Sable

Jag glider fram på min svävande motorcykel över de sandklädda dynerna. Det går inte särskilt snabbt, men det måste det inte heller.

Resan är viktigare än målet, vilket faktiskt är temat som omsluter hela spelet. Sable är inte bara spelets titel, utan även namnet på vår protagonist, en ung människa som precis ska ta ett steg in i vuxenlivet, börja med sin gliding. En rit där man utför olika tjänster eller upptäckter för att samla på sig märken. Tre av dessa märken kan smälta ihop till en mask och låser fast din roll senare i vuxenlivet. Du kan också byta mask senare om det känns fel, det är därför många testar flera olika masker under sin gliding. Premissen är enkel, men kom ihåg, det är resan som är målet!

Sable står ut från andra spel på flera olika vis, men det som är mest unikt enligt mig är den totala bristen på våld. Sable är ett Open World RPG, en genre fylld med gigantiska titlar där du oftast spelar monsterslaktare, supersoldat, utvald drakdräpare eller en helt egen mix av avtrubbad massmördare. Här finns inget sådant, för i Sable finns inget våld, och spelet kan avnjutas till fullo av alla, oavsett ålder, som behärskar engelska. Det låter kanske fantastiskt, men rent spelmekaniskt går det inte riktigt ihop.

Det du gör i Sable är att klättra, åka runt på din svävare och prata med intressanta människor du möter under resans gång. Allt detta är väldigt underhållande i spelets första timmar, men tappar snabbt charmen. Du gör nästan alltid samma sak oavsett typ av tjänst någon ber dig om. Gå till person A, person a vill ha något från plats B som ligger en bra bit bort. Väl där måste du klättra i cirka tjugo minuter för att sedan åka tillbaka. Först är det skalbaggar, sen är det någon sten som fastnat i ett vindkraftverk, efter det en människa som ramlat ner i en enorm brunn, men någonstans efter den fjärde eller femte omgången blandas alla förfrågningar ihop till en seg grå massa där du gör samma sak timme efter timme. Det värsta som kan hända är att du missar en person att prata med så du måste åka ut med din (till en början superlångsamma) svävarcykel långt bort, klättra tjugo minuter och sen åka tillbaka IGEN!

Vrooom!

Det största problemet är att allt detta åkande och klättrande inte är kul. Klättringen fungerar likt den i Legend of Zelda: Breath of the Wild: du kan klättra vart du vill så länge din energimätare inte är på noll. Oftast är vägen du ska ta självklar, och alternativa vägar som du själv hittar har du helt enkelt inte nog med energi för att använda. Det känns linjärt, och hela poängen med att du kan klättra vart du vill dör långsamt i något hörn.

Visst kan du undersöka saker för att ta fantastiska skärmdumpar med hjälp av idoghet klättrande, men allt ser redan fantastiskt snyggt ut i Sable, så du behöver inte anstränga dig. Din svävarcykel är något av det långsammaste som finns, den går att uppgradera, men det tar både tid och pengar att komma till en nivå där du känner ”ja, så här fort ska den åka”. Ibland är det mysigt att cruisa runt över sandtäckta dyner och bara lyssna på musiken, men jag vill inte spendera mer tid än nödvändigt för att ta mig till alla coola och intresseväckande platser, för det är något det finns mycket av.

Om jag ska vara helt krass tycker jag inte att spelets loop inte är underhållande alls, i alla fall inte i sig självt.

Det görs dock enorma ansträngningar för att du inte ska ha tråkigt, både visuellt och musikaliskt. Musiken, skapad av bandet Japansese Breakfast är exakt den musik du vill ha vid precis rätt tillfälle. Allt från städer, till tomma djungelstråk låter helt enkelt bäst. Jag rekommenderar varmt att du redan nu letar upp denna OST och lyssnar på medan du läser resten av recensionen, så bra är den. Gudomlig musik som varje spel jag spelar hädanefter måste låta minst en tiondel lika bra för att jag ska kunna njuta av det.

Fastnat igen!

Grafiken håller samma skyhöga klass. Med tjocka linjer och kladdiga skuggor (det är därför allt ser ut att vara brunt ibland) sticker färgerna som finns i världen ut på ett alldeles exemplariskt vis. Jag är inte något proffs på att ta bilder i spel, men i Sable behöver jag snarare anstränga mig för att något ska bli fult. Något som hjälper detta extra mycket är bristen på en fast HUD, i stället håller du ner knappar, för att ta fram till exempel en kompass så du vet att du åker åt rätt håll.

Tyvärr räcker inte detta för mig. En bra historia, musik och vackra bilder är absolut inget att fnysa åt, men själva speldelen av spelet är inte rolig. Tyvärr existerar även en rejäl mängd buggar, din svävarcykel fastnar i objekt i stället för att krocka och dina markeringar på kompassen kan ibland slumpmässigt fördubblas. Den fantastiska musiken kan plötsligt försvinna (NEEEEEJ!) och vara borta i uppåt tre minuter för att sedan plötsligt dyka upp igen (JAAAA!). Samma sak med alla ljudeffekter så som fotsteg och motorljud, man vet aldrig när de dyker upp igen. För ett spel där du inte gör mycket, krävs det bara några få buggar för att verkligen ta ner hela upplevelsen flera snäpp.

Om du vill ha ett extremt lugnt spel att spela med någon som aldrig tidigare spelat ett dataspel förut tror jag Sable kan vara en fullträff, eller om du vill ha något spel att byta till när du ligger under 10-1 i valfritt PvP. Om spelet ska stå på sina egna ben upplever jag det som extremt skakigt, och hade det funnits unset mer att göra att detta utan tvekan varit ett bra köp, kanske även ett spel i toppklass. Men som det ser ut just nu hoppas jag mer på Sable II någon gång långt fram i tiden, men kom ihåg, det är resan som är målet!

#nomakeupchallenge