ZPF

Shoot ’em up-spel har något somrigt över sig – åtminstone för mig. Det kan vara den nostalgiska känslan de inbringar, kanske är det de synth-artade ljuden eller bara något hemtrevligt med gammal hederlig sidskrollande action. Att hitta denna känsla i ett nyskapat spel i samma skola är därför ovanligt. Frågan blir därför: kommer detta skapa nya minnen eller snabbt förpassas till något litet skrymsle i sinnet?

Mitt flummiga intro till trots är ZPF en skön påminnelse om forna dagar, när jag som ung satt med benen upp på skrivbordet med en joystick i handen, där jag styrde ett rymdskepp – samtidigt som jag duckade missiler, fiender och asteroider. Spel som Project X, Silkworm och Uridium 2 vässade min reaktionsförmåga och även om den tiden är förbi, fick ZPF mig att känna mig som hemma igen.

ZPF är på gott och ont verkligen ett spel av den gamla skolans arkadiga stuk. Inte nog med att det är inspirerat av spel som Thunder Force eller Lords of Thunder – vilket märks i dess psykedeliska nivådesign. Det låter dig hastigt undvika kulregn, bossar samt alla möjliga märkliga fiender. Skillnaden från andra retrodoftande “flyg-åt-höger”-spel är här att du från start kan välja mellan tre olika hjälteenheter. En flygande humanoid-varelse/skepp som avfyrar svärd, ett klassiskt Galaga-inspirerat rymdskepp som skjuter framåt samt snett uppåt och neråt – och slutligen ett piffigt litet rymdskepp som skickar iväg böljande former av plasmalaser.

Alla tre har sin egen säregna spelstil, även om det i grund och botten handlar om att snabbt undvika motståndarattacker. Till skillnad från många andra spel låter ZPF dig också gå in i närkamp – om du törs. Respektive skepp har dessutom en närstridsattack. Givetvis kommer denna enbart väl till pass om du verkligen kommer nära dina fiender, något som sannerligen kräver flinka fingrar. Tack och lov är det minst lika träffsäker styrning i spelet, då du åtminstone har full kontroll över ditt rymdskepp – oavsett vilken du väljer. Sedan om du faktiskt är bra på spelet… det är upp till din reaktionsförmåga!

Spelet är nämligen skamlöst rättframt med att det vill vara riktigt ”old-school”. Fiender dödar dig med ett enda skott – och det gäller även om du råkar åka in i en fiende. Du har dessutom högst fyra liv – en av få saker du faktiskt kan justera i spelets minimala svårighetsgradsinställningar – åtminstone om du är som jag. Tyvärr gör detta att närstridsvapnet snabbt blir svårt att använda. Här skulle jag gärna sett en större användning av närstridsvapnen, då spelets fiender är snabba – precis som din farkost är risken väldigt stor när du använder denna funktion. Förvisso kan de mer härdade ’Shmup’-spelarna där ute få ut mer av denna spelmekanik, men för en mer alldaglig spelare som mig, blir det tydligt att jag mest har att förlora på att ens försöka gå in och slåss på nära håll. Men kul ändå att det finns med.

I övrigt är det mesta sig likt mot genren. Du har ett antal världar, som när du väl klarar en, leder dig in i en liten ”in-game”-butik, där du kan uppgradera ditt skepp om än bara för omgången du spelar. Under spelomgångar släpper alla fiender så kallade Z-poäng, med vilka du kan köpa dessa starkare skott, hårdare närstridsattacker, en ”Continue” (dvs att du får chans att starta om en gång), dubbla poäng med mera. Plötsligt sitter du där på stolskanten och försöker överleva så gott du kan, för att nå slutet på varje värld. De döljer givetvis hiskeliga små- såväl som slutbossar. Och – om du är duktig – kan de klaras av tämligen snabbt. Detta parat med att du har sex världar samt en upplåsbar sista värld (plus en ytterligare hemlig sådan) gör att du kan klara av spelet oerhört snabbt.

Det i sig är inte ett större problem då det går utmärkt att spela om för att toppa ens tidigare högsta poäng – men trots det hade jag gärna sett ett aningen lägre pris för spelet i alla fall. I nuläget hittas det för dryga hundralappen på Steam, vilket jag känner är på gränsen för högt. Jag gillar verkligen att det finns utrymme för spel av denna gamla skola, men jag är också en snubbe som satt med en Amiga 500 på 90-talet. För att inte tala om att jag hade vänner som hade Mega Drive och Sega Genesis. Jag nämner just dessa för att – tro det eller ej – har utvecklarna Mega Cat Studios dessutom släppt spelet för dessa plattformar (utöver Xbox och Nintendo Switch). Riktigt fränt!

Detta retroflörtande hörs även i musiken som i ZPF är snabb, pulserande och gör exakt det den ska – trycker upp tempot och håller adrenalinet igång. Det har de där elektroniska midi-flörtande melodierna som samtidigt känns aningen oinspirerade. Alla som spelat ett Shmup-spel från 90-talet kan känna igen sig, utan att egentligen komma ihåg melodierna efter du avslutat en omgång. Varken värst eller bäst, men dugligt åtminstone.

Ska Shmup-fantaster springa ut och köpa ZPF?

Det går verkligen inte att undgå entusiasmen och fingertoppskänslan från utvecklarna. De smått galna världarna som visas upp är verkligen utomjordiska på bästa möjliga sätt. Åtminstone sett till deras visuella stil. Men ibland kan de vara ett hinder för dig som spelare tyvärr. Några av de mer psykedeliska miljöerna gör det ibland svårt att se motståndarnas missiler och skott – eller ens fienderna i sig. Visst går det köra om tills allt det där sitter bättre, men det kommer vara ett potentiellt hinder för mig och min ålderstigna reaktionsförmåga. Och då är jag ändå målgruppen här.

Visst, det kan säkert finnas ett gäng entusiaster av genren i lägre åldrar – vi lever ändå i en värld där tv- och datorspel står högt i kurs hos miljontals människor…. Men trots det har jag svårt att se ZPF gå bortom sin målgrupp. Och om jag – som ändå är i målgruppen – har problem med vissa banor, då känner jag att de borde ha hållit igen på den ibland skrikiga bandesignen. Detta parat med en kort speltid, gör att jag blir reserverad. Även om spelets hårdhet och klassiska ”high-scores” kommer ge det längre livslängd än dess initiala speltid, kan jag ändå se att detta är tydliga bromsklossar.

Med det sagt… ZPF vet exakt vad det vill vara – och det är nästan dess största styrka. Det skäms inte en sekund över att vara ett kompromisslöst shoot ’em up av den gamla skolan. Du styr din lilla farkost, svär åt skärmar fyllda av projektiler och känner hur muskelminnet från förr sakta börjar vakna till liv igen. Problemet är bara att spelet ibland är lite för troget sitt arv. Svårigheten, den visuella röran och den korta speltiden gör att det känns mer som en kärleksfull hyllning än ett spel som riktigt tar klivet vidare.

Men för oss som en gång satt med joystick i handen och trodde vi var universums bästa pilot? Ja… då är det här ändå en rätt svår grej att inte le åt.

Testdator: AMD Ryzen 9 9950X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB