Dying Light 2: Stay Human

Nu är det dags att tampas med de levande döda igen. Gator och torg svämmar över av lufsande och stönande lik som bara väntar på att få sätta tänderna i en intet ont anande människa som råkar ha vägarna förbi. Det är bara att förbereda sig genom att snöra på sig sina bästa löparskor och jobba upp flåset. Snabbaste och säkraste vägen är nämligen över stadens alla hustak.

I Dying Light 2: Stay Human får vi återigen stifta bekantskap med Aiden. Det har gått en tid sedan första spelet och han har sedan dess levt som en pilgrim. Han har alltså levt i vildmarken bortom städernas murar. Vi får reda på att han även varit på jakt efter sin syster. Efter de första stapplande stegen där man får bekanta sig med orienteringen i spelet, får vi reda på att Aidens kamrat har fått upp ett spår till en herre vid namn Waltz. Denne herre ska tydligen ha en aning om vart systern kan befinna sig. När Aiden tar upp spåret hamnar han i en stad som heter Viledor. Där blir han indragen i en konflikt mellan två fraktioner som håller på att utveckla sig till ett krig. Det är upp till oss som spelare att ledsaga Aiden och hjälpa honom avgöra vilken sida han vill alliera sig med.

Är man obekant med det tidigare spelet rör sig detta om ett spel i första person där man likt Mirror’s Edge får springa längs med hus tak, hoppa och klättra på väggar, stuprör och många andra husrelaterade föremål. Kombinerat med detta finns det en jäkla massa zombies som lufsar omkring och mumsar kött. Så kan vi ju inte ha det! Som tur är finns vardagliga föremål som Basebollträ, trasiga skyfflar och macheteknivar som vi kan använda för att hugga ner dessa styggelser.

En sak som är tydlig och faktiskt ganska trevlig från början av spelet är att Aiden är en tydlig karaktär, men man har samtidigt lämnat väldigt mycket oskrivet. Vilket för med sig att vi verkligen får möjlighet att styra över hur hans karaktär uppfattas av andra. I många dialoger avgör vi hur mycket Aiden ska dela med sig av sig själv till andra karaktärer. Vi får även välja vilken fraktion det är rimligast att hjälpa. Huruvida Aiden bara ska ha sitt mål i sikte, eller om han ska bistå med sina färdigheter är också upp till oss. Det här gör att spelet verkligen växer. Jag var otroligt skeptisk gentemot spelets berättelse, men sättet man har arbetat med karaktären gör det hela mycket mer levande och är en stor drivkraft att spela vidare.

Till skillnad från första spelet som hade fokus på att ha zombies som fiender, har uppföljaren valt att även inkludera mänskliga fiender. Det fanns förvisso mänskliga fiender i föregående spelet med, men här dyker de upp hela tiden. Man kan gå från att hugga zombies för glatta livet, för att sedan studsa upp på ett tak där ett gäng stöddiga banditer som med sitt machoprat försöker skrämma dig. Men vi vet ju alla att de egentligen bara vill ha ett ordentligt kok stryk och det vore sannerligen tråkigt att inte ge dem vad de mest av allt vill ha.

Det finns lite prylar som kan hjälpa oss på vägen. Det finns såklart vapen av de slag jag nämner i början av texten. Dessa kan man antingen hitta när man ränner omkring i spelet, eller köpa dem av spelets många handlare. Det finns även finurliga grejer som Molotov cocktails, vilka kastas mot fiender och så ser man hur de börjar brinna upp. Andra verktyg som finns är kastknivar, sprängmedel samt prylar som används för att distrahera de blodtörstiga zombierna. Dessa saker kan man också köpa eller hitta. Men man kan även skapa nya helt själv. Där handlare finns brukar det även finnas en craftmaster. Hos denne kan man köpa ritningar till vapenuppgraderingar, hälsokit samt kastvapen. Via spelets craftingmeny ser man vilka ritningar man har till sitt förfogande samt vilka som kan användas baserat på innehållet i Aidens ryggsäck. Jag uppskattar verkligen craftandet i spelet. Eftersom att allt sköts via menyn blir det överskådligt på ett enkelt sätt vilka man kan göra eller inte. Det är också skönt att man slipper springa till en arbetsbänk eller dylikt när man vill skapa saker. Nu kan man göra det där man befinner sig om situationen så kräver. 

Det finns ett starkt fokus att göra staden levande. Banditerna och zombierna bidrar med det. Förutom att se dem röra sig omkring i staden, kan vi även se de icke-spelbara karaktärerna råka i slagsmål med dessa grupper. Detta för med sig illusionen att hotet finns på riktigt och att alla andra karaktärer befinner sig i samma verklighet som spelaren. Det gamla knepet att låta bakgrundskaraktärer ha repliker de säger och enkla handlingar de gör för att få de att verka levande. Tyvärr känns inte replikerna tillräckligt många för jag tycker mig ha hört alla variationer på dessa repliker väldigt fort. Det blir tröttsamt när jag i ena delen av staden hör en man beklaga sig över att han inte kan träffa sina barn, för att sedan ta mig till andra sidan staden och höra en man säga exakt samma replik. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att man inte kan spela in hur många repliker som helst, men det tar inte bort faktumet att illusionen grusas en aning.

En risk som finns i öppna värld spel är att uppdragen kan kännas upprepande i oändlighet. Dying Light 2 har förvisso uppdrag som påminner om varandra, men man har lyckats hitta små justeringar i varje uppdrag som gör att det inte känns repetitivt. Det kan vara något så enkelt som en mini-boss eller att man får en tidsgräns på sig. 

Apropå tidsgräns har Aiden fått en ny grej att bekymra sig om; sin immunitet. Det vill sig nämligen inte bättre än att han i början av spelet blir infekterad av zombieviruset. Han har ett armband kallat Biomarker på sig som mäter hur lång tid det är kvar innan han dukar under för viruset. Ju längre han befinner sig i mörkret, desto mer sjunker immunitetsmätaren. Enda sättet att stoppa detta är att utsätta sig för ultraviolett ljus. Antingen via den belysning som finns lite överallt, eller via inhalatorer där man hittat något koncentrat som innehåller ultraviolett-ljus. Allt det här blir mest aktuellt när spelets dag går över till natt. Då kommer mycket snabbare och ilsknare zombies som kallas för Infected. De kan vara besvärliga, framförallt när de är många. Det finns nämligen en irriterande zombie-typ som kallas för Howlers. Får de syn på Aiden vrålar de halsen av sig och alla Infected i närheten börjar jaga Aiden. Här sätts spelarens parkour kunskaper på prov, då det gäller att snabbt ta sig till säkerhet utan att överrumplas.

Som tur är känns kontrollschemat mycket naturligt och mina fingrar rör sig naturligt till de aktuella knapparna utan att fundera alltför mycket över vad jag gör. På grund av de välgjorda kontrollerna blir parkour-elementet extremt underhållande och när jag springer mellan uppdrag försöker jag att ramla ner på gatan så lite som möjligt. Staden blir en hinderbana på en galen lekplats och det är fruktansvärt kul. Det är även mycket underhållande att slåss i spelet. Framförallt mot de mänskliga karaktärerna. Som i många andra spel kan man blockera fiendens anfall, gör man det vid rätt tillfälle får man fienden att stappla. Man kan då antingen passa på att slå några extra slag, eller så använder man fienden som en språngbräda, slungar sig mot en av hans kumpaner och ger denne en kraftfull spark med båda fötterna. Med jämna mellanrum får man uppgradera sina färdigheter i parkour och strid för att göra det hela ännu roligare.

Spelet ser dessutom väldigt bra ut. Framförallt karaktärsmodellerna övertygar mig flera gånger att det är en riktig människa jag har framför mig. Ljudbilden är även den riktigt bra. Det är musik som passar sina scener mycket bra och sätter helt rätt stämning vid de tillfällena. Man har även en hel del ljuddetaljer som stärker inlevelsen, som knakande ljud i hus och så vidare.

Mycket av spelet är otroligt välgjort och praktiskt taget helgjutet. Det jag kan sakna är att kunna reparera mina vapen. Det är ganska tråkigt att ha hittat ett vapen man gillar som man måste kasta när det blivit för slitet, istället för att bara reparera det. Det finns förvisso en modifikation man kan installera på sina vapen som tillåter reparationer, men jag hade hellre haft det som en funktion man har gratis istället. 

I övrigt finns det inte så mycket att orda om. Dying Light 2: Stay Human levererar underhållande zombieslakt i ett rasande tempo. Med kontroller som styrs otroligt naturligt gör att staden man befinner sig i förvandlas till en lekstuga och vi är där för att perfekt ta oss genom dess hinderbana. Kontrollerna gör även striderna till något oerhört underhållande. I slutändan är detta ett spel som helt enkelt bara är kul att spela och ibland behöver man inte ha mer än så.