Hur många spel finns det inte som har precis samma grundkoncept som Shady Knight? Ett förstapersonsspel där du släpps in på en bana, besegrar fiender, når målet och går över till nästa bana. Någonstans på vägen väntar en ond antagonist som hånar dig, och för varje bana du klarar kommer du allt närmare den slutgiltiga duellen med den fasansfulla ondingen. Låter det bekant? Jo, det gör det nog. Det är kanske ett uttjatat koncept, men trots det lyckas Shady Knights fantastiska och fräscha gameplay göra den enkla premissen modern och sinnessjukt rolig.
Premissen är verkligen inte mycket svårare än så. Huvudkaraktären är en Shady Knight som dödar fiender, klättrar torn och kämpar för att nå en slutgiltig boss. Visst finns några berättande element inkastade mellan banorna, men i de allra flesta fall är det bara bossen som hånar spelarens framgångar. Berättelsen som utspelas är verkligen inte mycket mer komplicerad än så, och är inte heller något en vardaglig spelare skulle bli särskilt fängslad av. Nej, här snackar vi ett rent och skärt fokus på gameplay, så låt oss inleda med det.
Shady Knight marknadsför sig istället som ett spel som kräver skicklighet, och det stämmer verkligen. Här finns det inga gränser, inga låsta förmågor som begränsar din kapacitet och inga stjärnor som låser upp nya vapen. Redan från början får du tillgång till alla rörelser, trick och verktyg som Shady Knight erbjuder, det underliga är bara att lista ut vad som erbjuds. Efter de första få tutorial-banorna lämnas du åt att själv upptäcka alla mekaniker som får spelet att skina, och när allt klickar är detta en av de roliga hack and slash-spelen som jag någonsin spelat. Faktum är att så många olika rörelsetekniker finns tillgängliga, att spelet har en hel meny dedikerad till att visa vilka du upptäckt och vilka som återstår att hitta. Inlärningskurvan känns inte heller alltför hög, och långsamt men säkert går du från total nybörjare till en snabb och dödlig riddare.
Jag vill djupdyka vidare i karaktärens rörelse – för Shady Knights styrka är onekligen dess flyt, där alla olika rörelsemekaniker smälter tillsammans i en fantastisk och hektisk mix. Du kan hoppa, glida, klättra, svinga i rep och dra dig längs kedjor. Hoppar du på en fiendes huvud studsar du, och sparkar du en vägg kastas du iväg i motsatt riktning. Det finns ramper som skickar dig flygandes, studsmattor som skickar dig upp i luften och annat som du kan haka fast i för att nå nya platser. Förklaringen av alla dessa tekniker skulle kräva flera paragrafer, men på något sätt lyckas de alla smälta ihop till något vackert som kräver och belönar skicklighet. Det bästa är att spelaren har tillgång till allt redan från start, du måste bara upptäcka dem.
Att upptäcka spelets olika mekaniker är inte heller särskilt svårt. Somliga tricks är undangömda, men de flesta går att lära sig från välplacerade tips på banorna. Trots att jag försökte läsa varenda tips som dök upp blev jag ändå förvånad när jag, av misstag, råkade genomföra ett nytt och stiligt trick. Det är en del av Shady Knights charm, och spelet är som bäst när alla moves, tricks och tekniker skiner tillsammans i olika, kreativa kombinationer.
Sedan är det action-delen – och den är minst lika intensiv som rörelsen. Shady Knights strider är snabba, dödliga och stundtals oförsonliga, men samtidigt galet tillfredsställande. Utan något vapen i hand kan spelaren bara sparka och använda sin änterhake (grappling hook) för att skada fiender. Det kan låta simpelt, men varje attack kan användas på flera olika, kreativa sätt. Varje rörelse har olika funktioner beroende på situation: hoppar du och sparkar kan du slå omkull en fiende, medan en glidande spark skickar dem rakt upp i luften. Änterhaken kan dra dig mot fiender för snabba attacker, eller användas för att fly från farliga situationer. Genom att trycka på shift-knappen rusar du mot ett vapen och knuffar undan alla fiender i vägen. Kort och gott så finns det en ofantlig kreativitet i hur spelaren kan utnyttja rörelse- och actionmekanikerna för att besegra banorna, och två spelare kommer klara varje bana på helt olika sätt.
Men det finns mer! Förutom dina fötter och änterhaken kan spelaren plocka upp vapen, tunnor, stolar och explosiva urnor. Vapnena – såsom svärd, spjut och pilbågar – kan både användas i traditionell mening (skära, hugga och skjuta), men är lika effektiva när de kastas på motståndare. Faktum är att jag inte insåg innan spelets slut att jag kunde skjuta med pilbågen. Dessförinnan hade jag helt enkelt kastat pilbågen på fienderna. Dumt av mig? Ja. Men det bevisar på något sätt hur pass många olika sätt det finns att använda verktygen på hands. Istället för pilar har jag kastat stolar och tunnor på fienderna – men valet är ditt!
Hur fungerar det då i praktiken? Varje bana inleds likadant: du anländer med båt till en ihopsatt mix av gråa klossar, flygande öar (också gjorda av gråa klossar) och några utspridda trädetaljer. Målet är att förstöra en svävande sfär, vanligtvis placerad högst upp på banan. Längs vägen möter du fiender – såsom svärdsoldater, bågskyttar och mekaniska spindlar – och det är upp till dig att klättra i kedjor, svinga i rep och använda alla rörelsetekniker till hands för att besegra fienden och förstörda sfären. Gör du det, utan att ta skada och genom att använda varierande rörelse- och actiontekniker, får du en fin SSS-graderad medalj. Belöningssystemet går från D (tar mycket skada) till SSS (tar ingen skada, många snygga tekniker), och är egentligen inte mer än rena skryträttigheter. Enligt min mening ett perfekt system som får en att verkligen beakta varje strid och undvika i högsta mån att ta skada.
