WWE 2K24

Min barndom från början av 90-talet innehöll namn som 1-2-3 Kid, Macho Man Randy Savage och Tatanka så är jag naturligtvis nyfiken på vad detta spel nu kan väcka för minnen. Men kommer min återkomst till Wrestling-scenen resultera i triumf eller skamligt nederlag? Är det möjligtvis så att spelen utvecklats? Och hur många knappar kommer jag behöva memorera?

Wrestling för mig är söndagsmorgnar när jag fått ett piratkopierat vhs-band av tidigare matcher från TV3’s sändningar. Med namn som 1-2-3 Kid, Hulk Hogan och Ultimate Warrior byggde jag min världsbild på vad som var möjligt för den mänskliga kroppen att utstå. När jag blev äldre klarnade min syn och jag insåg att det var shower med duktiga atleter som borde extra-jobba som stuntmän. Det var innan internet och alla var lite mer naiva, så även mitt unga jag.

Vad är då min historia av wrestling-spel kanske du som läsare undrar, har han några belägg för att recensera ett wrestling-spel överhuvudtaget förutom att känna igen lite namn från hall of fame? Ni kan vara lugna, till NES hade jag spel som “Pro Wrestling” och “WWF Wrestlemania” så jag är lite av en expert i ämnet.

Nog med inledning och kuriosa om mitt liv, nu till spelet i fråga. Efter de sedvanliga logos, licenser och användar-avtal möts vi av två energiska karaktärer varav den ena är Drew Gulak, ett namn som nutida fans känner igen. Vi får en snabb förklaring till att han kommer vara vår guide igenom spelet. Det visar sig vara lite sanning med modifikation då rollen övertas av en annan karaktär senare. Vi blir lovade att få en genomgång men plötsligt öppnar vi kort-paket där vi får wrestlare för att bygga vår egna faction (lös sammansatt grupp). Dessa innehåller mer karaktärer såväl som extra egenskaper som ökad styrka. Vi väljer olika typer av wrestlare för att bygga en bra grupp. Lätta tekniska, sluggers och några i mitten och en mix av kön.

Sedan klickade jag nog för fort någonstans då jag plötsligt var inne i en 3 mot 3-match där jag varken såg vilken karaktär jag var eller vad jag skulle trycka på. Vi såg dessutom matchen på långt avstånd. Jag suckade djupt och kände mig lite uppgiven. Var det såhär det kommer att bli? Matchen pågick länge och mitt lag kämpade på, ett tag släppte jag kontrollen för att se vilken karaktär som slutade röra på sig. Till slut gav jag upp, tryckte upp paus-menyn och valde att avsluta matchen. Ett par tryck på B-knappen och jag var på huvudmenyn för att fundera ut vad jag skulle göra härnäst. Efter att klickat runt lite på måfå så hittade jag till slut tutorial-läget. Nu var det dags att komma igång.

Har du någon gång spelat ett fighting-spel så kommer du känna dig hemma till största del. X+X+X+X i en kombo resulterar i en viss attack, X+X+Y+Y i en annan och så fortsätter vi. Där det skiljer sig är att det är många olika lägen beroende på när var och hur vi befinner oss. Ligger motståndaren på mattan är det en uppsättning och är vi utanför ringen är det en annan. Kombinationerna är samma men vad dom gör skiljer sig lite. Genomgången hjälpte mig så pass att jag kände mig redo att spela en riktig match så det var dags att rota runt i menyerna igen. Första matchen gick precis som jag förväntat mig, total utklassning. Efter matchen fick jag blodad tand och gav mig fanken på att jag skulle vinna en match, och match två vann jag faktiskt!

