The Legend of Heroes: Trails through Daybreak II

The Legend of Heroes-serien är ett epos av japanska rollspel, som först blev stort när Trails in the Sky First Chapter släpptes. Nu sitter jag här, 11 år och 11 spel senare med Trails through Daybreak II, det andra spelet i serien som utspelar sig i Calvard-republiken. Blir det en ny gryning? Det hoppas vi!

Direkt in i äventyret igen!

Som sagt är The Legend of Heroes: Trails through Daybreak II det tolfte spelet i serien och det andra spelet som utspelar sig på kontinenten Calvard. Med andra ord kommer det att krävas en hel del förkunskap för att få ut något utav detta spel. Därför vill jag direkt avråda dig som inte spelat i alla fall det föregående spelet, Trails through Daybreak, då detta är en direkt uppföljare till det spelet. Jag skulle helst inte rekommendera att spela Trails through Daybreak som ett första Trails-spel heller, men det är mer fristående än vad uppföljaren är.

I det föregående spelet fick vi följa Van Arkride, en så kallad “Spriggan” som tar uppdrag från alla möjliga aktörer, bland annat från gymnasieeleven Agnes Claudel. Ett viktigt sådant uppdrag är att söka efter de åtta artefakter som är nyckeln till att lösa ett apokalyptiskt mysterium.

Kort spoilervarning: de lyckas hitta sju av åtta artefakter i det första Trails through Daybreak och detta spel börjar med att Van hör från sin kompanjon Elaine Auclair att en mystisk entitet rör sig runt i staden Edith där de håller hus. De får snart reda på att denna entitet kallas för Grendel Zolga, som är lite av en antites till Vans Grendel, en monsteraktig transformation Van får tillgång till genom en AI som kallas Mare. Tänk på Spider-Man vs. Venom som en liknelse mellan de två Grendels (vilket utvecklaren bekräftat är en inspiration). Vem är denna Grendel Zolga och hur har den en koppling till den åttonde artefakten? Ja, det vill jag inte spoila här, men det jag kan säga är att vi har en spännande resa framför oss, med både höga toppar och djupa dalar.

Lev, dö, återuppstå!

Något som händer i spelet är att våra huvudkaraktärer dör… ett antal gånger. Låt mig nu förklara vad jag menar. När karaktärerna dör av olika anledningar (det vill säga i storysegment och inte i gameplay) tas de tillbaka i tiden till en tidigare punkt och får valet att ta sig an dagen på ett annorlunda vis. Detta är ett intressant koncept som gör just Trails through Daybreak II unikt. Ett problem blir dock att detta överanvänds till en nästan löjlig grad, särskilt i spelets tredje akt, där det känns som att karaktärerna dör och tas tillbaka ett flertal gånger bara för att dra ut på tiden. Detta står i kontrast till spelet mellanakt som i min mening har perfekt pacing med avslöjande av lore, karaktärsbygge och varierat gameplay. Som ni hör är jag splittrad när det kommer till spelets berättande, men jag skulle ändå säga att det för det mesta är riktigt bra, särskilt när det kommer till att ge karaktärer mer tid i rampljuset. För för att kunna njuta fullt ut av berättelsen krävs som sagt en del förkunskap om världen och karaktärerna.

En utveckling av det familjära

Spelmekaniskt är Trails through Daybreak II en utveckling av det som kommit innan, där vi har utforskandet av städer och sidouppdrag som en del och strider och utforskande som en annan del. Med utforskandet av städer menas att prata med invånare i de olika kvarteren och att hitta dolda kistor.  Något de lagt till i Trails through Daybreak II är Märchen Garten, ett typ av roguelike-läge där vi tar oss till ett virtuellt område och utforskar olika våningar som har ett antal rum med olika uppdrag, dessa uppdrag kan till exempel vara att du ska döda ett antal monster eller att slå ner ett antal fiender för att ta dig till nästa rum och så vidare tills du kommer till en bosstrid. Genom att klara en våning får du kristaller du kan använda för att få uppgradera dina karaktärers förmågor (crafts) eller för att skaffa nya kosmetiska dräkter till dina karaktärer. Jag tyckte detta läge var riktigt kul, då det lät mig experimentera med olika laguppsättningar av karaktärer och det var ett bra avbrott från de storyrelaterade delarna.

