Penny’s Big Breakaway

Collectathons, sidescroller, metroidvanias, puzzle-platformers. Det finns en hel drös av genres och sub-genres som kan tillskrivas det övre släktet ’’platformer’’. Dessa var framförallt populära under Nintendo och Segas eviga konsolkrig under 80-90-talet. Som bidrog med sådana klassiker som Sonic the Hedgehog, Super Mario Bros och dess eftersläntrande anhängare: Banjo-Kazóoie, Spyro the Dragon och Crash Bandicoot. Men dessa spel har under vår tid delvis hamnat i bakgrunden när den västerländska marknaden framförallt styrs av alla möjliga varianter av shooters. Det passar sig därför väl att äntligen få lite nytt av det som lade grunden för den spelvärld vi kan åtnjuta idag.

Att bryta formen eller inte?

Penny’s Big Breakaway är kortfattat en handgranat av färger. Den slänger sig i ditt ansikte med samma diskreta galenskap hos en abstrakt konstnär. Hela spelet ropar ’’jag är här’’ och lovar dig en raketsnabb färd genom sin banala värld. Det är intensivt, bisarrt och oerhört charmigt. Spelet är utvecklat av det Kalifornien baserade spelstudion Evening Star, vilket även har personal som befinner sig i London och Melbourne. Det är deras första spel som är byggt på deras eget utvecklade motor ’’Star Engine’’. Utgivet av den nordamerikanska publicisten Private Division som publicerat erkända titlar så som Hades, Kerbal Space Program och Outer Worlds.

Som du säkert förstått så är Penny’s Big Breakaway en platformer. Mer specifikt, en 3D-platformer. Om du, precis som jag, delvis växte upp med Nintendo 64 och dess spel så kommer du få en omedelbar vift av nostalgi när du startar menyn. Likväl när du klickat dig förbi för att komma till starten av spelet så kan du inte rå för det barnsliga leendet som börjar dra sig över ditt ansikte. Musiken här är en av de främsta dragningskrafterna, vilket skulle kunna varit omedelbart plockat från 90-talets simplare ljudkort, fast med en modern twist och krispigare ljud. Det andra som drar dig in i nostalgin är det jag redan nämnt, nämligen den oblyga användningen av saturerade färger. Sen att karaktärerna pratar i samma ’’gibberish’’ som dom gör i Banjo-Kazooie är bara grädde på moset. Det finns inte en enstaka skala av grått i detta spel, både estetiskt och metaforiskt. Den har en form av fantastisk enkelhet, likt ett barns enkelriktiga uttryck i både stil, musik och narrativ.

Vi lämnar starten och träder in på sådant som är lite mer konkret, nämligen gameplay. Ett platformer står och faller på några väldigt viktiga aspekter, vilka är kontrollkänsla, framgångskänsla och färdighetsutveckling. Vi börjar däremot med en förklaring av spelets byggstenar och story. En platformer, för er som är nya inom spelvärlden, är ett spel där miljön du rör dig i innefattar serie plattformer som leder till ett mål. Super Mario är nog dess tydligaste exempel, där banor av plattformer som innehåller fiender och andra utmaningar utgör dess upplevelse.

Penny’s Big Breakaway gör sin tolkning av genren på ett klassiskt sätt där du ska ta dig fram, upp och iväg med hjälp av ett gäng färdigheter. Penny, spelets protagonist, har en jojo som hjälpreda vilket erbjuder ett gäng olika varianter av handlingar. Du kan slunga dig, dra dig och rulla fram över ytor med hjälp av denna formbara jojo som varierar sig i storlek beroende på vad du gör. Spelet erbjuder en snabb spelstil där du vill variera dig mellan alla rörelsevarianter för att navigera banorna och dess problematik dom erbjuder. Fart är motiverat av spelets belöningsformer då din speltid mäts i slutet av banan och tilldelar poäng beroende på hur snabb du är, samt en mätare för alla trick du gjort. Alla dessa aspekter liknar väldigt mycket sådant vi kan hitta inom Sonic the Hedgehog-spelen där banorna sträcker ut sig i långa, färggranna kurvor och skarpa kullar som du snabbt tar dig igenom. En kul liten grej du får göra i slutet av varje bana är att ställa upp en show där Penny kör sina jojo-trick, vilka blir en serie Quicktime-events som ger dig lite extra poäng.

Varje bana innehåller mynt som är din främsta valuta du handlar med emellan världarna, så som hjälpredor och spelstilstillägg. En sak du kan köpa gör exempelvis så att du får högre belöning i slutet om du undviker ta skada under hela banans genomförande, vilket lägger till en extra liten rolig dimension till spelet. Det finns även andra valutor som du får genom att hitta hemligheter och hjälpa världens invånare, vilket låser upp mindre extrabanor som erbjuder andra varianter av utmaningar. På tal om invånare så passar det sig här att förklara spelets grundläggande story.

