Hem RecensionerSpelrecensionerPC One Piece Odyssey

One Piece Odyssey

Gumu Gumu no, gatlingu!

av Jesper Gustavsson

One Piece är en serie som många kommer att tänka på när man nämner anime eller manga. Det är inte så konstigt för det är en serie som blivit enormt populär sedan 90-talet med över 1000 avsnitt och mangakapitel. Nu har spelet One Piece Odyssey kommit och vi får följa stråhattarna på en resa genom minnen på en ö fylld av mysterium. 


One Piece Odyssey utspelar sig mellan Dressrosa-arcen i mangan/animen när stråhattarna blir sjösatta på en mystisk ö som kallas för Waford. På ön blir de fråntagna alla sina krafter av en mystisk tjej som kallas för Lim. För att få tillbaka krafterna måste stråhattarna besegra fyra kolosser på ön och återbesöka gamla minnen genom Memoria. Memoria är en alternativ verklighet som skapas av Lim och som speglar stråhattarnas tidigare äventyr till havs. Spelets berättelse går att förstå av vem som helst, men du som har lite erfarenhet av Luffy och de andra stråhattarnas äventyr gynnas och kan förstås lättare få full förståelse för världen och berättelsen. Som en som varken sett eller läst mangan tidigare blev jag positivt överraskad över hur investerad jag ändå blev i spelet. 

Trots att jag aldrig varit insatt i serien förut kändes spelet ändå familjärt. Troligen för att många av utvecklarna även var med och utvecklade Dragon Quest 11, något som tydligt speglas i allt från de turordningsbaserade striderna till det grafiska. Det märks att spelet inte bara är ett vanligt licens-spel utan ett projekt som haft en rejäl budget att röra sig med, både sett till animationer och detaljrikedomen i miljöerna. Trots att spelet är 3D-animerat lyckas de fånga känslan som gör One Piece unikt sett till dess färggranna och over the top-utseende. Dessutom är Motoi Sakuraba, kompositören till bland annat Tales of Arise och Star Ocean: The Divine Force med även denna gång, vilket tydligt märks då musiken är episk och minnesvärd, kanske till och med mer här än i de tidigare nämnda spelen. Musiken är fartfylld och catchig med stycken som lätt fastnar på hjärnan.

Spelet är som sagt ett turordningsbaserat JRPG i One Piece-universumet med en rättfram och lättförståelig struktur. Spelet är indelat i nio kapitel där ungefär hälften utspelar sig på ön och hälften i minnen. I de kapitel du är på ön utforskar du grottor med en Adio, en invånare på ön. Grottorna påminner lite om de i Zelda-spelen. Alla har ett specifikt tema (elektricitet, eld, is osv) som korresponderar med grottornas bossar som är de fyra kolosserna. I dessa grottor finns ett antal pussel att lösa som kan gå från att vara helt självklara till relativt otydliga. Själv tyckte jag minst om dessa kapitel för de kändes lite repetitiva mot slutet eftersom strukturen i dem är relativt lika. Dock är det här den mesta av storyn berättas, vilket gör att jag ändå känner mig investerad under dessa. 

När du inte är på ön befinner du dig i Memoria, en plats som alltså består av stråhattarnas minnen. Dessa utspelar sig oftast under viktiga story arcs, till exempel Water Seven eller Dressrosa, men allt är inte precis som hur det var när karaktärerna var där “på riktigt”. Till exempel kan händelser utspela sig i en annorlunda ordning. Syftet med att besöka Memoria är att besegra en skurk som Luffy och hans gäng tidigare har besegrat i deras verklighet. På väg dit får de lite uppdrag och stöter på karaktärer som hjälper dem att nå sina mål. I Memoria är äventyrskänslan på topp och tankarna förs oundvikligen till Dragon Quest 11, troligtvis på grund av de härligt varierade och färggranna miljöerna. I Memoria kan du även ta dig an en del sidoaktiviteter som att jaga efterlysta skurkar för pengar eller gå in i så kallade Hysterias, vilket är speciella händelser där bara några kompanjoner får delta. När de löst ett problem i en Hysteria får de superstarka Bond-attacker de kan använda (fungerar lite som Pep-systemet i Dragon Quest 11). Dessa attacker går ut på att flera partymedlemmar går samman för en lagattack som gör massiv skada. Dock kan du inte spamma dessa då du måste ha tillräckligt med Bond-nivåer för att använda attackerna, något du får naturligt genom strid. Jag föredrog de kapitel där jag besökte Memoria, eftersom det var spännande att besöka nya miljöer, men de som har etablerat sig med serien sedan innan kan säkert tycka tvärt om. 

När det kommer till spelmekanik har vi utforskandet och striderna. I utforskandet går du runt i olika områden, letar skattkistor och memory cubes, objekt som du kan använda för att stärka stråhattarnas förmågor strid. Något jag gillar här är hur du måste använda karaktärernas “field skills” för att ta dig vidare. För att ta dig igenom trånga utrymmen måste du använda Chopper, om du ska till högre höjder kan du svinga dina armar rom en lian med Luffy och om du måste ta dig igenom stängda dörrar kan du använda Zoros svärd för att hugga ner dem. Senare i spelet kan du även bygga broar med Franky, om du har tillräckligt med material. Alla dessa förmågor skapar en viss vertikalitet som jag verkligen uppskattar då det adderar till utforskarglädjen.

Stridssystemet är det som gör att spelet står ut bland JRPGs. Istället för att du står på en sida och fienden på andra är slagfältet uppdelat i olika områden. och genom att använda olika attacker kan dina karaktärer röra sig mellan dessa områden. Systemet bygger på ett sten-sax-påse-system och varje karaktär har sitt egna element, teknik, snabbhet och styrka. Styrka slår snabbhet, snabbhet slår teknik och teknik slår styrka. Det gäller därför att ha rätt karaktärer i rätt område för att utnyttja deras element på bästa sätt. Dessutom kan det ibland dyka upp små uppdrag i striderna, som att besegra en stark fiende eller döda alla fiender i ett visst område. På så vis får du mer erfarenhetspoäng efter en strid. Jag tycker mycket om det här systemet, men det finns en grej jag stör mig lite på, nämligen svårighetsgraden. Spelet är nästan lite för enkelt och uppmuntrar inte experimenterande av systemet. Det finns vissa attacker som gör massiv skada och dessa kan du göra om och om igen samtidigt som karaktärerna knappt tar skada när de blir träffade av fienden (med undantag för vissa bossar). Som pricken över i:t har flertalet bossar rejält mycket hälsa, vilket drar ut på tiden rätt rejält. Ett exempel är slutbossen där jag gjorde samma attacker om och om igen i över en timma innan den gick ner.

Sammanfattningsvis är jag positivt överraskad av One Piece Odyssey. Jag kan med säkerhet rekommendera det både till fans av serien och till dig som bara vill ha ett nytt JRPG att sätta tänderna i!


Specifikation

Denna recension baseras på PS5-versionen.

Spelet finns även till PS4, Xbox One, Xbox Series och PC.

One Piece Odyssey. 

 

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Bandai Namco.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar