Legenden om Robin Hood har berättats så många gånger att jag ibland sitter och funderar om det verkligen finns någonting mer att berätta? Sumo Digital och Focus Home Interactive tycker att det är dags att kasta in oss i Sherwoodskogen där vi axlar rollerna som de laglösa individerna som stjäl från de rika och ger till de fattiga, där andra spelare som hanterar samma karaktärer är motståndarna.
Hood: Outlaws and Legends är ett actionspel med tredjepersonsperspektiv som spelas online. Vi får välja mellan två spellägen: Training och Heist. I Training hoppar man antingen tillsammans med sina vänner eller ensam in i en karta, där man ska samarbeta att genomföra en stöt mot staten. Man ska först norpa en nyckel som Sheriffen av Nottingham har hängandes i sitt bälte. Därefter ska man ta sig in i ett kapell, hitta en valvdörr i dess källare som låses upp med nyckeln. Väl inne i valvet ska man lägga vantarna på en kista, bära den till en av de vinschar som finns markerade på banan och hissa upp kistan så att den levereras i säkerhet. Det här läget låter spelarna bekanta sig med karaktärerna och vässa sina samarbetskunskaper till perfektion. Eller det är tanken i alla fall.
Spelläget Heist kastar in dig och dina eventuella vänner in i samma typ av karta som du upplevde i Training. Vad spelet går ut på här är detsamma. Man ska samarbeta med att genomföra samma stöt som tidigare, med samma komponenter. Fast med den lilla twisten att nu är det inte bara du och dina medspelare som vill norpa kyrkans rikedomar. Ni tävlar nämligen mot ett annat gäng med spelare som även dem axlar rollen som Robin och hans trogna rövargäng. Inte nog med att du har fullt upp med att undvika och slå ihjäl sheriffens vakter och riddare, nu måste du dessutom vara på din vakt så att du inte själv blir mördad av din egen dubbelgångare. Konceptet är tämligen intressant. Framförallt med ett så starkt fokus på att smyga blir nerven i spelet påtaglig och jag kommer på mig själv med att till en början bli engagerad, då det på papper är ett intressant spel.
Man kan vara högst fyra stycken i ett lag. Således får man även välja mellan fyra rövare att spela som. Robin fungerar lite som gruppens krypskytt. Han är bäst på att markera intressanta grejer på banan, så som fiender och viktiga landmärken. Med sin pilbåge är han effektiv när det kommer till att undanröja hot på avstånd, medan han inte är vidare stridsduglig när det kommer till närstrid. Marianne är gruppens smygare. Hon lämpas bäst när det kommer till att smyga sig upp bakom ryggen på fiender och hugga dem i ryggen, eller bara passera dem obemärkt. När det hettar till med närstrider, är hon tyvärr lika svag som Robin. John är gruppens tank. Med sin enorma styrka och jättestora hammare är han den som kan hantera närstrider bäst för att ge sina kumpaner lite andrum. Tooke är en blandning av allihopa. Han kan känna av auran från fiender i närheten, han är bra på att smyga och kan även hantera närstrider. Än så länge verkar allting frid och fröjd, men tyvärr är spelet som bäst på papper. I verkligheten är det dock en obalanserad historia…
Man får nämligen lätt uppfattningen att fokus ska ligga på samarbete. Alla lagmedlemmar måste lära sig sin respektive karaktärs styrkor och svagheter och backa upp varandra ordentligt för att lyckas. Det är i alla fall så utvecklaren har sålt spelet och när man spelar dess tutorial uppmanar man precisa till det beteendet. Tyvärr kastas det ut ur fönstret så fort tutorialen är över och ren anarki börjar gälla istället. Till skillnad från andra samarbetsspel, där bara en spelare kan välja respektive karaktär i laget (att bara en skulle kunna vara Robin, bara en kan vara John och så vidare), är det här spelet helt okej med att alla spelar som samma karaktär. Om man vill kan man alltså ha ett lag där alla spelar som Robin. Vilket är ett problem rent inlevelsemässigt för mig, men det är också här obalansen kommer in.
