Ett par gånger per generation presenteras något som unisont ges stämpeln mästerverk. Det kan vara konst, film eller spel. Ja, egentligen allt. The Last of Us (2013) mottog just ett sådant enhälligt hyllande. Redan året efter släpptes en uppiffad version till Playstation 4. Nu har spelet byggts upp från grunden. Frågan blir då om det är en bra idé att måla om Mona Lisa med jämna mellanrum, fast med bättre färger.
Joel har förlorat sin dotter vid utbrottet av en zombieliknande parasit – men hon dog inte av en infekterad. När Joel och Sara (hans dotter) flydde fick en soldat order om att skjuta, vilket han gjorde. 20 år senare är han en luttrad, bitter och medelålders smugglare i ett postapokalyptiskt landskap där ingen människa är helt ond eller helt god. Det finns en motståndsgrupp, the Fireflies, som vill ta tillbaka makten över USA och hitta ett motgift. Deras uppsåt är gott, men deras metoder är inte alltid lika nobla. Även Joel begår tveksamma handlingar med (oftast) goda ändamål. Zombierna fungerar som vanligt: blir du biten förvandlas du. Joel får i uppdrag att eskortera en ung tonårig tjej, Ellie, till the Fireflies men varför vet han inte. Snart upptäcker han att hon är biten, men har inte visat symtom på att förvandlas. Berättelsen utvecklas i takt med Joel och Ellies far-dotter-relation. Det är välskrivet, magnifikt agerat och blir bara mer intressant ju fler valfria bitar av berättelsen man hittar. Men inget av det här är nytt – berättelsen kan redan de flesta…
En del saker är omgjorda, men gameplay är i grund och botten detsamma. Gömma sig bakom objekt, dyk upp, skjut och gömma sig igen. Man hittar också närstridsvapen här och var som kan förbättras med vassa föremål (exempelvis fästa sax på järnrör). Crafting– och uppgraderingssystemen är identiska. Hitta alkohol och trasa och välj om du ska göra läkemedel eller Molotov cocktail. Hitta sax och tejp och välj om du ska göra en shiv (öppnar låsta dörrar eller dödar clickers, starka fiender) eller uppgradera närstridsvapen. En av de mest kritiserade delarna av gameplay har lämnats oförändrad: nämligen bytet av vapen. Alla vapen ligger i Joels ryggsäck som man måste hålla in en knapp för att få fram och ytterligare en knapp för att växla mellan pistol och pistol eller långdistans och långdistans. Att växla mellan olika typer av vapen går att göra med ett knapptryck, men ska man byta ut en pistol mot en annan krävs det mer engagemang. Gillade man inte gameplay i originalet kommer man absolut inte gilla det nu – förändringarna är praktiskt taget obefintliga.
Inställningar
De absolut största förändringarna som gjorts är estetiska och de är betydligt mer påtagliga än förändringarna i gameplay. Ingen kan ta miste på en bild från den remasterade versionen till PS4 och remaken till PS5. Allt har förbättrats rejält. Det ser minst lika bra ut som The Last of Us Part II. Utöver uppgraderingen av grafik och texturer är ljuset är det mest markanta förändringen. Ljuset i originalet (och remastern) såg för sin tid bra ut, men ser man tillbaka på det idag ser man hur just den aspekten åldrats bedrövligt; det ser djupt onaturligt ut. I den här återuppbyggda versionen ser ljuset helt annorlunda ut. Det reflekteras naturligt på alla ytor och i kameralinsen och vägleder spelaren på samma subtila sätt som i Part II helt utan raytracing. Inställningarna har samma nivå av accessibility som Part II vilket vid släpp var smått revolutionerande. Om man har lässvårigheter eller dålig syn kan man starta en röst som läser upp all text, röst som beskriver filmsekvenser, ändra kontrollerna efter behov storlek och färg på text etc. Här finns väldigt mycket att ändra efter eget behov. Bland inställningarna finns också upplösning där man kan välja på 1440p 60fps eller 4k 30fps. Jag kan inte vara ensam om att längta efter 4k 60fps, så det är en konstant till den dagen det är dags att bli normen även på konsol (stödet finns redan i hårdvaran).
Det finns några andra mindre förändringar rent visuellt. Knappanvisningarna som dyker upp exempelvis när man ska öppna dörrar eller dra i gång elgeneratorer var på PS3/4 färgkodade efter handlingsknapparna (trekant, cirkel, kryss och fyrkant), men PS5 är svartvit. Därför är också knappanvisningarna svartvita. Lyckligtvis syns de väl trots att spelet har sina mörkare partier. De hade försvunnit mer i Part II då det har en betydligt mer påtaglig grå ton över sig. I tidigare versioner av spelet när man får tillbaka hälsa av förstahjälpenlådan får man inte riktigt se vad som händer. Men här ser man tydligt att Joel har ett bandage på armen han lindar en stund efteråt. Något som inte har ändrats, men verklige borde, är markören i menyer. Det är vit text på svart bakgrund. Tydligt nog kan tyckas, men icke. När man markerar exempelvis options lyser den marginellt starkare vitt än alla andra val vilket gör att man inte alltid har koll på vad det är man trycker på.
Ljudmässigt är det en klar uppgradering då spelet har stöd för 3D-audio, men det är inte något som märktes av alltför tydligt. Dock upplevde jag att det var enklare att höra hur mycket ljud Joel gör ifrån sig när han går, springer eller smyger. Men det var också enda uppenbara skillnaden. Nu är det här ett spel där man helst ska ha koll på sin omgivning, så att veta ganska precist hur mycket ljud karaktären man spelar som gör är ett plus.
Ljus!
Ljuspartiklar!
Core mechanics - bära planka!
Vad vore en remake till PS5 utan inkluderandet av DualSense? Självklart har även Naughty Dog inkorporerat den i spelandet. Den haptiska feedbacken är stundvis väldigt påtaglig, inte alls lika mycket som i Astro’s Playroom, men nu är inte The Last of Us Part I till för att visa på vad konsolen kan göra. Här visas den tydligast i närstrid och i den legendariska giraffscenen. Även adaptiva triggers används vilket är bra, och det tillför, men när man ska använda sitt förstahjälpenlådan för att få tillbaka hälsa eller spänna pilbågen då är det väntat. Det är absolut funktionsdugligt, men inget utöver det vanliga med dagens mått mätt.
Mycket är bra med The Last of Us Part I, men tarvar det en remake? Jag argumenterar för att det ändå gör det då spelet förbättrats på de flesta punkter – utom gameplay. Allt annat har förbättrats markant. Ljuset och texturer får spelet att se ut som det vore helt nytt och inte en uppiffad version av ett snart decennium gammalt spel, inställningarna håller nutidens standard och berättelsen har inte förändrats. Mitt största problem är det tråkigaste som finns att gnälla på: priset. Oavsett hur ambitiös en remake är tycker jag inte att fullpris är rimligt att ta för det. Är spelet till för oss som spelat det innan eller bara för nya? Främst kanske det ändå är för nya då det är berättelsen som tar mest plats kan man lika gärna uppleva den på PS3/4 och där kan jag tycka att priset inte är så farligt då berättelsen gör spelet till en upplevelse de flesta kommer ihåg. Det är vad det är och det är väldigt bra, men det är inte nytt.
Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av Sony Playstation.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
