för den delen vara tekniskt skicklig (även om än en del tankekapacitet hjälper och rentav behövs vid flera tillfällen) som det gör på att uppleva hjälplösheten och berättelsen.

Animeringsstilen passar idén om hur en 80-tals-slasher ska vara väl. Den matchar inte bara hur en stor del av spelen såg ut på 80- och tidiga 90-talets 2D-spel. Den är också väldigt mörk och smutsig på ett sätt som passar genren väl. Den gör det troligen också lättare för någon som har svårt för splatter att spela spelet då pixelerat blod i många fall kan vara lättare att hantera. En visuell stil som trots att den vid första anblick upplevdes aningen passé, ändå i slutänden satt som handen i handsken, i sättet den rutar in både stämning och den tidens spelupplägg. Vilket för oss till ännu ett element som kompletterar ett skräckspel av detta slag; musiken. Orgelmusiken som hittas här förde mina tankar till Andrew Lloyd Webbers Fantomen på Operan, eller kanske Ennio Morricones filmkomposition i The Thing (1982). Det är kraftigt och effektfullt i sin enkelhet, precis som pixelstilen.

Referenserna till 80-tals-filmer var ofta tydliga. En kvarlämnad barncykel för tankarna till The Shining. Senare spelar du som Ashley som planerar att ta en dusch – detta för i sin tur tankarna till Psycho (1960). Till och med Ashley som namn kan ses som en referens – nämligen till Ashley i spelet Until Dawn. Detta spel fick snabbt kultstatus bland slasherspelen. Spelet har flera referenser till Until Dawn och många andra skräcktitlar, både i spel- och annan fiktionsväg, som jag ska låta dig upptäcka själv! Poängen är att spelet helt sonika spelas med olika karaktärer vid olika tillfällen. Allt för att replikera ovan nämnda 80-tals skräckfilmskänsla.

I mitt spelande upplevde jag ofta en instängdhet. Saker behövde ske i en viss ordning för att du skulle komma vidare. Du tvingades att utforska spelet för att ta dig vidare, istället för att lämna utforskandet till sin egen grej. Detta kan absolut vara del av att försöka få till känslan av en 80-tals-slasher. I en film kan du trots allt inte ändra ordningen.

Alla karaktärer du spelar som är instängda på något sätt. Från början spelar du som någon som tvingas att mörda från en utomstående kraft. Senare spelar du som personer du redan vet kommer att vara offer. Du är alltid begränsad. Du passerar saker du ännu inte kan använda samtidigt som de pekas ut för dig genom att visa att det går att interagera med dem. Antingen genom en vit inramning eller en möjlighet att interagera med objektet – men ibland inte genom att ge dig möjlighet att göra det du vill. Du kan exempelvis inte hämta en pistol innan spelet talar om för dig att du kan det. Du ser vad du borde göra för att överleva men kan inte påverka det som sker. Som sagt, gå inte inte ner i källaren utbrister du kanske, eller ta inte ett nattligt bad… men ändå har du inget val!

Spelet är riktigt underhållande och fångar känslan av en skräckfilm väl, framförallt de slashers den inspirerats av. Jag hade på mig en smartklocka när jag spelade och kunde följa min puls mellan kapitlen (81, 88, 82, 92, 93, 86, 84) – med en vilopuls under 70 var ökningen alltså rejäl. Detta var trots dagtid, lampan tänd, ljudet i högtalare snarare än hörlurar och med sambo och hund hemma. Jag är inte den som rycker till av skräckfilmer, men här hoppade jag faktiskt till vid ett tillfälle (89bpm).

Ett problem jag hade med stilen var att animeringsteamet försökt få in fler detaljer på en liten yta än vad stilen tillät. De större karaktärsporträtten som visas vid dialog fungerade väl, men under spelet försökte jag hela tiden greppa detaljer som bara var en brokig yta på grund av pixelstorleken. Det största problemet här var karaktärers ansikten. Det fanns en simplifiering i hur dessa förmedlade känslor, som inte riktigt fångade mig. Denna frustration lättade dock med tiden.

Något du bör veta om mig som spelare är att jag kan råka hoppa över detaljer bara av ren vana. Plockar jag upp en ficklampa tänker jag att jag plockar upp en ficklampa och så länge jag ser ficklampan är jag medveten om dess existens. Jag läser däremot inte nödvändigtvis alla detaljer. Ser jag en kabel och plockar upp den, och det i beskrivningen står att det är en startkabel kommer jag eventuellt att missa det faktumet. Detta blir relevant i Terror at Oakheart då du inte kan se någon information eller beskrivning om sakerna i din inventarium. Om du, som jag, lätt glömmer exakt vad det är du hittat kan du därför missa om du är klar med ditt uppdrag eller inte.. Majoriteten av sakerna är tydliga nog för att du ska känna igen dem dock. En rulle gaffatejp ser ut som en rulle gaffatejp. Ett första hjälpen-kit ser ut som du skulle förvänta dig, men det kan dock vara som så att flera saker är svåra att identifiera utifrån bilden på skärmen.

Om du önskar ge dig in i spelet helt utan spoilers, så hoppa över detta kommande stycke – och hoppa i så fall till slutet av texten. Här ska vi ge oss in i de klassiska slasher-troper som spelet tar del av, men också i vissa fall subverterar.

Den kanske tydligaste tropen dyker upp redan i kapitel 1: ”Final girl”. Denna trop kan du hitta exempelvis i Halloween (1978) och Scream-filmerna. De subverterar denna trop, men tyvärr till det sämre. Istället för en stark kvinna som vinner över monstret lyckas hon döda honom, för att sedan återigen bli jagad. Vilket då naturligt leder oss till nästa ordinarie trop: ”förövaren överlevde”. En trop som många gånger ses i filmsammanhang, och nu även här i spelet. Kul för skräckfantaster, men möjligen lite väl klichéartat och som spelmoment, lite repetitivt.

En trop som är vanlig i skräck är att den inkvoterade svarta karaktären dör först. Detta är inte fallet i spelet vilket såklart är välkommet och uppfriskande! Detta förstärker dock fokuset på könsstereotyperna i Terror at Oakheart. Det är kvinnan som ska svabba badrummet, mannen som i slutändan ska rädda ungmön i nöd. När subvertionen av tropen gör berättelsen mer problematisk än tropen i grunden är, kan jag tycka att det vore bättre att låta hålla. Troper är en så stor del av filmens gimmick att det känns tråkigt att de skulle välja en kvinnofientlig trop som ofta inte ens är skräckrelaterad. Bara det faktum att Terror at Oakheart även blandar in clowner, gör att skräckgenren nära nog fulländas. Åtminstone sett till antalet troper…

Clownen som monster är inget nytt för skräckfans heller. Redan på artonhundratalet skrev Poe om clowner som skrämmande i “Hop-frog” (1849), för att inte tala om Stephen Kings It (1986). Nog får utvecklarna med mycket av det vi förväntar oss, och de gör det sammanfattningsvis väl nog. Spelet lyckas otroligt väl med att fånga ett skräckfans intresse och att hitta alla påskägg som finns i spelet är roligt. Bekant med var en huvudkaraktär gömmer sig i en garderob, för att som denna se genom gluggarna i garderoben – där mördaren promenerar gäckande? Eller när någon ser ett nyhetsinslag om en mördare precis innan de blir mördade? Ja, många av dessa faktorer gör spelet till en mustig, om än pittoresk liten upplevelse. Spelet avslutas så klart med en klassisk skräckfilmstwist. Allt är inte som det verkar, som vanligt. Men! Det mesta är som du förväntar dig om du kan dina slashers.