Source of Madness

Vad får man om man kombinerar H. P. Lovecraft med roguelite och Soulsborne? Jo, man får ett spel som kan driva en till galenskap med sin höga svårighetsgrad. Men är det bara galenskap som väntar om man spelar Source of Madness eller finns det någon ljusglimt?

Det första jag reagerar på när jag startar upp en spelomgång är spelets grafik. Den är mörk, kladdig och det är svårt att urskilja vad som är vad. Jag tror den här sortens grafik hade fungerat bra i en visual novel eller något liknande, men inte i ett roguelite med plattformsmekaniker och på en svårighetsnivå som spel i Soulsborne-genren. Här gäller det att man är beredd på att monster, som är inspirerade av H. P. Lovecrafts böcker, kommer dyka upp och vill döda en. Då är det bra om man kan se vad som är vad, både när det gäller fiender samt miljöer och plattformar. Nej, där tycker jag att utvecklarna gjorde en stor miss när det kommer till grafiken. Jag kan uppskatta grafiken, särskilt när man får nya miljöer med varje spelomgång, men jag har svårt att fatta tycke för den här.

Det andra jag reagerar på är att spelet tydligt hämtar inspiration från Lovecraft och även spel från Soulsborne vilket resulterar i ett spel med hög svårighetsgrad. Spelet känns dock inte orättvist utan man lär sig efter ett tag hur man ska spela för att inte dö lika snabbt som tidigare. Det finns vissa delar som känns orättvisa till en början, men när man väl har lärt sig mönstret hos de olika varelserna som gömmer sig i mörkret kan man börja anpassa sig mer. När man dödar ett monster får man lite blod som man sedan använder som valuta för att låsa upp fler alternativ för sina karaktärer. Till exempel kan man i början få välja mellan tre olika karaktärer istället för endast en. Man kan också få välja mellan karaktärer som är specialiserade inom vissa magiska yrken så som pyromancer.

När man startar en spelomgång får ens karaktär två ringar som man använder för att kunna anfalla sina fiender. Beroende på vilken ring man har kommer de att attackera på olika sätt, de har även andra egenskaper ibland men de används främst för attacker. Med en ring kan man slunga iväg stenar, en annan skapar stora eldklot och en tredje skär i luften med magiska knivar för att nämna några. Om man dock skulle få för sig att sälja sina ringar för att köpa andra grejer, ja då har man inget sätt att kunna anfalla på. Så gör inte det.

Det finns andra saker man kan hitta och utrusta sin karaktär med som huvor och kristaller. Dessa saker kan förbättra karaktärens olika stats och kan även ha lite olika effekter. Det går att plocka upp ny utrustning lite varstans när man spelar, vissa kräver mer ansträngning än andra för att få tag på dock. Man får se till att väga risk och belöning för om ens nuvarande karaktär dör är den död och kommer att skrivas in i de dödas bok. När man sedan har valt sin karaktär springer man från vänster till höger och försöker helt enkelt att överleva så länge som möjligt genom att döda sina fiender och fortsätta springa. Man hoppar på olika plattformar som finns, men som jag nämnde tidigare är det ofta jag tycker det är svårt att se vad jag kan hoppa på och inte.

Jag har spelat med mus och tangentbord, men det går även att spela med handkontroll om man vill det. Till en början var jag osäker på om jag skulle byta men efter någon spelomgång tyckte jag det kändes bekvämt att spela med mus och tangentbord ändå. Kontrollerna svarade bra och jag kunde lätt sikta dit jag ville med musen som jag även använde för att attackera. Det är en viktig grej att snabbt kunna attackera fiender när de kommer hoppandes mot en och då känns det bra att man lätt kan sikta och anfalla. Det känns lite klumpigt till en början att man använder Left Shift för att kunna dasha, alltså att man snabbt löper åt ett håll, men man kommer snabbt in i det. Hellre där än att man råkar komma åt den av misstag och måste vänta på en cooldown när man faktiskt behöver dashen.

Spelets ljuddesign är något av det bästa med Source of Madness. Att ständigt höra morranden och viskningar när man springer runt i de olika områdena bidrar till en otäck stämning. Särskilt när man inte riktigt vet vem det är som viskar eller vilken varelse det är som förbereder sig för att anfalla när den morrar. Är det galenskap att springa mot okända faror, eller är det istället det vettigaste att göra?

Det finns vissa ljusglimtar i det här spelet men tyvärr gillar jag det inte. Även om spelmekaniken och ljudet är nice förstör grafiken samt ragdollfysiken den spelglädje jag kunde ha upplevt. Storyn känns vag i början, de pratar om Towers of Madness som stirrar ner från månen, och vi måste öppna den tredje porten för att komma till månen. Jag vet inte om det säger något för de som har läst Lovecrafts noveller men jag har noll koll på vad det innebär. Spelet är dock inte dåligt, det är bara inte för mig. Jag gillar Lovecraft-temat de har samt hur de har lyckats få ihop allting till att fungera så pass bra som det gör. Om du lyckas komma över spelet via en rea lär du definitivt ha hittat en guldklimp.