Lords of the Fallen

Ännu en souls-kopia äntrar den massiva scenen som har bildats sedan From Software släppte det första spelet i soulsborne-serien. Skillnaden är att det redan släppts ett Lords of the fallen, år 2014. Hur står denna uppföljare sig mot de andra supersvåra förhelvetejagdodgadeju-spelen?

Min relation med From Software har inte alltid varit helt friktionsfri, så att säga. Jag testade Dark Souls och insåg att det inte var min typ av spel. Sen, en miljon år senare, släpptes Bloodborne och jag fastnade direkt för estetiken. Däremot hatade jag allt vad spelupplägget var. Svårighetsgraden var alldeles för stor för mig att ta mig över. Jag blev så oerhört arg att jag avinstallerade spelet efter att – fyra timmar in – inte ens kommit förbi startområdet.

Något år senare dök det upp i mina tankar igen och jag minns att jag tänkte “Bloodborne var väl ett snyggt spel? Varför fortsatte jag inte spela det?” och sedan kom jag på det, när jag fyra timmar in blev så frustrerad att jag ännu en gång avinstallerade det.

Det var inte förrän helt nyligen som jag plockade upp det igen och jag bestämde mig för att spela det tills jag kom förbi första bossen. Jag spelade och dog i flera timmar, när det bara plötsligt klickade till. Lite drygt 50 timmar senare hade jag klarat av det och gick vidare till Dark Souls-serien. Förra året släpptes ett av de bästa spelen genom tiderna, Elden Ring och eftersom jag älskar att utforska precis allt, tog det mig 240 timmar att klara spelet.

Lords of the Fallen kan väl inte göra mig besviken då. Eller?

Världen i Mournstead slits mellan två gudar. Å ena sidan har vi den övermäktiga Adyr; som vill lägga hela världen under sitt mörker. På andra sidan har vi Orius, som försöker bekämpa den onda guden med hjälp av dig. För att förhindra att Adyr återuppstår måste du hitta fem stycken olika fyrpunkter av strålande rött ljus, och rena dem.  Till din hjälp har du fått en lampa som du kan använda för att färdas mellan din värld – Axiom – och undervärlden, här kallad Umbral. Din väg till att äntligen möta Adyr kantas av fiender med olika svårighetsgrad. Du möter allt från de små, hukande gamla människorna som du enkelt kan knuffa ut över kanter, till stora monster med spikburar på huvudet, som får dig att vilja gråta mer än en gång. 

Spelet börjar med den obligatoriska bossen som är omöjlig att klara av. En stor drake som uppenbarar sig, sprutar eld över allting du ser och försvinner i ett moln av logik. För att sedan repetera detta tills du 1) dör eller 2) överlever så länge att drakryttaren kommer ner och gör slarvsylta av dig. Alternativ 1 har jag varit med om massor av gånger. Alternativ 2 har jag sett på youtube. Här följer sedan en scen som förklarar lite varför du är här (d.v.s. Adyr och förgörandet av mänskligheten) och sedan sätter du fart in i ditt till synes omöjliga uppdrag som Dark Crusader – en som kan vandra mellan världar – att rädda världen.

Du börjar här med att skapa en karaktär. Det finns nio olika klasser att välja mellan när du startar. För nybörjaren finns The hallowed Knight, som är en bra allround-karaktär. Din hälsa om stamina är hyfsat generösa och att du börjar med ett kortsvärd plus en sköld är en fördel ifall du inte är så bevandrad i den här typen av spel. 

Vill du däremot vara en rogue-karaktär som har snabba attacker och en förmåga att rulla undan snabbt är Exiled Stalker ditt val. Med två knivar och kastbart salt som gör gift-skada är det en väldigt bra dexterity-baserad karaktär.

Självklart finns magi också, här representerad av två olika klasser; Orian Preacher som fokuserar på ljusmagi, och Condemned som har eld som sin specialitet. 

Det finns alla möjligheter att bygga din karaktär som du vill ha det. Med varje nivå som du uppnår väljer du att göra det i en stat i taget. Styrka och vitality är bra om du vill vara en stor, elak, svärdssvingande tank. Agility är din förmåga att vara snabb och rörlig. Inferno och Radiance är dina block att bygga på ifall du är magiker. Det enda som sätter gränserna är din fantasi och din egen preferens av spelstil.

Lampan du har fått kan som sagt du använda för att lysa upp Axiom, så att du kan se in i Umbral. Detta är riktigt användbart om du inte vill ta dig in i den världen av en eller annan anledning. Du kan t.ex. ta dig genom galler som finns i Axiom, men inte i Umbral och så vidare. Du kan också välja att transportera dig själv till Umbral helt och hållet. Detta är nödvändigt för att kunna komma vidare på vissa platser och att ta dig igenom nivåer. Nackdelen är att ju längre du stannar i Umbral, desto svårare blir fienderna, vilket inte är direkt en njutning för något av dina fem sinnen. Dessutom dör du på riktigt om du skulle dör här. Till skillnad från om du är i Axiom och dör, då återuppstår du i Umbral. Runtomkring i undervärlden finns det dock olika ställen för dig att ta dig ut på, så du kommer bort från den brutala overkligheten.

För att levla upp ska du samla Vigor, som du får av att besegra fiender. Detta är motsvarigheten till souls i Dark Souls eller runor i Elden Ring. Här finns också olika sparpunkter som kallas Vestige och det är härifrån du respawnar när du oundvikligen dör. 

De vapen du kan samla på dig har du också en möjlighet att uppgradera en liten bit in i spelet. Det finns pilbågar för dina avståndsattacker, stora hammare och massiva svärd om du vill in och göra så mycket skada som möjligt och kortsvärd och dolkar för dina snabba attacker som den ninja du är (vill vara). De olika vapnen blir bättre när du uppgraderar din karaktär och dessutom levlar de på olika saker. Ett vapen som är baserat på snabbhet går inte upp lika mycket i level om du lägger dina poäng i styrka t.ex, så det gäller att läsa sig till hur de är uppbyggda ifall du vill ha en chans att bygga din karaktär på bästa sätt. Precis som i Bloodborne, kan du välja att bygga in olika runor i dina vapen, för att de dem en extra fördel. Det finns fyra olika typer av runor, som ökar din styrka, agility, radience och inferno. På samma sätt har de tagit inspiration från Elden Rings Remeberance, en typ av själ du får när du besegrar de större bossarna. Dessa kan du använda för att få exklusiva vapen, rustningar eller magi till din karaktär.

När det gäller strider är det mycket av samma, tyvärr. Du springer in, försöker hitta en lucka för att sedan rulla undan och hitta ett nytt tillfälle att attackera på. Minsta misstag är katastrofalt och det gäller att hitta en rytm i ditt spelande. Utan den rytmen är det oerhört svårt att ta sig fram, särskilt med tanke på hur spelet presterar och hur styrningen är mer än bristfällig på sina ställen.  

I mångt och mycket är Lords of the fallen en copy-paste av alla de andra souls-spelen. Olika startklasser som är bra på olika saker och använder olika vapen. Hälsopotions som du kan uppgradera, NPC att prata med och en enorm värld att utforska. Och såklart de fruktansvärda bossarna.

Nu till det tekniska. Och det är här som jag märker stor skillnad på tidigare spel, som Bloodborne och Elden Ring som jag har spelat. Spelet är trasigt, riktigt trasigt. När det släpptes var det en hel uppsjö med texturer, lagg, en tydlig försämring i gameplay, dörrar som inte öppnas, fiender som inte rör sig och så vidare, och så vidare som bara förstörde intrycket.

Spelet patchades och en del av dessa saker försvann, men långt ifrån alla. Jag har fortfarande problem med att spelet tappar sin framerate alldeles för ofta. Jag sitter ändå på en current-gen-konsol och spelar, vilket gör att jag förväntar mig att sånt här inte ska vara ett problem. Jag har läst att PC-spelare upplever samma sak, fastän de har nya och starka grafikkort. Det hjälper inte mig direkt, men det är en liten – dock klen – tröst.

Jag är inte så bekväm med hur styrningen beter sig heller. Det är allt för många gånger som jag har försökt att rulla undan en attack, men råkar istället låsa fast på en annan fiende och rullar av en kant eller helt enkelt rakt in i stenar eller horder av fiender. Jag har inte upplevt detta problem i något av de andra spelen i samma genre. Hitboxarna är lite för opålitliga och hela spelet känns opolerat och ofärdigt.

Allt detta till trots, spelar jag spelet ändå. Jag laddar om och ger mig av igen.

Det finns en skönhet i spelet. Att färdas mellan de olika världarna för att ta mig vidare är något jag uppskattar. Jag tycker det är behagligt att låta hjärnan “vila” lite från de hektiska striderna. Och lika skönt är det att känna hur hjärtats puls drar upp i 200 slag per minut när jag, mer eller mindre upprörd, förlorar mot samma boss för sjunde gången i rad. För om det är något som jag har lärt mig av denna typ av spel är det att ha tålamod. Jag har till och med lärt min tolvåriga son att ha tålamod! Nu spelar det ingen roll om jag dör en gång eller femtio gånger. För jag lär mig något nytt efter varje gång och tillslut besegrar jag bossen och kan ta mig vidare. Och för mig är det vad spelen handlar om. Att uppleva en slags storhet jag inte får i så många andra spel. Att jag tar mig igenom något och utvecklas.

Det ligger något fint i det. Hoppas jag.

Lords of the Fallen är ett spel som siktar högt och når halvvägs. När utvecklarna löser de buggarna som finns, som faktiskt påverkar spelbarheten på ett oerhört negativt sätt, kan detta faktiskt vara en riktigt bra utmanare till ett av de bättre soulslike-spelen. Men än så länge får det godkänt, men inte mycket mer. Jag älskar att kunna vandra mellan de olika världarna. Olika bossar som blir allt mer fantasifulla och att få pussla sig fram till en väg framåt är något som jag verkligen, verkligen uppskattar.

Ljudet och bakgrundsmusiken är däremot väldigt bra och sätter en hög ribba för andra spel att följa. Det följer med i spelet och tonas ut och in på precis rätt ställen enligt mig. Däremot har jag något emot röstskådespelet. Det känns platt och oengagerat. Och bara för att en accent är brittisk, betyder inte det att spelet per automatik blir bra. Fotot och scenerna är väldigt tydligt inspirerat av framförallt Dark Souls-serien. Det är häpnandsväckande vyer med enormt vackra och öppna landskap, blandat med skitiga grottor och passager och den grå-blåa, dimmiga undervärlden som är full av skelett och läskiga monster. 

Just när det gäller designen på monster så gör inte Lords of the Fallen mig besviken. Det är med stor fantasi och ett färmodligen sargat sinne som spelskaparna har konstruerat dina fiender i spelet. Också här finns det väldigt tydliga influenser från Dark Souls. Stora vapen och dolda ansikten och mina tankar går kanske inte helt osökt till den keltiska mytologin med dess fascination för monster som har en mänsklig aura omkring sig. 

Men Lords of the Fallen är för trasigt. Och jag hoppas att planerna på att patcha det, kommer så snart som möjligt. Först då kan jag ta spelet på allvar.