Att beskriva känslan i Super Mario Odyssey är som att beskriva första gången man blir kär, eller sekunden man ser sitt barn för första gången. Det där pirret av förväntan och ren och skär lycka. Ja, jag vet, det är verkligen stora ord, men det jag vill komma till är att det är ett knippe av känslor, som helt enkelt kan vara svårt att beskriva. Men jag ska försöka berätta hur jag känner, och framförallt varför!
Mario kan inte annat än att se på när den otvetydigt nedrige Bowser ses flyga in med ett luftskepp och röva bort prinsessan Peach. Den här gången så hör nämligen Bowser bröllopsklockor klämta, och han beger sig bort för att helt sonika gifta sig med prinsessan. Under tiden så tar Mario och hans ovanliga medhjälpare Cappy (en spökhatt?!) upp jakten på det sköldpaddsliknande monstret, och ett äventyr inträffar som tar de två till många olika världar.
Trots sin hårdvara och komplexitet så körs spelet i sköna 60 fps genom spelet, oavsett om du kör dockat eller portabelt. Nintendo har verkligen optimerat spelet till fullo!
När det kommer till historien, så är det inte vad Mario spelen handlar om. De är ”means-to-an-end” helt enkelt. Spelmekaniken och framförallt känslan i spelet är i det absoluta fokuset. En spelmekanik som består av en mängd olika typer av hopp, men framförallt möjligheten att ta över andra varelsers kroppar med hjälp av spökhatten Cappy.
Dessa öppna spelvärldar som till början känns ganska små, visar sig ha mängder med hemligheter, genvägar och specialmynt som alla hjälper att få världarna att kännas oerhört fylliga och värda att återbesöka. Själva grundstommen i spelets drivkraft är dock att hitta månskärvor, som när man får ett visst antal, gör att man kan flyga vidare till nästa värld, i det hattformade luftskepp som man har (det är Mario, och fantasin har verkligen flödat, vad mer kan jag säga). Dessa hittar man runt om i världen, antingen via att göra småuppdrag, rent utforskande, bossfighter eller till och med genom att köpa i affärer som finns. Variationen är helt enkelt omfattande, och det finns alltid fler månskärvor på en bana än vad som behövs för att ta sig vidare. På detta sätt, så lyckas Nintendo på ett lekfullt sätt väcka nyfikenheten och drivet för spelet.
Några skillnader från andra Mario spel, är till exempel att man denna gång inte har liv, utan om du ”dör” så tappar du tio guldmynt. Detta är enligt mig bättre, då det ändå aldrig handlat om att spara liv, men att man ändå varit tvungen. Nu kan man fokusera på svåra banor eller pussel, men lätt få tag i mynt (som finns runt om i världarna och ”respawnar” om man ”dör”) om så behövs.
På det stora hela så är det en gameplay som känns indragandes och genomtänkt. Kontroller är precisa och luftiga på det där Mario-eska sättet, och färggrann grafik och en allsidig ljudbild klaffar tillsammans i en underbar symfoni. Samtidigt så erbjuder det faktiskt en bra utmaning på sina stunder, där du finner dig själv körandes om och om igen, för att komma vidare och se vad som döljer sig runt nästa krök.
En rolig del för detta spel för övrigt, är att man i affärerna även kan köpa nya dräkter och hattar, som (om man har rätt outfit) gör att man kan öppna specialdörrar. Ett tillvägagångssätt som helt enkelt leder till fler månskärvor. Du kan där utöver kläder även köpa prydnadsgrejer som placeras för beskådning i ditt flygskepp.
Perfekt eller inte?
Inget spel är dock perfekt, och självklart finns det saker att anmärka på även i detta moderna 3D Mario spel. Än en gång (vad gäller 3D spel för Mario) så kan jag tycka att avståndsbedömning kan lida. För i ett plattformsspel som detta, när det många gånger gäller att verkligen tajma tid och plats rätt så kan avståndsbedömningen ibland bli en bov. Det är förvisso en aspekt av spelet som du bättre kommer in i ju mer du spelar, men överlag så är det ofrånkomligt. Lika ofrånkomligt som att ett 3D spel oavsett märke och typ kan få detta problem. En annan aspekt som jag tycker kändes tafatt, är co-op delen, där en person styr Mario och en styr Cappy (spökhatten). Det gör att medspelare per automatik lätt kan tappa intresse om de inte själva spelar som Mario, även om det kan erbjuda en ny dynamik i spelandet. Men hur som helst, som nackdel, så är dessa två synnerligen minimala detaljer i det hela och påverkar verkligen inte upplevelsen.
En sista rolig detalj är att Nintendo Switchen i sig, verkligen främjar spelet, särskilt då jag till 97% spelat det i handhållet format. Det gör sig väldigt väl uppskalat till tv:n, men jag föredrog att spela det i bärbar form.
Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
