FORECLOSED

Jag gillar serietidningar även om jag inte läser dem lika mycket nu som jag gjorde förr. Ett av mina favoritspel i tonåren var TMNT, alltså Teenage Mutant Ninja Turtles från 2003, som kändes som ett avsnitt ur TV-serien eller en del av en serietidning. Det var där jag upptäckte min förtjusning till spel som använder cell shaded-grafik för att få spelen att likna serietidningar. Jag är därför rätt intresserad av att se vad Foreclosed kommer hitta på och det är dags att ta reda på det.

Jag vill först säga att jag gillar hur spelet ser ut, det känns som att jag läser en interaktiv serietidning. Karaktärerna och miljön ser serieaktig ut med sin cell shading, texter för ljudeffekter som “VRRRR” samt när de delar upp skärmen i olika bildrutor förstärker det intrycket av att det är en serietidning. Grafiken ser inte nödvändigtvis alltid bra ut, men jag uppskattar ändå designvalen de har gjort med spelet. Det hade ju kunnat se ut som Telltales Game of Thrones och då hade jag nog inte ens rört spelet.

I spelet spelar vi som Evan Kapnos i en cyberpunk-esque framtid. Evan har dock ett litet problem, han har en identitetsskuld hos ett företag som precis gick i konkurs, vilket innebär att han inte kan komma åt något han äger via sin identitet. Han behöver ta sig till en rättegång men på vägen dit blir han beskjuten och måste lita på en främling för att överleva. Han har dock några speciella tekniska implantat som kommer vara till god hjälp, eller alla har ju såna här implantat men Evans är snäppet bättre än andras och därför är folk ute efter honom. Storyn är någorlunda intressant men inte tillräckligt för att hålla kvar mitt intresse hela tiden. Det är konspirationer, komplotter och saker som händer i bakgrunden och man själv är bara en del i ett stort spel.

Storyn hade kunna hålla kvar mitt intresse om inte spelet hade varit tråkigt att spela. Det är lite stealth-mekaniker som introduceras i början och jag tänkte då att jag skulle få välja om jag ville smyga förbi fienderna eller slåss mot dem. Det var mest att smyga förbi alla genom ventilerna men även att avrätta dem genom att bränna implantaten de har i sin hjärna med hjälp av mitt implantat. Det var inte mycket att tänka på där då spelet bara låter mig gå åt ett håll och det är framåt. Dock låter spelet mig inte smyga så pass mycket jag skulle ha velat utan ungefär 90% av gångerna jag har stött på fiender kan jag inte smyga förbi dem utan det blir en eldstrid där alla fiender vet precis vart jag är och skjuter på mig. Även när jag försöker smyga mig förbi dem blir jag upptäckt och eldstriden är igång vilket dödar mig snabbare än jag hinner säga “Fan”. Banorna verkar var designade för att jag bara ska kunna ta mig framåt på det sättet spelet vill att jag ska ta mig framåt, vilket känns lite segt i ett sånt här spel. Personligen vill jag inte döda mina fiender om det går att smyga runt dem, mestadels för att jag är en räddhare som inte vill bli dödad. Det är visserligen inte några svåra fiender jag har att göra med, men de är ofta betydligt fler än mig och skjuter en hel del. Efter en strid kan det bli en lugn stund då jag kan leta efter vägen framåt eller ha lite dialoger, sen är det dags igen. Det är ingen direkt utmaning att spela Foreclosed men det är ibland frustrerande.

På tal om frustrerande stör jag mig på Evans röst något innerligt. Han låter som en stereotypisk bad-ass protagonist a lá Bruce Willis i Die Hard eller valfri actionhjälte. Han låter väldigt oengagerad i allt som händer vilket han inte borde vara med tanke på att hela hans liv står på spel här! Om jag skulle bortse från hans röst låter resten av spelet rätt bra. Inte fantastiskt, men rätt bra. Det regnar hela tiden och jag hör hur dropparna faller, musiken är varierad och ingen melodi påminner mig om en annan. När min “medhjälpare” pratar med mig gör hon det genom högtalaren på min Dualshock 4, vilket är en kul detalj.

Spelet spelas i tredjeperson, vilket innebär att kameran hänger lite bakom axeln på Evan. Det fungerar rätt bra när jag går runt i olika områden och vill se mig omkring lite, men blir lite klumpigt i strider. Jag kan ducka bakom grejer för att bli svårare att träffa men av någon anledning ställer Evan sig upp varje gång han ska skjuta och blir då en gigantisk måltavla. För att inte vara denna enorma måltavla kan man ställa sig bakom väggar och skjuta de fiender man ser i sitt synfält, och alla andra kommer stå kvar på sina platser och snällt vänta på att bli avrättade. Det går alltså att systematiskt ta hand om alla fiender även när de vet om att jag är där och skjuter på dem, de söker inte skydd heller utan står bara där och skjuter. Utvecklarna borde ha gjort fienderna lite smartare för att låta mig som spelar få en liten utmaning. Jag hade säkert svurit åt fienderna för att de gömmer sig, men nu reagerar jag inte ens på dem. Som jag nämnde tidigare hade det varit trevligt om jag som spelare hade fått göra lite val i hur jag spelar istället för att spelet knuffar mig åt rätt håll. Jag får erfarenhetspoäng när jag smyger förbi ett gäng fiender i en sektion och även när jag skjuter ner alla i en annan, varför kan jag inte få välja när jag vill göra vad?

Jag ser potential i Foreclosed, en hel del potential, men för min del är det ett tråkigt spel. Det är visserligen inte särskilt långt, vilket definitivt är till dess fördel här. Det finns några kul grejer med spelet, som att de erfarenhetspoäng man tjänar in när man klarar av en sektion eller bara dödar ett gäng fiender, kan uppgradera ens egna färdigheter såväl som sitt vapens förmågor. Vem vill inte ha exploderande skott som penetrerar sköldar och hjälmar? Dock är det allt jag kan göra med mina erfarenhetspoäng. Jag kan inte göra något lite bättre än något annat utan jag låser enbart upp de olika förmågorna och får sedan välja vilka jag vill använda mig utav. Även om de här grejerna höjer betyget lite har jag ändå inte kul med spelet. Någon annan kommer säkert tycka att det är riktigt intressant och kul, men den personen är inte jag.