Banishers: Ghosts of New Eden

Vi befinner oss i USA under kolonialtiden. Mängder av britter lämnar sina hem för att starta om på nytt, i vad de kallar för “den nya världen”. Tyvärr verkar ett område kallat New Eden vara drabbat av någon slags förbannelse, som gör att invånarna är hemsökta av osaliga andar. Som tur är finns en yrkesgrupp vid namn Banishers som vet precis hur dessa andar ska tas!

Banishers: Ghosts of New Eden är ett actionäventyrsspel i tredjepersonsvy med lite inslag av rollspel. Vi spelar som Red och Antea, två stycken så kallade Banishers. Vad det innebär är att de är några slags spökjägare, som utreder människor och platser som är hemsökta av osaliga andar och ser till att spöket en gång för alla tar klivet över till de dödas rike. Antingen genom att bannlysa dem eller att snällt be dem att gå vidare. När vi träffar dem anländer de till staden New Eden i koloniala USA för att utreda den förbannelse som guvernören menar har drabbat staden och dess närområde. Är det en häxa som ligger bakom det hela, eller är det bara ett särdeles ursinnigt spöke som gör detta på eget bevåg? Det är just det Red och Antea ska ta reda på.

Tyvärr dör Antea när de konfronterar spöket och Red kastas ner i havet för att gå samma öde till mötes. Som tur är överlever Red sin ofrivilliga simtur genom att bli omhändertagen av en häxa som kallar sig för Seeker. Hon talar mer eller mindre om för Red att det är upp till honom att bege sig tillbaka till New Eden och häva förbannelsen en gång för alla. Hon försvinner sedan, men talar om för honom att de kommer att träffas igen när tiden är inne.

Eftersom att Red och Antea inte bara var kollegor, utan även ett älskande par, förbereder sig Red för en personlig vedergällning. Då visar det sig att Antea inte har lämnat honom helt och hållet, utan är kvar vid hans sida i form av ett spöke. Således beger sig båda två iväg för att upphäva förbannelsen och viktigast av allt; ta tillbaka Anteas livlösa kropp. Innan de beger sig iväg måste vi först svära en ed om vad Red ska göra när de återtagit kroppen. Ska han hjälpa Antea att lämna jordens yta och förbli död, eller ska han försöka sig på en obskyr ritual för att väcka henne till liv igen? Här tvingar spelet dig mer eller mindre att välja hur du har tänkt att spela resten av spelet.

Om du väljer att försöka återuppväcka Antea, måste du offra människoliv. Vad det innebär är att istället för att bannlysa ett spöke eller få dem att lämna jorden frivilligt, ska du beskylla den levande person spöket är kopplat till och döda denne. I slutändan bestämmer du även om du vill ha det “bra” eller “dåliga” slutet här. Oavsett vad du väljer rekommenderar jag starkt att du följer den vägen till punkt och pricka. Risken är annars att du precis som jag varken får det bra eller dåliga slutet, utan det katastrofala slutet. Här får du inte ett avslut på berättelsen, utan lämnas med en uppmaning att göra om och göra rätt.

Jag är väldigt ambivalent till detta. Jag förstår rent narrativt varför du behöver göra valet. Eftersom att det kommer att vara din motivering genom berättelsen. Å andra sidan fråntar det en frihet i att avgöra hur jag vill göra från fall till fall för att sedan låta mig få handskas med konsekvenserna. När spelet väl börjar på riktigt skiljer det sig inte särskilt mycket från liknande spel i den här minst sagt populära genren som de senare God of War-spelen, The Witcher och de senare Assassin’s Creed-spelen. Du springer runt i en öppen värld, rotar genom skattkistor samt slåss mot fiender som dyker upp i tid och otid för att du inte ska bli alltför uttråkad.

I det här spelet har vi dock en gimmick i form av att du kan byta mellan två karaktärer med hjälp av ett knapptryck. För det mesta kommer vi styra Red som slåss med sitt svärd och skjuter med sin musköt. Men vi kommer även att styra Antea som till skillnad från Red kan se objekt som det ligger ett spökskimmer över, det vill säga objekt som på något sätt är gömda av ett slags osynligt ”täcke”. Detta ”täcke” gör att objektet inte är synligt för Red och andra dödliga. Vilken tur då att dessa är synliga för Antea och hon kan således avlägsna detta ”skimmer” eller ”täcke” så att Red kan undersöka det med. Hon slåss även med sina nävar och lite magiska krafter.