Kejsarens nya trick

Penny är spelets lekfulla protagonist som får ett tillfälle att visa upp hennes jojo-tricks framför kejsaren. På vägen dit så snubblar hon över någonting som förändrar hennes jojo till, ja, hur ska jag förklara det? Likt en hund? Den får ett eget medvetande med tillhörande mun och tunga. Vi får reda på genom en mystisk och eterisk röst att detta är en så kallad ’’kosmisk sträng’’ som Penny lyckats hitta. Detta visar sig ha både sina för och nackdelar då hennes show blir en succé, tills jojon får för sig att äta upp kejsarens kläder. I underkläder och illröd pinsamhet så deklarerar kejsaren henne brottsling och måste ta till flykt ifrån, *host* kejsarpingvinsvakterna. Lite larvigt och underligt, men jag tycker hela storyn och allt kringstående har en så klassiskt, barnslig mysighet till sig att jag inte kan rå för att bli väldigt road. Fortsättningsvis så måste hon undvika kejsarpingvinerna, vilka är spelets främsta fiender, samt bossar som är både charmiga och minnesvärt roliga i sina personligheter och illustreringar. Dom är någonting som jag anser är några av de bästa bitarna i spelet, både inom story och spelkänsla.

Åk inte fort på hala vägar

Nu går vi in på dom tre punkterna jag tog upp tidigare: kontroll, framgångskänsla och färdighetsutveckling. Här måste det tyvärr erkännas att Penny’s Big Breakaway lider av vissa bristningar i kontrollkänsla. Det är ett spel som till stor del bygger sin spelglädje på rörelsekontroll, vilket betyder att dom måste kännas bra. Visst?

Mja, både ja och nej. Du kan bitvis röra dig framåt med en fröjdfull elegans och detta kan kännas mycket bra. Men i många fall så fann jag mig själv onödigt frustrerad. Vi kan självfallet skylla på min förmåga och säga att jag är dålig på platformers, helt giltigt. Men jag kan påstå att jag känner till skillnaden mellan ’’jag är dålig’’ och ’’det där var orättvist’’. Tyvärr så innefattar spelet några moment av den andra varianten, så som när kommandot för att kasta sig framåt ibland inte vill aktiveras. Eller när kommandot för att rulla framåt plötsligt avbryts utan förklarlig anledning, vilket leder till att vi faller ned i lavan.

Även när du slungar dig fram igenom världen och rullar i höga hastigheter så kan bandesignen bitvis kännas trång, vilket resulteras i att du väldigt ofta hamnar utanför plattformarna och åker ned i avgrunden. Många gånger har jag kastat mig i fel riktning eftersom placeringskontrollerna känns klumpiga och sliriga, även att bandesignen är emellanåt onödigt straffande.

Framgångskänsla och färdighetsutveckling kan vi slå ihop till en punkt eftersom dom går hand i hand. Poäng är centralt till spelet, där du ska klara av banor i snabb takt och samla ihop tillräckligt för att låsa upp extrainnehåll. Detta kan vara tillräckligt för vissa, men för mig så var detta ingenting som motiverade mig.

Det mer intressanta var karaktärerna och banorna, vilka visserligen är mysiga och charmiga, men inte heller var tillräckliga för att fortsätta spela. Vad jag velat se var ett annat upplägg av färdighetsåtskaffningen där du låser upp nya och intressanta rörelsemönster i bestämd takt. Att börja smått och samla nya färdigheter utefter spelets gång är ett vattentätt sätt att säkra spelets framgångskänsla. Spelet rusar tyvärr fram för snabbt och ger dig alla former av rörelser på en gång vilket leder mig till att bli enkelriktad i min orientering, eftersom jag inte lärt mig använda alla än. ’’Men Super Mario har inte detta! Den har tillfälliga power-ups!’’ hör jag min inre kritiker säga. Ja absolut, i Penny’s Big Breakaway så får vi också power-ups vilket är en positiv del. Dessa levererar däremot inte samma känsla som power-ups i Super-Mario där dom går att förlora om du är klantig. I Penny’s så är alla uppgraderingar tidsanpassade, vilket gör dom väldigt tillfälliga och specifika. Du ska använda dom för att lösa ett problem, efter det är det tillbaka till vanliga speltempot. Det finns tyvärr ingen bra risk/belöningssystem som förhöjer spelkänslan.

Inget ’’big break’’ för Penny, än!

Penny’s Big Breakaway är ett spel som till synes skulle kunna passa för barn då dess stil och ton är lekfull. Däremot så har jag till viss del svårt att se hur ett barn skulle kunna lyckas med att göra framsteg då spelet kan bitvis vara mycket straffande. Det är ett spel som introducerar många dimensioner i sin spelstil, där poängräkning har flera olika alternativ i sitt utövande. Du kan ta dig fram snabbt, hjälpa invånare, göra trick, samla resurser, Quicktime events och slåss mot fiender. Det kan emellanåt bli rörigt och jag kan inte rå för att känna att allt kommer lite för snabbt på en gång. Vad som hade hjälpt detta vore ett system där du bitvis och stegvis får lära dig och bli bra på alla färdigheter och handlingar som erbjuds. Power-ups är roliga, men hade känts bättre om dom var permanenta eller inte beroende av tidsnedräkning. Avslutningsvis så är Penny’s Big Breakaway ett mycket charmigt, gulligt men tyvärr bitvis bristande spel i slutändan.

Potentialen för förbättring är stor och jag ser mycket fram emot vad Evening Star gör i framtiden. Vem vet? De kanske kommer vara delaktiga i en renässans för klassiska platformers!