Need for Speed Unbound

Neonfärgade ljus strimmar från hjulen när ditt vrålåk till bil skjuter fram ifrån startlinjen! Redan från start är polisen hack i häl, och allt står på spel! Nåja, vinstpotten i alla fall! Nya Need for Speed Unbound har slirat in på banan och det är både nytt som gammalt som möts under huven. Om det är en pallplats som gäller däremot, det återstår att se!

Som den gamla uven jag är, var jag med på tiden när originalspelet i serien släpptes till PC redan 1995. Sedan dess har spelseriens framfart kantats av både guldtitlar såväl som riktiga dikeskörningar. De flesta kommer däremot mest ihåg det tidiga 00-talets numera klassiska Underground-serie som kom att ge Street racing ett ansikte i spelvärlden. Och det är på många sätt och vis denna serie som utvecklaren Criterion Games lutar in mot i och med detta nya NFS Unbound.

Spelet är en stilistiskt blomstrande arkadracer, där den artistiska friheten kan ses ögonblickligen i det visuella. Spelet har försetts med nära nog cell-shadade karaktärer och ett serietidningsliknande lager över en annars realistisk värld. Bilar är minutiöst detaljerade, både visuellt såväl som ljudmässigt – men det som står ut är förstärkningen av animerade linjer och ’cartoon’-mässiga rökmoln som skänker spelet en mer unik ’look’. Så till den grad att jag ärligt talat fann det lite väl mycket kontrasterande i början – men efter en stunds spelande fann jag det slutligen ändå charmigt. Criterions val av estetik är dels ett sätt att separera den realistiska tonen i bilarna och världen med ändamålet att skapa en arkadupplevelse – men framförallt ett ’statement’ där de säger ”-Detta är inte på riktigt, detta är underhållning!”. Vad detta gör är att arkadracingen förstärks, och att du ges ett sätt att lämna rim och reson bakom dig för ren och skär galen spelglädje. Ett bilspel av denna typ ska vara lättillgänglig för alla och där lyckas Criterion förträffligt.

Var de däremot inte lyckas så värst bra med är att inskjuta någon som helst engagemang hos mig som spelare när det kommer till det dravel som vill vara berättelse här. Det hela är en trött historia om hur du försöker hjälpa din gamla verkstadsboss och mentor Rydell att få tillbaka sin heder och sitt stall av bilar – då denne plundrats och nu står ledsen och handfallen inför den yttersta skamfläcken; avsaknaden av streetracingbilar! Det är därför upp till dig som spelare att vinna race, återfå heder och framförallt bygga stallet av bilar. Inte direkt Citizen Kane med andra ord, även om ingen hade förväntat sig det i ett bilspel. Men att intentionen ändå trycks upp i ansiktet mellan de olika ’qualifiers’ som görs efter varje vecka (in-game) blir enerverande – då jargongen och musiken känns så töntig och lam.

Musiken är särskilt enformig. Där Underground stod ut på grund av dess oerhörda variation av musikgenre, har här istället enbart Hiphop serverats – allt med rapparen ASAP Rocky i spetsen. Nu bör det sägas att det givetvis finns någon låt här och var som duger, men överlag känner jag bara att det blir en tråkig monotoni som dessutom inte riktigt platsar i en spirituell Underground-uppföljare. Självklart har Hiphop en plats här, men jag hade gärna sett mängder av musikgenrer för spelaren att välja mellan, som också dynamiskt kunde ha anpassat sig efter situationen.

Körkänslan, hur är den egentligen?

Då detta är ett spel levererat av EA är det givetvis Frostbite som använts, och det märks faktiskt av. Utseendemässigt är det top-notch, med mängder av reflekterade ytor, öga för detaljer i både bilar och miljöer – och det mesta förstörbart. Men motorns fysik är lite av och på för mig. Det är svårt att sätta fingret på mer exakt, men som arkadracer har spelet en oväntat tung styrning ibland, som tangerar överstyrning. Detta är förvisso inget nytt i denna typ av spel då det är tänkt att det ska variera beroende på fordon, men här märks det av lite då och då i alla fordon känner jag. Nåja, det är tack och lov mer av en detalj på det stora hela, då fysiken snabbt kan vänjas av, och snarare bli en del av spelmekaniken för dig att behärska – mer än ett irritationsmoment.

Ser vi till spelandet mer ingående handlar det om att utforska staden ’Lakeshore’ på dagar och nätter, ta sig an race, tjäna pengar, uppgradera din bil och hela tiden med mål på veckans så kallade ’qualifier’-runda. Varje gång du tar dig an ett race gör du polismakten upprörd och du ökar din ’hetta’ (m.a.o hur eftersökt du är). Detta leder till att du kan ta dig an olika typer av race – där många kostar att ens gå med i. Denna spelidé är riktigt intressant.

Du uppmuntras alltså att köra race med intentionen att få pengar, men även mer ’hetta’ från polisen. Ju mer du är eftersökt desto bättre race kan du ta dig an (d.v.s. de har bättre prispott). Du kan om du vill ta dig till något av världens garage för att dels låsa in den pengapott du skrapat ihop – men då blir du av med den ’hetta’ du har och dessutom blir det en ny del på dygnet. Spelet utspelas i fyra veckor, där du spelar en vecka i taget – med målet på sista dagen som då är en ’qualifier’ omgång. Varje dag är indelad i dag och kväll – och när du exempelvis åker till garaget på dagen med lite ’hetta’, nollställs din ’wanted’-level och det går vidare till kväll. Sedan blir det nya dag efter du åkt dit ånyo (med hetta) och vips går dagarna framåt.

Det du får bolla mellan är huruvida du ska vara ute i världen och köra många race som möjligt under en dag eller kväll. Du kan samla väldigt mycket pengar, men blir du tagen av polisen tappar du alla slantar du samlat (ej de sparat i garaget däremot). På detta sätt får spelet en bra nerv i sig, som jag känner att Criterion definitivt ska spinna vidare på.

Det är dock lite obalanserat känner jag, och det inkräktar på spelglädjen många gånger då spelet inte erbjuder allt för mycket pengar i de lopp du kör. På detta sätt blir det i mångt och mycket ett jagande på ’loot’ i praktiken, och det kan snabbt bli lite väl ’grind’-igt. Bra idé som sagt men skulle behöva slipas på för att hitta den där magiska balansen mellan nerv och underhållning.

Dikeskörning, guldplats eller något mittemellan?

Det nya Need for Speed Unbound är på vissa sätt en frisk fläkt, men samtidigt lite väl utdraget i sitt jagande efter prispengar. Bilfysiken är adekvat, utseendet unikt och ljudbilden förträfflig. Utvecklarna är något på spåret här, och även om vibbarna från Underground kan hittas, blir det en spretig historia – särskilt om vi tar med den undermåliga berättelsen i ekvationen. Men i slutänden kan den åtminstone hoppas över om man känner av spykänslan i halsen, och då är det ändå ren och skär arkadracing som gäller. Och där lyckas Unbound ändå väl. Så pass väl att jag ändå känner att jag vill rekommendera spelet för alla som diggar lite skönt arkadracing i stadsmiljöer! Ibland är det ändå bara kul att köra i 220 km/h på motorvägen, och se poliser klanta sig i backspegeln. Äntligen har Need for Speed hittat tillbaka till huvudleden igen! Skönt!