Plötsligt försvinner fokus på samarbete och spelarna tillåts springa runt och göra lite som de själva vill. Hade man låst karaktärerna till bara en spelare i taget, hade spelarna blivit tvungna att ta till strategitänk och hitta sina roller i gruppen etcetera. När alla karaktärer dessutom med lite olika resultat kan göra samma saker. Alla kan gå in i närstrid och slåss, även om Robin och Marianne är klenare än de andra, kan de fortfarande göra skada och döda fiender i närstrid. Alla kan utföra ett lönnmord genom att vara hukad bakom ryggen på en fiende. Hade man löpt linan ut och till exempel gjort att bara Marianne kan sno nyckeln från Sheriffen och att bara hon kan hugga folk i ryggen, tror jag att samarbetskonceptet hade kommit fram mycket bättre, nu blir det bara ett kaos.
Framförallt i matchernas slutskede blir kaoset påtagligt. Man springer till vinscharna och försöker hissa upp kistan, samtidigt som motståndarspelarna försöker stoppa dig. Man måste dessutom passa sig för NPC-soldater som har en tendens att dyka upp i tid och otid. Det största hotet är dock Sheriffen. Med tunga steg stampar han omkring på kartan och morrar åt sina soldater att vara på alerten och att tjuvarna ska utrotas som ohyra. Anledningen till att han är besvärlig är det faktum att han är odödlig. Med ren illvilja eller sprängmedel kan man få honom att sätta sig på huk en liten stund, men han kommer resa sig och vara på sämre humör och med större blodtörst än tidigare. Lyckas han få tag i dig är det bara att bereda dig på döden. Han lyfter upp dig, kastar dig på marken och stampar dig resolut i bröstkorgen och karaktären är död oavsett hur mycket eller lite hälsa du har; Sheriffens grepp är en dödsdom.
Utseendemässigt ser det bra ut. Det är förvisso inte världens snyggaste spel, men jag tycker framförallt när det kommer till miljöerna att man lyckas sätta stämningen väl, med rätt ljussättning och en ljudbild som även den ackompanjerar den väl. Det ser ut och låter som en bra tolkning av en medeltida stad. Musiken passar även den bra till ändamålet, med andra ord är det bra musik att smyga till. Kontrollen är även den välgjord. Den känns lättillgänglig och logisk oavsett om du spelar med mus och tangentbord eller handkontroll. Det är bara att välja det man är mest bekväm med och köra på helt enkelt.
Om jag ska tillägga lite saker på min kaoskritik… Jag förstår inte varför man tyckte att NPC-soldaterna ska vara utmanande? Jag förstår när man kör träningsläget. Eftersom att man då inte ska slåss mot mordlystna dubbelgångare, utan där är bara soldaterna fienden. När man dock kör PVP-läget förstår jag inte varför man potentiellt ska fastna i en bökig strid med dem. Det är väl tillräckligt med motspelarna? Jag säger inte att de borde tas bort helt, men de jag anser att de borde vara mer kanonföda än vad de är just nu. För som jag sagt tidigare, blir det mer kaos än utmaning.
Hood: Outlaws and Legends börjar mycket lovande och är en intressant idé. Tyvärr avviker utvecklaren sin egen vision om att det här ska vara ett samarbetssmygarspel. Det blir en kaotisk obalanserad och ganska uddlös soppa av det hela. Om inte några drastiska åtgärder vidtas av utvecklaren, kommer det här vara ett spel som kommer falla i glömska inom en ganska snar framtid. Synd på ett så fint koncept.
Denna recension baseras på PC/Steam versionen.
Spelet finns även tillgängligt på Playstation 4, Playstation 5, Xbox One och Xbox Series X/S
Hood: Outlaws and Legends. Lägsta pris 305 kronor enligt Steam 2021-05-25.
Recensionsex tillhandahållet av Focus Home Interactive.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.