Tales of Symphonia Remastered

Ett äventyr och RPG som utspelar sig i en värld av förtryck, men folket lever på hoppet om att den utvalda ska rädda dem från ondskan. Du spelar som Lloyd och han ska tillsammans med sina vänner ger sig ut på ett riskfyllt uppdrag för att rädda världen.

I en by lever folket i rädsla och förtryck av dom fasansfulla halvalverna Desians. Men hoppet finns hos Lloyd’s vän Collette som är den mytomspunna utvalda och enligt en gammal legend kommer hon kunna återställa balans och fred. Ett team bildas som ska hjälpa Collette på hennes resa för att rädda världen från Desians förtryck.

Färgerna är mer levande och karaktärerna är snyggare i remastern. Med det sagt är det mycket i originalet som redan då var välgjort i grafik, design och rörelser. Det kan säga att remastern har gett spelet ett skönhetsfilter.

Det är ett öppet spel med en stor värld och med många miljöer att utforska. Enkla sådana som jag skulle beskriva som medeltida med element av steampunk.

När du utforskar, löser pussel och slåss emot fiender, gör du det i ett arenaformat. När du ser en fiende måste du interagera med den för att slåss, då byts miljön till en arena och du möter då en eller flera monster. Tillsammans har du med dig resten av ditt team som slåss vid din sida. Karaktärerna i ditt team har alla olika sätt att slåss och använder sig av magi eller vapen som t.ex. ett svärd. Teamet kan du anpassa efter egen strategi, och välja vilka du ska ha med dig och vad för vapen dom ska använda. Vapen och utrustning kan uppdateras genom handel eller hittas i skattkistor.

Jag hade en föraning om vad detta var för spel och det är inget som jag normalt tar mig an i spelväg. Det beror på att jag blir lätt stressad av att spelet avbryts när jag springer på en fiende och spelet tar striden till en arena och inte direkt i den öppna världen. Det blir ett avbrott i spelet för mig, men efter att ha spelat i några timmar var jag positivt överraskad och jag gillade spelet generellt. Är fortfarande inget större fan av att slåss i arena, men spelet i övrigt gör det tillräcklig roligt för min smak.

Väldigt snygg grafik och härliga miljöer, gulliga byar med många människor. Här kan du prata med alla och du kan även gå in i alla hus och se hur dom bor. Funktioner som dessa visar hur mycket tid utvecklarna lagt ner i spelets miljö och det höjer hela spelupplevelsen. Spelmusiken finns inget att anmärka på, den sätter den rätta stämningen oberoende om du är ute i det vilda eller om du är i lugna miljöer.

Spelet inleds med en animesekvens som består av ett kollageklipp från animeserien som gjorts efter spelet. Såklart med ett svängigt ledmotiv på japanska. Du kan spela spelet med japanska som talspråk, d.v.s. om du föredrar det över den engelska dubbningen. Jag tog den engelska dubbningen för att underlätta och lättare hänga med i spelets handling och jag tycker att röstskådespelarna har gjort ett bra jobb, det är inte några störiga röster med andra ord.

Rika karaktärer och fina miljöer, men det är stridssekvenserna som är det centrala i spelet och tyvärr är kontrollerna krångliga. På kontrollen väljer du dina attacker genom att vinkla tumgreppet åt olika riktningar, samtidigt är det också tumgreppet du styr karaktären med. Det blir lätt förvirrat och svårt att känna sig i total kontroll över det du gör. För min del är det inte optimalt och jag tycker att attacker gör sig bäst genom knappkombinationer som t.ex. R1 + X osv. Men det är inte direkt avgörande heller, spelet kräver inte att du ska lära dig alla attackerna felfritt. Här kan du knappa på i rask takt på kontrollen så klarar du av det mesta. Den allra bästa funktionen i spelet är om din karaktär dör fortsätter de andra i ditt team striden till sista man! Med andra ord, spelet är inte slut för att ditt liv är det, utan du kan titta på när dom andra slåss och du kan återupplivas om du har ett livselixir.

Dör du och resten av ditt team är det game over och du återuppstår vid din senaste sparning. Det är inte generöst med ställen du kan spara på och har du riktig otur eller är nybörjare kan du få vara nöd att göra om en hel del.

Spelet är utmanande och jag behövde ett antal försök för att komma vidare i storyn. Det är mycket att lära sig i ett sånt här spel och jag brukar inte ha tålamod till det och är mer en ”tuta och kör” spelare. Men att lära sig mer om karaktärernas olika förmågor hjälpte mig att ta fram en bättre strategi för att vinna slagen.

För att öka dina chanser kan du köpa bättre utrustning, vapen och accessoarer av olika handelsmän. Vissa kläder kan bara användas av utvalda karaktärer, då de matchar deras förmågor. Men hårband kan endast användas av kvinnliga karaktärer och jag gissar att det är enbart på grund av att de är kvinnliga. Sådana detaljer känns förlegat idag. Andra exempel som inte föll rätt hos mig är humorn som genomsyrar storyn. Collette är klumpig och ramlar flertalet gånger som en comic relief vilket är tröttsamt och inte alls särskilt roligt. En av karaktärerna fick skäll av sin storasyster/lärare och blev därefter smiskad, jag tyckte det var ett märkligt inslag snarare än humor. Att slåss mot monster och blanda det med klämchecka repliker och tramsiga situationer gör det rörigt och obalanserat.

För den som vill ha mer av konversationer och story (och trams) kan karaktärerna prata med varandra under spelets gång. Spelet pausas men du får reda på mer om karaktärerna och deras bakgrund. Ännu en gång är det värt att poängtera hur mycket tid skaparna har lagt på sina karaktärer och i spelets story.

För att vara ett spel som utvecklarna verkar ha lagt mycket tid på att göra att karaktärerna har en rik bakgrundshistoria och skapat en värld som omsorgsfullt återskapats i denna remaster, faller det tyvärr kort med krångliga kontroller, förlegade skämt och humor.