Dandara är ett spel som blandar spelelement från Metroidvania och lite från Souls-spelen. Men hur kommer ett spel som ej låter dig röra dig runt som i alla andra spel påverka hur vi ser på spelet, häng med så ska vi se hur spelet uppfattas och fungerar.
I ett universum där den Eldariska armen har tagit över och befolkningen har gömt sig och nästan glömt bort hur världen var innan; det är där Dandara vaknar upp och beger sig ut i världen för att försöka återställa ordningen och krossa Eldar och hans arme. Om du tycker att det är en väldigt vag beskrivning så är det så som den upplevs och man vet inte så mycket mer än de få dialoger vi får med de enstaka innevånare som vi träffar på. Men det är väl lite i lag med hur spel av denna typ är; här är det mer fokus på utforskande och att hitta alla hemligheter och lösa hur man kan ta sig vidare till nästa område. Men mer om det senare.
Dandara är ett retro-inspirerat spel med en ganska härlig pixelgrafik, med musik som varierar beroende på vilket område som du befinner dig i och ett annorlunda sätt att ta sig framåt genom banorna. I spelet så kan du inte gå, springa, hoppa eller röra på dig som du är van i vilket annat spel som helst. Istället rör du dig framåt i spelet, med hjälp av den laserpekare som visar ut var du kan ta dig till via en vitmarkering. Genom att peka runt och få ”bekräftat” (markering på marken) att du kan röra dig till en specifik plats, så hoppar sedan Dandara direkt dit utan problem – allt med ett enkelt knapptryck.
Lätt att se vart man kommer förflytta sig.
Det är därför en annorlunda upplevelse i sättet vi tar oss fram och slåss i spelet. Dandara kan nämligen skjuta ut tre energistrålar mot fiender, men man måste vara vaksam så att man snabbt kan hoppa undan till skydd i taket om fienderna försöker attackera henne. Så på detta sätt så förflyttar man sig konstant till en plats antingen nära eller i taket ovanför en fiende och försöker sedan ta ut denne snabbast möjligen; vilket är extra viktigt då fiender även kan skjuta.
Spelet har precis som i Metroidvania-spel ett stort fokus på utforskande av olika områden och som tur är så hittar man ganska snabbt en karta så att man har lite koll på vart man är och vart man kan ta sig. Men det är inte alltid lika lätt att ta sig till alla ställen man vill från start, då man kanske inte har hittat eller fått en viss förmåga för att ta sig förbi vissa hinder som finns på banorna. Dessa objekt kan man få genom att hitta rum där en innevånare håller sig gömd, varpå de ger dig föremålet för att du ska kunna återställa den värld som de minns och saknar. Alternativt så kan man hitta hjälpsamma saker i kistor som finns lite varstans utspridda på kartan.
Men däri ligger även det som jag ser som spelets största svaghet eller styrka beroende på hur man ser på saken; att man inte alltid vet exakt vart man ska, vad man ska göra eller ens hur man tar sig förbi vissa objekt. Visst kan det vara kul att ha ett spel som inte håller en i handen och berättar allt man ska göra, men samtidigt så vill jag ha lite direktiv om vart man ska bara så man får en riktning åtminstone. Detta är såklart väldigt subjektivt och alla kommer tycka olika om det, men personligen vill jag i alla fall ha en hint om vart tusan jag ska härnäst.
Jag skrev att spelet tog lite inspiration från Souls-spelen, och då inte i svårighet och frustrationsmoment. Liknelsen är mer i att man har lägereldar där man sparar och uppgraderar Dandara, samt att om man dör på banan så måste man ta sig tillbaka dig för att plocka upp den ”Salt” som man har förlorat.
Salt är spelets själar om man jämför med Souls-spelen, med vilka man får genom att döda fiender, öppna kistor eller skjuta sönder vissa växter och lådor. Med Salt så kan man t.ex. uppgradera Dandaras hälsa och energi. Dock påverkar nivåbyggandet på det sättet att, när man uppgraderar så blir det högre mängd Salt som krävs för nästa sak som du ska uppgradera. Så var noga med vad du uppgraderar och när, då det kan bli långt mellan nivåerna som du låser upp.
Avslutningsvis…
Dandara är ett väldigt intressant spel om man ser på vad det ger oss som spelare; vi får ett spel som tar ifrån oss möjligheten att röra oss framåt på ett konventionellt sätt, men som samtidigt ger oss ett nytt och enkelt sätt att ta oss an bandesignen – något som är extra tydligt i jämförelse med andra Metroidvaniaspel. Dock så kan spelet bli frustrerande när man har fastnat någonstans och inte kommer vidare och man tycker sig ha kollat överallt på kartan. Men spelet är inte så vidare långt och om man är tålmodig och noggrann så hittar man till slut vägen vidare.