Striderna i spelet bygger mycket på att du ska byta mellan båda karaktärerna. Visst du kan för all del hålla dig till Red, men vissa fiender är mer svaga för Anteas attacker. Plus att Antea även kommer klaga på att du aldrig byter över till henne, vilket till en början var charmigt, men otroligt irriterande efter ett tag. Striderna påminner lite om hur striderna brukar vara i Souls-liknande spel. Där det går lika mycket ut på att undvika fiendernas attacker som att hitta bra tillfällen att slå till. På det stora hela är det egentligen inget fel på striderna, men jag kommer ofta på mig själv med att bli irriterad på dem. Vissa specialattacker sker genom att vid rätt tillfälle snabbt byta mellan karaktärerna. Tyvärr känns det som att responsen mellan knapptryck och handling inte är tillräckligt snabb, vilket ofta leder till långa ramsor av okvädningsord från min sida.

Ett annat bekymmer är att striderna känns enformiga. Den största boven till detta är att variationen av fiender inte är tillräcklig. Efter bara några timmars spelande kommer du att ha stiftat bekantskap med samtliga fiender som spelet har att erbjuda och det är lika bra att vänja sig! Spelet är långt och strida är någonting som du kommer göra väldigt mycket av.

Spelets längd blir också ett bekymmer för mig. Allting känns så otroligt utdraget och det beror definitivt på berättelsen. Nu ska ni för guds skull inte tro att berättelsen är ointressant. Tvärtom så är det snarare den som är det bästa med spelet. Men för mig passar den här tragiska, emotionella och personliga historien om kärlek, förlust och intolerans bättre i ett mer linjärt utförande. Nu har utvecklaren som sagt valt att ha en öppen värld, vilket gör att vi får ett actionspel med jättelånga transportsträckor.

Det finns givetvis sidouppdrag, men jag har ärligt talat svårt att hitta motivationen för att utföra dem. Eftersom huvudkaraktärerna har slutmålet så tydligt målat framför sig, blir dessa uppdrag omvägar som du medvetet måste ta. Vissa tycker säkerligen om detta, men jag tycker att spelet och framförallt berättelsen hade mått bättre av att den öppna världen hade slopats helt. De enda sidosysslorna som har ett existensberättigande är när du utreder hemsökta människor och platser, eftersom att de avgör hur bra eller dåligt du kommer lyckas under spelets klimax.

Utseendemässigt är spelet riktigt välgjort. Både miljöer och karaktärsmodeller är detaljerade och jobbar i samklang för att etablera stämningen som råder under spelet i stort, men framförallt under det aktuella området du befinner dig i. Här spelar även musiken och ljudbilden roll. Musiken finns mest där för att spegla situationens intensitet och lugn, vilket gör jobbet riktigt väl. Sedan har vi även en ensemble med riktigt stabila röstskådespelare, som hjälper till ytterligare att ge liv åt historien. Kontrollerna fungerar bortsett från den tveksamma responstiden under striderna riktigt bra och känns naturliga, i alla fall om du spelar med handkontroll. Spelar du med mus och tangentbord blir det lite som att jonglera med alltför många objekt i luften samtidigt, men det kan också vara en vanesak. Den dåliga responstiden är dock någonting du får leva med oavsett vad du väljer att spela med.

Banishers: Ghosts of New Eden är på det stora hela inte ett dåligt spel. Det har en stark berättelse med välskrivna karaktärer som är värd att uppleva. Tyvärr dras detta ner av strider som både är enformiga och nedlusade av dålig responstid i kontrollen. Den öppna världen drar även den med sig berättelsen i smutsen, då den får berättelsen att bli utdragen med oändliga transportsträckor. Jag är övertygad att många kommer gilla spelet, men för mig snubblar det tyvärr på mållinjen.