Empire of the Ants

Till skillnad från tv-apparaternas flimmer som en gång i tiden refererades som ”myrornas krig”, handlar ’Empire of the Ants’ om riktiga myrarméer i ett strategispel som överraskar både visuellt och spelmässigt. Empire of the Ants har intagit min strategiska gubbhjärna, och frågan är om inte dessa små varelser är häftigare än väntat!

Vem hade anat att ett spel med myror skulle vara så imponerande? Spelet är inte bara imponerande ur ett teknologiskt perspektiv – den fotorealistiska världen, skapad med Unreal Engine 5, är otroligt vacker men kommer med ett oväntat djup sett till det spelmekaniska!

Du är krigarmyran med det piffiga namnet 103 683, och av någon outgrundlig anledning verkar alla behöva din hjälp. Federationen av myrkolonier har fått oväntat motstånd, och banne mig om några pissmyror (bokstavligen än en gång) ska komma hit och mucka gräl med din drottning! Nej, inte så länge jag denna krigarmyra lever!

Empire of the Ants är något så unikt som en mix mellan realtidsstrategi, äventyr och rollspel. Som denna krigarmyra dras du in framför drottningen och får uppdrag efter uppdrag – där varje seger leder dig högre upp i rang. Till slut styr du enorma arméer av skalbaggar, myror och andra insekter i kampen om att hålla din drottnings rike intakt. En process som med rätta skulle kunna ha uppfattats fånig – särskilt då du ibland får ta dig an specialuppdrag av en lättsammare karaktär. Eller ibland av mer skrämmande sådan. Rollspelsaspekten kommer in däremot när du då och då samtalar med olika insekter, vilket faktiskt adderar till upplevelsen på ett nästan oväntat positivt sätt. Spelet förmedlar en rättfram och jordnära humor i dessa dialoger som jag kom att gilla skarpt.

För utöver att du kan undersöka din omgivning, lära dig kring många enorma märkliga föremål (läs. skräp av olika slag lämnat av människor), kan du samtala med andra myror, och få en känsla av vad som är viktigast i kolonin; att hjälpa varandra. Utmaningarna fortsätter i uppdrag där du ska hjälpa bortkollrade insekter att hitta hem, hoppa på eldflugor eller rena strategiska manövrar på fältet. Jag förvånas verkligen över hur varierande ett spel om myror kan vara.

Spelet – och i förlängning din kära myra 103 683 styrs likt ett tredjepersonsspel, där du på fältet även tar över viktiga punkter – med vilka du kan uppgradera dina soldater, men även ge dig och kolonin nya förmågor. När du väl är placerad på en karta som har ett antal små myrhålor, kan du uppgradera dessa till att antingen producera bättre soldatmyror – variera deras förmågor, samt forska nya förmågor. Allt med hjälp av en handkontroll? Ja, då jag spelade över Playstation 5 måste jag erkänna att utvecklarna fått till ett så pass intuitivt gränssnitt som det bara går. Interaktionen med vad du vill göra, exempelvis dirigera en av dina arméer, eller uppgradera sagda myrhålor (tänk nästen), med skyddsmurar, nya förmågor och annat sköts allt smidigt med handkontrollen.

Fotnot. Vi har även testat på det demo som finns på Steam – vilket även bekräftar att mus och tangentbordskombo definitivt känns minst lika genomtänkt. Givet att demot är begränsat, men om du ser mot att skaffa detta på PC, lär upplevelsen vara god ändå.

Allt detta är ett oväntat underhållande sätt att spela. Särskilt stridssystemet står ut, i det att din kära myra agerar general över horder av insekter. På ett enkelt sätt kan du dirigera de mot motståndarens tillhåll, och vips, så attackerar de när de kommer i närheten. Det hela följer lite av ett sten-sax-påse-upplägg som är lätt att komma in i, vilket jag personligen uppskattar – och säkerligen mången strategispelare där ute. Även om det ibland kan kännas aningen för simplifierat förvisso. Tack och lov då att de små myrhålor (tänk delbaser) du tar över kan uppgraderas. Det är i dessa du forskar fram nya förmågor, vilket du sedan kan aktivera när du känner för det via D-pad på din handkontroll.

Förmågorna i sig är i regel ”buffar”, d.v.s. möjligheten att få helande myror att uppenbara sig, eller att din attackförmåga blir bättre under en viss tid. Någon regelrätt erfarenhetspoäng ges egentligen inte under spelets gång dock, utan du låser upp saker och ting ju mer du fortlöper i berättelsen. Något jag känner kan verka lite väl linjärt – men som i fallet med ett RTS, som detta är, ändå känns välbalanserat och framförallt förståeligt. Visst, din kära myra må vara tämligen likadan genom hela spelet (inga direkt anpassningsbarhet där), men nog tusan känns det ändå som att det sker utveckling inom de flesta områden allt efter du spelar. Ett upplägg jag gillar skarpt!

Just idén med att utöka kolonins storlek baseras på två saker; berättelseprogression och aktiva strider. Lite flummigt uttalande kanske, men häng med! På ett större perspektiv sker egentligen utökningen av kolonin genom att bara genomföra berättelsen. Klarar du av alla strider och uppdrag så utökar du rent naturligt. Sedan har vi individuella stridsuppdrag som har övertagande av sektioner av dess karta. Detta är indirekt även det en kolonisation, och det utförs helt sonika genom att bara attackera och förstöra de små myrhålor som hittas här och var. Kartan visar en färg för de områden som du har hand om, och en annan för motståndare. När hela kartan lyser i din ärofyllda färg… ja då är uppdraget klart och berättelsen fortgår.

Realtidsstrategispel som detta har i många fall fått ett klumpigt gränssnitt, men ej här. Här funkar det ypperligt – precis som styrningen av din nya vän 103 683. På vissa sätt är kontrollschema och intuitivt berättande något som är lika effektivt som en myrstack. Där spelet tappar momentum är de mindre uppdragen. Om det är eskortuppdrag, att leta upp specifika djur eller undersöka miljöer – ja många av dessa kan kännas torftiga och utan någon bra takt eller för den delen vägledning. Inte för att jag som spelare ska behöva handhållas, men när du har i uppdrag att hitta sju myror innan ett träskområde översvämmas, och det bokstavligen är som att leta efter en myra i en myrstack (eller enormt träsk!), ja då kan det gå på nerverna. Tack och lov är de flesta uppdrag någorlunda korta, och du förs snabbt tillbaka till hubbområdet, där din kära drottning och huvudmyrstack håller hov.

Vissa uppdrag där du ska hitta myror är tradiga, milt sagt.

Så sett till det spelmekaniska är det över förväntan – precis som den berättelse om hot gentemot din kära koloni. Dessa hade lätt kunnat kännas gjorda mer för sakens skull än med någon riktig passion, men ärligt talat känns det som att utvecklarna verkligen bryr sig om dels din myra – men även världen och miljön omkring dig. Spelet låter dig upptäcka naturens känsliga balans, utan att övertydligt driva en miljöagenda och gör detta på ett mer organiskt manér vilket gör att du som spelare då och då stannar upp och faktiskt tänker till. Ytterligare något som jag aldrig skulle ha räknat med vid första anblick av detta sköna strategispel.

Vad som för övrigt även är skönt, är dess otroliga grafik. Även om musiken är mer av en traditionellt lågmäld – men fin sådan, är det utseendet som verkligen slår en först. Unreal Engine 5 används till bristningsgränsen här, vilket syns då du navigerar runt bland fotorealistiska omgivningar – bestående av vackra djur av alla de slag. Även om både det ena och andra djuret till och med väcker skräck ( jag tittar åt ditt håll, fågelspindel), kan jag inte annat än fascineras över spelets otroliga öga för detaljer.

Visst, Playstation 5 dras med låg bildhastighet (30 fps), men den är åtminstone någorlunda konsekvent. I mitt fall skulle jag säga att jag rekommenderas starkt dig att spela på PC, särskilt om du har en kraftfull dator, även om det är helt överkomligt på konsol. Då det ändå är ett strategispel (mestadels), håller de 30 bildrutorna i sekunden alldeles tillräcklig nivå av kvalitet, för att hålla mig kvar. Det är egentligen spelets varierade uppdrag som får mig att tappa intresset mest – särskilt längre fram när även strategimomenten kan bli lite väl utdragna och repetitiva.

Det är ett unikt och charmigt spel, som trots sin ovanliga premiss, verkligen får mig att uppskatta att den här typen av spel existerar. Det är sannerligen inte lika hjärndött som tv-apparaternas myrornas krig en gång i tiden var – utan är faktiskt nu fyllt av utforskning, stridande och myrkärlek. Aspekter jag inte trodde jag skulle ta del av, den saken är sann!