The Outer Worlds

Märkligt glödande atmosfärer, kapitalistiska samhällen och blodtörstiga utomjordiska varelser. Obsidian är tillbaka med ett spel som på ytan skriker Fallout, men bara om man stirrar sig blind. För stirrar man mot solen så kan det vara svårt att urskilja något alls. Men om man viker blicken neråt bara en bit, så kan en stjärnhimmel öppna upp sig – som du inte trodde fanns där vid första anblick. Detta är The Outer Worlds!

När man kravlar ut ur sin cryopod, så finner man sig själv nästan överväldigad av val. Världar med karaktärer, megaföretag, monster och dialogval breder ut sig, och vid första anblick är det en stor igenkännbarhet som infinner sig. Men allteftersom du skjuter, pratar och (potentiellt) ljuger dig genom situationer, så framkommer skillnaderna alltmer. Fallout vibbarna finns mycket riktigt här, men det är något annorlunda, unikt och eget som gömmer sig under ytan. Något främmande. Men… på ett bra sätt.

Karaktären du skapat tar sig ut i världen efter ett decennium av sömn, bara för att se hur kolonin du bestod av hotas av undergång. Till din hjälp har du en snurrig vetenskapsman, och en medhjälpare (som senare potentiellt blir flera) som följer dig på din resa i värld efter värld. Ja, det finns mycket att säga om spelets berättelse, men jag lämnar det så öppet jag kan, då ni ärligt talat själv bäst upptäcker den. Det jag kan säga är att storyn du följer är välskriven, och för dig till flera världar, i jakt efter sanningen bakom din och dina medpassagerares cryosömn, samtidigt som du utforskar en värld, där megaföretag etsat sig fast i människors liv. En resa där du försätts för mängder av val – alla befinnandes i gråskalans härliga land, ja allt detta gör att spelets story hela tiden blir din egen, och att valen aldrig är uppenbart goda eller onda, nej de är bara val, och konsekvenserna av dessa blir också på ett påtagligt sätt dina. Vackert renderade världar vecklar ut sig framför dig, med mystiska planetoider där asteroider hela tiden gäckar med sin närvaro, bjärta färgsprakande världar med nybyggare eller stoiskt uppresta skyskrapor på Byzantium. Spelets miljöer är varierade och blir ju längre du spelar, även de karaktärer i den redan fylliga berättelsen. Där hemligheter, sidouppdrag och hjärtliga berättelser gömmer sig.

Rent spelmekaniskt är det påminnande om Fallout, men samtidigt en helt egen sak. Du samlar vapen som kan uppgraderas, brytas ner och förses med moddar. Du har ett läge som saktar ner tiden (TTD eller Tactical Time Dilation), där du kan sikta in dig på dina fienders lemmar; allt för att skapa mer skön action och finurlig strategi. Även dialoger och berättelser som känns till viss del igen – men är här märkbart jobbiga rent moraliskt, men många gånger på samma gång underbart humoristiska och ibland satiriska. Ja, det är verkligen en mysig stunds spelande – där action kombinerar story på ett väldigt beroendeframkallande sätt. Sedan att du även får med dig kompanjoner som alla har egna berättelser att utforska, gör att detta äventyr blir något utöver det vanliga för de som lägger tid på den.

Tid för övrigt är något som denna gång också besparas oss spelare. Där Fallout rymde gastronomiskt många platser och quest-lines, så är The Outer Worlds istället betydligt mer fokuserat. Nog finns det världar att besöka, och monster att skjuta, men denna gång upplevs de mer genomtänkta och framförallt färre. Men färre, på ett bra sätt. Det känns som att Obsidians öga för detaljer nu resulterar i att varje varje stad, vischan och rymdport gör det alltmer personligt, och att platsernas mer unika karaktär på riktigt får utrymme. Sedan att de även representerar människorna som bor där på ett härligt sätt gör det hela mer spännande.

Men skjutandet då!

Som actionspel så kommer det göra de flesta nöjda. Den mängd vapentyper (och framförallt de vetenskapsbaserade specialvapnen) gör att spelet lyfter ytterligare. Och ja, det är omåttligt roligt och spännande att jaga enorma bönsyrsor på främmande världar, men än lika rafflande att övertyga vakter om att du minsann har rätt att gå in i vissa städer (ja, du kan höja din övertalningsförmåga bland annat) – så trots den goda öset, så finns det väldigt många sätt att ta sig an en situation. Allt hänger på hur du väljer att forma din karaktär, och vad du tycker är roligt.

För visst höjer du nivåer, och placerar ”skillpoints” här och var, så gillar du sådant, så är mycket vunnet redan där. Men inte nog med att du placerar dessa poäng, du får även ”perks”, med vilka du ger dig själv ännu fler förmågor eller styrkor. Men det är här som en väldigt intressant utveckling sker. Spelet känner av ibland om du är dålig på något, och kan plötsligt fråga dig om du vill ha ett ytterligare ”perk”-poäng, men med brasklappen om att du får en ”flaw”. En ”flaw” är helt enkelt en svaghet som sätts på din karaktär – exempelvis att du blir lite sämre på att smyga, att du mår sämre av höga hopp, och ja egentligen vad som helst. Men tänk då på att den där ”perk” poängen kan förändra mycket. Det kan vara svårt att värja sig för dessa ”flaws”, vilket gör spelet än mer indragande. Så smyg, ficktjuva eller spräng dig framåt – valet är ditt!

En änglakör må nu till synes sänkts sig ner från himlen och basunerat ut att detta minsann är världens bästa spel. Det kan man i alla fall tro efter denna text, men nog finns det saker som kunde förbättrats.

I kontrast till spelets härligt varierade miljöer, så hade karaktärsmodellerna gärna setts uppdaterats mer. Tråkigt animerade ansikten möter oss gång på gång, och även om det inte finns någon NPC som givit beska droppar, sett till skådespeleri, så kan det ändå hända att de stelt animerade ansiktena ibland kan ta mig ur spelet.

Sedan har vi inventory-systemet, som trots sin enkelhet, kunde gjorts bättre – särskilt när man snabbt vill jämföra vapen med varandra. Och slutligen en punkt, som både är spelets största styrka som potentiella svaghet. För mig tog det cirka 15-16 timmar att klara av spelet – vilket med all säkerhet kan komma att ge smolk i bägaren för vissa spelare. För min egen del, så blir det dock en absolut fördel, då det bäddar för en andra genomspelning, och dessutom känns överkomlig för de av oss som inte har all tid i världen.

Är detta det nya Fallout?

Nej, detta är snarare idén som Obsidian ursprungligen velat ha för Fallout. Det mer koncentrerade berättandet, den beroendeframkallande spelmekaniken och den mångfald av världar (även om de säkerligen kan ses vara mindre än i Fallout) gör att detta spel snarare representerar det spel som utvecklarna egentligen önskade göra. Det är inte perfekt om man ser till dess beståndsdelar, men som helhet är det ett spelpaket som känns genomtänkt och framförallt himla roligt att spela. Och är det inte det vi i slutänden vill ha? Jodå, så är det – och en sak är säker. The Outer Worlds är ett nytt märke som jag hoppas och tror ska leva länge, och jag ser redan nu fram emot uppföljaren! Men nu… ja nu ska jag återigen skapa en karaktär och bege mig ut mot den yttersta kanten av galaxen!