Submerged: Hidden Depths

Båten glider framåt över vattnet. Sakta men säkert närmar jag mig nästa mål, ett utkikstorn. Från detta hoppas jag hitta de sista fröna för att stilla tentaklernas vrede. Men halvvägs uppför tornet händer det igen, en bug utan dess like.

Submerged: Hidden Depths är en fristående uppföljare till Submerged (2015). I en värld täckt av vatten är du den utvalde, den som kan kontakta de svarta tentakler som gjort om världen till ett badkar. Det visar sig snabbt att dessa varelser inte är onda för ondskans skull, utan några har kidnappat tentaklernas frön (tänk barn), vilket det nu är din uppgift att återförena med sina ”föräldrar”.

Mer premiss än så kan jag inte ge, då det snabbt skulle dra oss in på spoiler-territorium. Spelets berättelse är dock inte rädd att gå in på djupet. Som utvald lever du i exil från övriga samhället, men denna exil har också drabbat din bror. Spelet behandlar teman om skuld, utsatthet, rädsla och miljö. Berättelsen presenteras på ett lite udda vis, dels genom klassiska mellansekvenser, dels genom samlingsobjekt i spelvärlden i form av små seriestrippar. Du vet, de man kan läsa längst bak i dagstidningen. Jag gillar denna kombination av historieberättande, mellansekvenserna visar det som sker just nu och för historien vidare, medan seriestripparna hänges helt åt vad som försatte världen i detta våta tillstånd. Man kan lätt ta åt sig det som sker nu, samtidigt som man uppmuntras att söka svar på spelets stora mysterium.

Tyvärr måste vi nu gå in på den absolut svagaste delen av spelet; gameplay. I sin ambition att göra ett spel som är ”chill” (och fritt från våld) blev konsekvenserna att spelet i princip helt saknar rolighetsfaktor. Min dopaminberoende zoomerhjärna må kanske inte vara byggd för denna typen av spel, men jag tror även att äldre spelare allt skulle undra om detta inte är en sån där walking simulator de hört så mycket om…

För att få tag på fröer, seriestrippar, blommor, hårstilar eller nya galjonsfigurer till din båt klättrar du likt en apa på allt som ser klätterbart ut för att ta dig till det samlarobjekt du satt ögonen på. Allt från fönsterkarmar, utsmyckningar på fasader och blomsterrankor kan du sluta dina barnhänder kring och ta dig närmare vad du nu vill nå. Det finns dock inga klassiska ”dataspelsmarkeringar” som visar var du kan klättra, det är upp till dig att se vad som funkar. Du trycker inte på några specifika knappar för att börja klättra, utan bara går fram till valfritt klätterobjekt så löser sig allt automatiskt. Det slutar med att du, bara efter spelets första timme, kommer veta exakt hur man kan klättra på vad. Detta är också allt du gör. Visst finns det några moment som skulle kunna kallas för ”pussel” om man anstränger sig, men du behöver inte ha igång mer än en hjärncell eller två för att lösa dem.

Just det! Det finns en sak till du gör, åka båt. Åka jättemycket båt. Åka supermegaultramycket båt. Du åker båt till ett område, letar frö, åker till nästa, letar frö etc. Att klättra omkring och åka båt gör man i snigelfart, det finns ingen sprintknapp så långt ögat kan se. Du låser truligt nog upp en kortare turbo till båten tidigt i spelet, men den håller bara i några sekunder. Det som verkligen sätter spelets tempo till lägsta växeln är att du själv måste hitta intressanta ruiner och områden att undersöka. Du hittar dessa genom att speja med din kikare, vilket kan bli mycket effektivare om du hittar ett utkikstorn. Hur hittar man dessa? Man åker båt såklart!

Läskiga vinranke-män!

Visuellt är spelet inte bara vackert, utan även intressant. De humanoida formerna som du hittar runt om i världen är människor vars sista ögonblick bevarats av de svarta tentaklerna. Ibland bildar de en egen liten historia, då de gör en kort rörelse när du kommer nära. Man har också ansträngt sig för att få just vattnet att se bra ut, vilket jag tycker man lyckats med. Byggnaderna du letar fröer i är också intressanta, där en av mina personliga favoriter var ett förfallet elkraftverk.

Ljuddesignen är också riktigt bra, då alla olika samlarobjekt har sitt egna distinkta ljud, som lätt går att urskilja från varandra. Inte för att du behöver leta efter något någonsin, men en fin tanke. Det är även riktigt underhållande att, när man går omkring med ett frö, lyssna på hur olika växter och varelser plötsligt låter lite annorlunda, lite gladare. Ljuden stör inte heller inlevelsen, utan passar rätt in i spelets vibe.

Slutligen finns det en specifik bug som är minst sagt horribel i dubbel bemärkelse. Du kan på vissa platser i världen helt enkelt fastna och inte ta dig lös. Detta händer aldrig med båten, men flertalet gånger har jag behövt trycka på ”starta om område” i pausmenyn och argt klättra om redan klättrade väggar. Hade detta hänt en gång hade jag inte tänkt på det så mycket, men det är flertalet platser på nästan alla områden i hela spelet.

För mig är Submegred: Hidden Depths ett collectathon, bara ett riktigt tråkigt sådant. Man har gjort så många saker rätt sett till berättande, grafik och ljud. Men glömt själva kärnan i ett spel, spelandet. Jag tror verkligen inte att uttrycket ”chill” är synonymt med tråkigt, men Submerged: Hidden Depths gör sitt bästa för att övertyga mig om motsatsen.

Där satt den!