Warhammer 40.000: Boltgun

Ondska och kaos sprider sig och hotar mänskligheten. Det finns bara en lösning på detta, nämligen att kasta in en särdeles råbarkad soldat rätt in i lejonets gap för att skjuta sönder allting som kommer i hans väg.

Warhammer 40.000: Boltgun är ett skjutaspel i förstapersonsvy av den gamla skolan som numera kallas för Boomer Shooter. Det vill säga att även om det finns ett narrativ i spelet är det väldigt sällan det står i rampljuset. Här är det snarare fokus på att hitta ett så stort vapen som möjligt och skjuta dina fiender till oigenkännlighet. Berättelsen som finns är att vi spelar som en Space Marine, en slags soldat för ett rymdimperium. Han skickas ensam ut i rymdens olika planeter för att besegra en ondskefull kraft som kallas för Chaos som sprider sig och hotar mänskligheten. Det är fartfyllt och det gäller verkligen att hålla sig rörlig för att inte bli fullständigt överväldigad av mängden fiender som du utsätts för. Jag är personligen väldigt förtjust i den här typen av spel, då det är en så förlösande känsla av att inte behöva ägna någon tanke kring moraliska val och dylikt. Spelet slår verkligen till en början an de strängarna på helt rätt sätt. Arsenalen med vapen är rolig och varierad. När fienderna besegras blir de en röd sörja på marken, vilket bara får mig att känna mig ännu mer mäktig.

Tyvärr kommer jag tidigt i kontakt med en aspekt av spelet som påverkar underhållningen till det sämre, den eviga jakten på nycklar! För att ta dig vidare på den aktuella banan kommer du ibland behöva ta dig in genom en eller flera dörrar som är låsta. Du kommer alltså behöva en nyckel för att ta dig in och dessa nycklar finns gömda någonstans på banan. Anledningen till att mycket av underhållningen dör är att tempot i spelet stannar som om någon har ryckt i en nödbroms. Banorna är dessutom ganska stora, vilket gör att det är lätt att missa vissa skrymslen och att gå vilse. Det finns inte heller någon karta eller dylikt hjälpmedel som indikerar vart du ska gå någonstans. Huvudkaraktären springer dock omkring med en svävande dödskalle som tydligen ska föreställa någon slags hjälpreda. Vad denna dödskalle gör för det mesta är att lysa på ammunition och medicinväskor som du redan har hittat, eller gnäller på att du står still. hade dödskallen snarare varit programmerad till att enbart visa vägen framåt hela tiden, hade mycket onödig tid planlöst irrandes inne på banorna räddats.

Den spelare som däremot tycker att det är kul att dammsuga banorna efter nycklar, kan jag glädja med att det dessutom på varje bana finns sju hemligheter att upptäcka. Vad jag fascinerades över med dessa hemligheter var att de ofta var betydligt sämre gömda än de tidigare nämnda nycklarna, vilket är en logik jag inte riktigt får ihop. Vad som är lite roligt med hemligheterna i det här spelet, är att du faktiskt har nytta av dem. Alla hemligheter är i regel en specialammunition till ett av dina skjutvapen som gör det starkare under en begränsad tid.

Vad som också har påverkat upplevelsen till det sämre för mig är det faktum att spelet inte riktigt har flutit på så väl som jag skulle vilja. Den här recensionen tacklar nämligen Nintendo Switch-versionen av spelet och jag har därför varit tvungen att spela med handkontroll, vilket jag verkligen inte föredrar när det kommer till den här typen av spel. Det är även tydligt att Nintendo Switch inte är den optimala konsolen för spelet. Så fort det är flera fiender på banan samtidigt, vilket händer väldigt ofta, är det laggfest som heter duga och vid vissa tillfällen har det varit på gränsen till stillbilder. Det här är troligtvis inget problem på de övriga släppen av spelet, men tråkigt likväl.

Jag är väldigt förtjust i hur spelet ser ut. Det märks att äldre spel som Doom är en stor inspirationskälla sett till användandet av sprites. Utvecklarna har dock kastat in en hel del 3D-grafik bland alla retropixlar. Vilket för med sig att vi har ett utseende som sammanfogar det gamla med det nya, vilket jag tycker fungerar ypperligt här. Ljudbilden gör även den sitt jobb på ett fint sätt. Musiken är precis lika tung och röjig som innehållet i spelet. Ljudbilden består mest av fiender som vrålar och vapenljud, men ärligt talat behöver den inte göra mer än så. Kontrollen i spelet känns väldigt naturlig. Även om jag spelade med handkontroll, var det verkligen inga konstigheter att trycka på rätt knapp och så vidare. jag är säker på att mus och tangentbord fortfarande är att föredra, men jag tycker att utvecklarna gjort ett bra jobb i att översätta till en handkontroll.

Warhammer 40.000: Boltgun är i grund och botten ett riktigt underhållande spel. Det gör sig väldigt bra för att bara plocka upp och köra korta, men intensiva sessioner. Tyvärr drar jakten på nycklarna ner betyget en hel del, men jag vill ändå säga att det är värt att spela om du är ett fan av den gamla skolans skjutspel.