Något jag verkligen uppskattar med denna serie är hur levande världen känns. Du kan spendera timmar med att prata med de olika karaktärerna i städerna, ta del av deras vardag, och se hur dialogen uppdateras i samband med att berättelsen fortgår. Det är också välskrivna sidouppdrag i spelen som ger ännu mer insikt till olika karaktärers liv och tar upp olika ämnen som migration och utsatthet. Det finns även de klassiska “gå och döda ett farligt monster i kloakerna”-uppdragen, men dessa är få och utgör en liten del av spelet.

Något nytt som tillkommit i uppdrag är att du ibland ska skugga folk, det vill säga följa efter folk utan att bli upptäckt. Jag tycker dessa partier är rätt sega och alldeles för långa. Som tur är kan du skippa dessa om du misslyckas, vilket minskar risken att bli frustrerad över dem. En annan ny mekanik som lagts till i uppdragen är att infiltrera ventilationstrummor med en robot, som du styr upp och ner för att undvika lasrar. Dessa tyckte jag dock var betydligt roligare och kändes mer interaktiva än de sega skuggningssegmenten.

För att komma till något jag tycker de gjort riktigt bra kan vi prata om spelets strider, som är precis som det första Trails through Daybreak: en blandning mellan turordningsbaserade strider och strider i realtid. I realtid kan du slå på fienderna för att stunna dem innan du ger dig in i turordningsbaserade strider, där du kan använda magi (arts) och starka attacker som kräver en annan resurs som kallas för crafts. Om du har tillräckligt med craft-poäng kan du dessutom använda S-crafts, vilket är attacker som slår extremt hårt mot fienden. Du bygger upp craft-poäng genom att slå på fiender i realtid, vilket i det första Trails through Daybreak ledde till att du kunde missbruka S-crafts rejält.

I uppföljaren har de lagt till en cooldown-timer som gör att du inte kan spamma dessa, vilket i sin tur leder till en mer balanserad upplevelse. Något ytterligare de har lagt till är quick arts, det vill säga möjligheten att använda magi i realtid. Detta kan vara bra för att slå på fiender på avstånd och används ibland även för att lösa pussel i vissa grottor. Allt som allt gillade jag verkligen striderna. Till skillnad från Metaphor: ReFantazio som har ett liknande stridssystem sker övergången mellan realtid och turordningsbaserade strider i miljöerna och du kan växla mellan dessa lite som du känner för, förutom i bossar där du är låst till turordningsbaserat. Jag hoppas verkligen att detta blir standard för JRPG-genren, då jag tycker att hybridsystem är det bästa av två världar och jag hinner aldrig bli uttråkad på något av systemen.

Inte riktigt Shakespeare

Låt oss gå in på översättningen. Trails through Daybreak II är nämligen en översatt version av Kuro no Kiseki 2: Crimson Sin som släpptes i Japan 2022. Denna översättning är gjord av NiS America och spelet i sig är utvecklat av Nihon Falcom. För det mesta tycker jag att översättningen är bra, men när jag bytte över rösterna till originalspråk märkte jag att de tagit sig lite väl stora friheter när det kommer till dialogen. Förstå mig rätt, det är en superinsats de gjort de senaste åren på NiS America att översätta så texttunga spel på såpass kort tid, men när ord som “my b”, “peak fiction” och “rizz” förekommer konstant tar det mig ut ur upplevelsen en aning. Det känns lite som ett fanöversatt projekt snarare än ett officiellt. I övrigt tycker jag att röstarbetet på både japanska och engelska är bra och passar karaktärerna väl.

Om vi ska prata lite snabbt om presentationen är detta definitivt det mest animerade Trails-spelet hittills. Stora händelser har bra koreografi, vilket bidrar till upplevelsen och förstärks av den peppiga musiken med härliga inslag av bas, fiol och elgitarr. Detta står i kontrast till hur de valt att röstsätta dialogen, något som varit ett ständigt mysterium genom hela serien. Det finns scener där vissa karaktärer har röster och vissa inte har det, Det märkliga är dock att det oftast är de mindre karaktärerna som får röster och inte de större. Nu är detta inte hela världen, men det känns fortfarande märkligt.

Sammanfattningsvis är The Legend of Heroes: Trails through Daybreak II ett spel för dig som spelat de tidigare Trails-spelen och inte för den som är helt ny till serien. Om du vill starta serien med något mer modernt rekommenderar jag snarare att spela Trails in the Sky the 1st, en remake på det första spelet, som släpps senare i år.