Arietta of Spirits

Vad händer med de döda? Finns deras själar kvar eller försvinner allt som har med dem att göra? Arietta of Spirits bjuder på sin alldeles egna version av dödens gåta.

Spelet början med att den unga flickan Arietta åker till sin sommarstuga på en ö med sina föräldrar. Det är lite av en familjetradition för dem och vanligtvis brukar även mormor följa med. Tyvärr dog mormor förra året, så detta blir deras första gång utan henne, vilket familjen självklart är väldigt ledsna över. När Arietta ska gå och plocka äpplen åt sin mamma får hon ett träsvärd att försvara sig med mot öns ohyra. När hon kommer fram till äppelträdet och dödar en bidrottning händer något märkligt. Hon transporteras till ett spirituella planet och blir jagad av andar. När hon lyckas fly därifrån är hennes svärd blått och hon möter  anden Arco. Han berättar för Arietta att hon är en så kallad bunden, vilket innebär att hon kan ta kontakt med andar och andevärlden genom en ledare (conduit), vilket i hennes fall är träsvärdet. När Arietta ska sova den natten vaknar hon upp till ett oljud utanför huset. Till sin förvåning är det hennes mormors ande som ropar. Arietta får i uppdrag av mormorn att hitta sitt förlorade smycke som blivit stulet av spirituella monster kallade för roamers.

Berättelsen i spelet är egentligen inte så märkvärdig, mest för att spelet känns för kort för sitt eget bästa. Det tog mig tre timmar att klara och då utforskade jag ändå mycket av vad världen hade att erbjuda och gick vilse några gånger på grund av att det inte finns någon ordentlig världskarta att navigera sig med. Detta känns tyvärr inte tillräckligt för att berätta en fulländad historia, även om den som finns där fungerar.

Arietta of Spirits går i mångt och mycket att jämföra med de isometriska Zelda-spelen. Du kan rulla, attackera med ditt svärd och längre in i spelet kan du även använda en spirituell barriär för att skydda dig mot fiendeattacker. Kontrollerna känns för det mesta intuitiva, men ibland kan Arietta råka attackera åt ett helt annat håll än det jag håller styrspaken mot, vilket kan leda till frustrationsmoment Dessutom känns rullningen inte helt naturlig. Den är aningen för långsam, vilket kanske är smart eftersom du då inte kan förlita dig på den i alla situationer. Dock känns det som att spelet skulle gynnas av att ha en snabbare rullning eftersom flertalet bossar kastar ut mycket på skärmen samtidigt likt ett “bullet hell”.

Som i många andra “Zelda-likes” har du ett visst antal hjärtan från början som du kan öka  under spelets gång. I det här spelet ökar du antalet hjärtan genom att fylla så kallade Roamer Cores du får från bossar med essens, som du får från att döda roamers. När de är fulla kan du öka max antal hjärtan med ett. Jag gillar denna mekanik då den ger en unik tvist på hur det brukar vara i liknande spel, där det oftast räcker med att du plockar upp en Heart Container från en död boss för att öka maxantalet.

Vid sidan om huvudberättelsen kan du även delta i den del sidoaktiviteter på ön, som till exempel innebär att hjälpa föräldrarna med hemsysslor eller leta efter borttappade spirit cubs. Dock känns många av dess onödiga, eftersom de oftast bara ger dig en achievement  och inget annat. Jag hade gärna sett lite mer sidoaktiviteter som bidrar till berättelsen eller låser upp nya förmågor som gör Arietta starkare. Det finns även olika svårighetsgrader du kan välja mellan och när du klarar ut spelet låser du upp ett extra svårt läge, så om du är ute efter en utmaning finns det lite mer spel att ta sig an här.

Något jag verkligen ska ge utvecklarna cred för är hur väl de lyckats med att skapa “retrokänsla” i spelet. Spelet är designat med 16-bitars pixelgrafik som får det att se ut att höra hemma på SNES. Detta tillsammans med ljudbilden, som också har en retrokänsla i effekterna, och den stämningsfulla musiken får spelet att kännas som att det kommer från 90-talets guldera. På ett bra sätt.

Allt som allt tycker jag att Arietta of Spirits är ett hyfsat spel som tyvärr inte lever upp till sin fulla potential, mest på grund av dess korta längd och avsaknaden av meningsfulla sidoaktiviteter. Om spelet hade varit åtminstone två timmar längre med mer innehåll och förmågor hade det kunnat vara ett av årets indie-hits, men tyvärr faller det lite platt i sitt nuvarande skede.