Här kommer dock ett av spelets största brott: det finns ingen inbyggd tidtagare. I ett spel som detta, där varje nivå kan klaras på ofantligt många sätt, bör speedrunning-aspekten alltid vara i åtanke. Men icke. Här finns det ingen stress att klara banorna på så kort tid som möjligt, utan målet är snarare att klara sig utan att ta skada. Det fungerar, absolut, men jag skulle ljuga om jag sa att en inbyggd tidtagare inte vore ett fint inslag.
Svårighetsmässigt kan Shady Knight vara utmanande, särskilt för någon som inte är van vid förstapersonsgenren och har något tröttare reaktionstid. Vissa av spelets svårare banor kräver genuin skicklighet och tog mig flera försök att klara av. Men, med tanke på hur snabbt varje bana går att klara – endast 1-2 minuter – förlorar spelaren aldrig mycket tid när hen dör. Dessutom går det att när som helst trycka Z för att göra spelet slow-motion. Inte bara är detta jäkligt coolt, men det ger också spelaren tid att tänka. I inställningarna går det dessutom att ändra på hur länge slow motion-effekten varar, så på något sätt kan spelets svårighetsgrad ändras med den inställningen. Det finns utöver det inget sätt att ändra svårighetsgraden. Spelet kan stundtals vara svårt, men aldrig så pass att du blir irriterad eller ger upp.
Där jag dock blivit smått irriterad är i spelets fyra olika “områden”. Varje område består av ungefär 4-9 banor, och klarar du alla banor går du vidare till nästa område. För det första ser alla områden precis likadana ut, vilket väldigt snabbt blir repetitivt. De enda skillnaderna är att nya fiender och vapen kan introduceras, och kanske byter himlen också färg, men i stort sett är allt annat likadant. Det är dessutom oerhört lätt att fastna i området och inte riktigt förstå vad du ska göra härnäst. Ja, du ska såklart ta dig till nästa bana, men var sjutton ligger banan? Och hur tar du dig dit!? Som tur är går det att välja bana från huvudmenyn, men det är ändå ett minus att banorna är så svåra att hitta väl inne i områdena.
Jag nämnde tidigare att varje bana består av ihopsatta klossar med trädetaljer, och jag vill återigen understryka det. Miljöerna är verkligen så monotona som de kan bli – i princip endast grått, blått och brunt. En minimalistisk dröm. Som tur är ger striderna gott om härliga färger, men det går ändå inte att bortse hur trista banorna, rent visuellt, är. Det är synd, för spelet har potentialen att vara riktigt, riktigt vackert med tanke på hur välutvecklad grafiken är. Varje strid blomstrar med explosioner och snygga effekter. Om miljöerna inte var så repetitiva som de är nu skulle spelet vara nästan felfritt.
När allt ser likadant ut är det dessutom lätt att tappa bort sig, och spelet hjälper lite i att vägleda spelaren till var den faktiskt ska gå. Det finns gröna markörer utplacerade, men ibland kan det vara svårt att tyda vilken markör som är åt rätt håll! Det gäller såväl i världarna (där du väljer bana) som i själva banorna. Ett klart minus, som följer av spelets variationslösa miljöer. En positiv konsekvens av de enkla miljöerna är dock att Shady Knight går att köra på nästan vilken enhet som helst. Även min gamla laptop kan köra spelet i en perfekt 60 FPS, och eftersom det dessutom är certifierat för Steam Deck går det lika bra att avnjuta det fartfyllda actionet i soffan eller sängen.
Jag vill slutligen skriva kort om ljudet och musiken i spelet, för den är faktiskt riktigt bra. När världen står stilla hör du endast ett djupt, något lugnande brus. Men i striderna inleds en EDM-liknande, basfylld musik igång som får hjärtat att pumpa lite snabbare. Varje spark, hugg och rörelse har likaså en matchande ljudeffekt som ger varje händelse tyngd. Det komplementerar spänningen perfekt, och mer kan inte begäras från varken musiken eller ljudet i spelet.
Så, vad är slutsummeringen av Shady Knight? Kort och gott är detta ett roligt spel som kombinerar snabb action med en enormt välutvecklad rörelsemekanik. För 20 euro får du en upplevelse som väldigt få andra spel lyckas, eller ens försöker, med att uppnå. Även om spelet är kort på endast 4-5 timmar finns det, enligt min mening, gott om anledning att göra omspel av banor.
Ja, miljöerna är rätt tråkiga, och det kan ibland bli svårt att veta var nästa mål eller bana finns, men när adrenalinet pumpar i blodet under spelets galna strider så glömmer jag faktiskt bort det helt. I slutändan skiner Shady Knight som ett passionerat indieprojekt där soloutvecklaren lyckas erbjuda något sannerligen unikt i en väkbekant genre. Bara för att stötta utvecklaren, som kontinuerligt uppdaterar och förbättrar spelet, så är 20 euro värt varenda krona. Men med köpet får du dessutom en väldigt rolig, fartfylld, hektisk och tillfredsställande upplevelse.
Denna recension baseras på PC-versionen.
Shady Knight. Lägsta pris 19,50€ (~226 kronor) enligt Steam.com 2024-10-30.
Recensionsex tillhandahållet av Alexey ’cptnsigh’.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.