Det Lovecraftianska temat har nu hittat ut i rymden! Mardrömmar blandas med verklighet, visioner av hemska varelser i mörkret och dimman får både skräcken och galenskapen att stiga i individen. Men för att få ett slut och för att hitta sanningen, så måste man utforska alla mörka vrår, där det både döljer sig hemska entiteter och självklart tentakler… Så mycket tentakler!
I Moons of Madness så iklär vi oss rollen som Shane Newehart, som tillsammans med sina kollegor befinner sig på ett hemligt uppdrag på Mars. Ingen vet att de är där förutom den mystiska organisationen Orochi Corporation, vad är uppdraget då? Det är oklart, vi får aldrig direkt reda på vad uppdraget har för syfte, men det gör mig absolut ingenting. Shane är nämligen bara en simpel tekniker, så det enda vi vet är att han ska se till att lamporna och all annan teknik på basen fungerar, tills ett transportskepp med ny personal kommer och avlöser honom. Detta gör att vi knyter oss an mycket mer till Shane som karaktär, allteftersom spelet fortskrider och vi får reda på mer saker som rör uppdraget, så är han ett lika tomt blad som oss!
Shane har under en period hemsökts av mardrömmar som känns väldigt verkliga, spelet inleds till och med med en av hans mardrömmar, där saker och ting inte står rätt till på basen. När vi väl vaknat så får vi reda på att resten av personalen också verkar drömma mardrömmar som verkar påminna om varandras mardrömmar. Dagen Shane vaknar upp till, är inte den lättaste arbetsdagen, ingen teknik fungerar som den ska helt plötsligt och det är en underlig dimma som har börjat sprida sig i basens växthus. I växthuset verkar en av forskarna utföra experiment på två stycken livsformer denne har upptäckt, som börjar sprida sig i växthuset i form av tentakelliknande grenar. När Shane väl lyckas återställa strömmen i växthuset, så kommer han i kontakt med en fruktansvärd skräck, som är värre än någonting han kunnat föreställa sig. Detta är bara början på den mardröm vi och Shane har framför oss, vad är dröm och vad är verklighet? Vem är den där häxan, som både vi och våra kollegor ser i våra drömmar? Frågorna är många och vägen vi måste gå för att hitta svaren är inte alltför trevlig.
Stämningen och atmosfären i spelet är verkligen på topp, dels på grund av att vi är i en värld som inte är vår egen, då vi är på en annan planet än jorden. Men den är ständigt illavarslande, känslan av att någonting ska komma och vilja oss ont är ständigt där; även under spelets mer lugna partier, så känns det alltid som att det är något hot i närheten som lurar och bara väntar på att överrumpla oss. Spelet har också vett nog att hålla sig undan billiga jumpscares utan har ett mycket stort fokus på just stämningen och när de väldigt få jumpscares i spelet väl dyker upp, så känns de förtjänta efter som att man faktiskt har byggt upp till dem!
Monstermötena i spelet är få, men effektiva på sina olika sätt. De flesta av dem går ut på att du bara ska springa till närmsta utgång, på flykt från en tentakelprydd monstrositet, eller demoniska astronauter. Men det bjuds även på en ilsken tentakel i en grotta, som bara vill sluka dig, så länge du inte tittar på den! Känner den av din blick, så kryper den tillbaka till mörkret som den kom ifrån. Eller vad sägs om att smyga runt robotliknande varelser, samtidigt som du skannar dem på jakt efter en svaghet som du kan utnyttja på dem? Vissa av de här mötena skulle säkert någon annan uppfatta som alldeles för enkla och men på att de därmed inte är särskilt otäcka. För mig funkar det dock, eftersom att det vi och Shane uppfattar som verklighet blandas med dröm ganska sömlöst och att spelet bygger mycket på frågan om vad som verkligen händer eller inte, så hjälper dessa kortare och om man så vill; lättare mötena till det konceptet. Spelaren får i stort sett bara en antydan till att man kan råka illa ut och jag tycker personligen att det fungerar bättre, än om det ständigt skulle vara evighetslånga ”Spring iväg från monstret annars blir du lemlästad scener”! Du kan självklart fortfarande dö av monstren om du inte lyckas med att undfly dem!
Ljudbilden har fokus på ambiens, den håller sig ganska lågmält i bakgrunden, men bidrar otroligt mycket till atmosfären. Oavsett om det är långsam drönande musik, eller kladdiga slemmiga ljud för att illustrera tentakelklädda grottor, så är det mycket mumsigt för mina skräckvurmande öron! Dialogen är bra med, Shane umgås förvisso inte med sina kollegor öga mot öga, men det hindrar honom inte från att munhugga med dem över komradion. Munhuggandets underhållning förstärks även av ett bra röstskådespeleri, jag kommer lite osökt att tänka på komradio samtalen i Firewatch när jag lyssnar på det. Grafiken och miljöerna är också riktigt snygga, vilket också bidrar till atmosfären.
Andra tillfällen då just Firewatch dök upp i tankarna är när man utför Shanes dagarbete, som att fixa i ordning solcellerna som förser basen med ström, eller lagar sprinklersystemet i växthuset, påminner ganska mycket om när man gör eldvaktaruppgifterna i Firewatch.
Med ett sådant här spel så kommer inte bara läskiga scener med monster (som du inte kan försvara dig emot), utan det förekommer en hel del problemlösande i form av pussel. Det är dessa pussel som de flesta av spelets timmar kommer att läggas på, anledningen till det är att vid några av pusslen så är det antingen otydligt vad man faktiskt ska göra, eller så gör man rätt men lyckas ändå inte och spelet kan inte besvära sig med att säga vad det är man gör som är tokigt. Detta leder till ganska stor och onödig frustration och man brottas med viljan att spela vidare och viljan att stänga av. Detta gäller främst ett pussel gällande basens solceller och ett senare tillfälle då man ska försöka få radiokontakt med sina kollegor. Övrig problemlösning går mest ut på att hämta saknade delar och sätta dessa på rätt plats för att komma vidare. Det finns ytterligare en variant, där man använder en manick på Shanes vänstra arm, med denna manick så kan man koppla sig till olika maskiner och styra dessa. Man kan även med manicken skanna av omgivningen, för att antingen få reda på i vilken riktning man bör röra sig åt.
Om man bortser från frustrerande pussel, så är Moons of Madness en solid skräckupplevelse, under min genomspelning så vill en del av mig ständigt pusha framåt och ta reda på sanningen och se hur allt det här ska sluta. Medans den andra delen vill stanna kvar där jag befinner mig för tillfället, alldeles för rädd för att utforska vad det är för ny mardröm som döljer sig i mörkret och dimman. Det är som en berg och dalbana helt enkelt, ömsom lugnt, ömsom intensivt och i slutändan är det ju precis den upplevelsen vi vill ha i ett skräckspel!
