Warhammer: Chaosbane är inte diskret på något sätt. Snarare är det en skrytsamt tydlig Diablo-klon som nu siktar in att fånga Warhammer-publiken. Försatt i en klichéfylld fantasyvärld, ger spelet dig alla medel till att bli den mest ultimata hjälte du kan få till – frågan är om det i slutänden går vinnande ur striden, eller om spelets likheter med spelgenren är för uppenbara…
Spelet är initialt väldigt uppfriskande – då du ensam (eller i co-op) kan utforska underjorden, snöiga landskap och stadsmiljöer med ett hopkok av magier och krafter. Genom att välja en av fyra klasser, så stiger du in i det detaljerade fantasyriket nu styrt under de onda Chaos-arméerna. På din resa ska du utforska och slakta mängder med fiender, i hopp om att hitta de kraftfulla artefakter som gömmer sig där ute i världen. Och om du har tur, så har du med dig en vän under resans gång.
Men denna resa, som först känns mer originell, tappar snart sin lyster. Trots en funktion, där du uppgraderar med ’fragments’ i ett så kallat ”god-skill-tree” – med mängder av upplåsbara förmågor och möjlighet att ge din karaktär bättre statistik, så blir det oerhört repetitivt när nivådesignen känns tafatt och paradoxalt nog fantasilös. Trots Warhammers djupa ’lore’, så lyckas aldrig storyn på något sätt fånga mig, och detta trots att jag gillar denna spelgenre. Utvecklarna har snurrat till det för mycket i sin jakt på att stå ut – vilket resulterar i att du först inte säljer prylar du hittar, utan rentav ger bort dem, och får bättre rykte…?! Du har dessutom denna byteshandlare enbart på en enda plats, vilket betyder att när du senare kommer vidare till andra städer så måste du resa tillbaka om du vill slänga av lite. Visst går det att slänga sina prylar varsomhelst, men då man hela tiden väntar på att byteshandlaren även ska kunna hantera ’fragments’ så tar man sig tillbaka dit från och till i alla fall.
Sedan har vi dina förmågor som i stället för att de låses upp och du själv kan välja och vraka allteftersom – så får du poäng som du i stället kan placera på förmågor du vill använda. Och tar du bort en förmåga så får du tillbaka de poängen så att du kan byta till en annan kraft. På pappret är detta en intressant mekanik, men dessvärre blir det plottrigt i långa loppet. För krafterna låses upp vid olika karaktärsnivåer – men du kan inte använda vissa då du behöver ha poäng. Det blir hela tiden en fråga om vilken kraft du verkligen vill använda mest i stället för att ta dig tid organiskt med varje ny kraft. Ett system som helt enkelt lämnar mycket att önska, även om jag tycker att det är hedervärt att utvecklaren ändå försöker förnya i action-RPG-genren.
I singelspelet kör du solo, du har inga kompanjoner som följer dig på din resa – utan för detta måste du ha en co-op-partner. Men om ni inte är på samma nivå eller plats i spelet så kan du inte bjuda in, om du inte börjar från början av spelet. Men det största problemet är nog att bosstrider känns obalanserade, mängden monster är tydligt gjorda för co-op längre fram i spelet, och då är de tröttsamt likartade hela tiden.
Visst är det roligt att för glatta muggar skjuta in eld i en enorm hög monster, när de alla kommer springandes utan någon som helst självbevarelsedrift; men när de gör det gång på gång, och i samma återanvända miljöer så blir det tyvärr bara tråkigare och tråkigare. Hade utvecklarna introducerat möjligheten att byta ’fragments’ mot andra ’fragments’ tidigare i spelet, eller gjort om förmågesystemet, så hade spelet kanske fått en annan upplevelse. Men i nuläget känns det märkligt ofokuserat och det känns som att storyn tar dig vidare, mest i syfte att ge dig monster att mosa, snarare än att ge dig en morot rent narrativt.
Men nu har jag varit ganska hård mot spelet – och skälet är väl egentligen den spelgenre som det befinner sig i. Det är oundvikligt att jämföra med andra spel som Diablo-serien eller rentav Warhammer 40K-spelet som kom nyligen. För är du en älskare av denna genre och samtidigt Warhammer-universumet, så går det givetvis utan problem att peka på spelet och säga att du säkerligen kommer få ett gäng speltimmar som faktiskt är underhållande. Men i jämförelse med andra spel av denna typ, så upplevs det fantasilöst och obalanserat i sin vision. Vill de följa mallen för genren eller göra nytt? Vill de ge en bra story eller underhållande gameplay? Ja, de verkar inte veta själva riktigt…vilket är synd, då det gömmer sig någonting bra under ytan.