Vi får hushålla lite med vår kondition och allmän hälsa under matcherna, vi märker snabbt hur vi kan bli liggande längre och längre på golvet eller stående och flåsande med lite famlande rörelser. Detta är något som gjorde mig lite frustrerad i längden även om jag som gammal tv-tittare känner att det passar in i hur en match är på riktigt. Det fanns några små saker till som gjorde mig en aning frustrerad, för att blockera eller bryta så var det viktigt med timing på y-knappen. Tryck för tidigt så missade du och fick texten ’early’ ovanför huvudet och för sent så stod det ’late’ och vi fick sitta och vänta på vad som skulle hända. Efter ett tag knappade jag för fullt på y-knappen med påföljden att jag alltid tryckt för tidigt. Ju längre jag spelade desto bättre blev jag på att läsa motståndarna och deras rörelser vilket underlättade, men lätt blev det ändå inte.

En typisk match börjar med videoklipp där våra wrestlare gör entre till musik fram tills att de är uppe i ringen. Beroende på spelläge är dessa mer eller mindre omfattande. Som tur är kan vi skippa dessa och gå rakt på kärnan, att brottas. Vi börjar vår fight och vinner när någon ger upp eller blir uträknad. För att klara vissa matcher behövdes det även klaras uppdrag som släng motståndare på brinnande bord. Under matchens förlopp gör vi många olika kast, slag och hopp. Det finns även möjlighet att köra tag-team (lag).

Det fanns även tillhyggen och ring-repen att tillgå för att ge besökarna en bra upplevelse. Att slå någon med en stol gjorde åskådarna lyckliga vilket har sina fördelar. Det är nämligen så att oavsett om vi vinner eller förlorar samlar vi på oss åskådares uppskattning om vi håller oss varierade i hur vi slåss i matchen. Så går vi igenom matchen med enbart tunga slag så kommer inte publiken vara nöjd. Med en nöjd publik så får vi lite poäng i slutet av matchen oavsett om vi vinner eller förlorar, mängden poäng påverkar vad vi kan få som belöning. Våra belöningar består i olika typer av valuta i spelet som vi kan köpa nya wrestlare för exempelvis.

Efter att klickat runt lite ett tag stötte jag på My Universe, äntligen, ett karriär-liknande läge. När vi gå in i menyn möts vi av två alternativ, classic eller superstar. I superstar väljer vi en karaktär och får spela löpande med den show efter show. Vi kan skaffa lite lag-kompisar och köra tag-team (2 vs 2 normalt). Vi jobbar för att få högre rank och publikens jubel. I classic-läget så kan vi spela varje match under shower med olika wrestlare eller bara välja de vi vill och simulera resten.

Grafiken är bra i menyer och i intron till matcher, under själva matcherna så imponerar det inte särskilt med dagens standarder, dock ljusår bättre än Pro Wrestling till NES. Det är mycket hud, muskler och stora bröst vilket följer hur det är i verkligheten. Musiken i menyerna är trevlig men som vanligt i sport-spel med kommentatorer så kan det blir lite för mycket efter ett tag.

Kontrollerna är bra, men då slag och kast kan ta lite tid att utföra rent grafiskt så är känslan ibland att dom är sega och oexakta. Vi initierar ett kast och det kan ta 2-3 sekunder innan det är slutfört. För mig blir det lätt att jag tryckte på massa knappar i frustration under tiden. När det dock kommer till moment som att bryta pågående slagserie eller ta sig ur motståndarens kast så är det en tämligen tajt kontroll och frustrerande situation.

Hur ska jag då summera spelet? Menyerna är förvirrande, ibland syns det inte ens vad som är ett alternativ att trycka på. Det finns många spellägen, nästan lite för många. Vi kan bygga fraktioner vilket kan vara roligt om man är mer insatt i dagens wrestling. Jag kommer att starta upp det med lite mellanrum och köra en match eller två. Det är enklare att komma in i än ett nytt Mortal Kombat-spel upplever jag det som. Spelet väckte lite barndoms-minnen i mig och jag log. Dock så ligger alla mellansekvenser och klick lite till last då även en snabb fajt när barnen badar kan ta lång tid att komma in i.