Millennia

Världen är redo att tas över, förutsatt att du överlever de första mörka epokerna… Tänk att överlevnad ändå ska vara så tufft?!

Ambitiöst men rörigt, är en beskrivning som kan passa väl in på 4X-strategispelet Millennia. På ett plan är jag imponerad över vad utvecklarna lyckats med i Millennia. Att hitta nya fräscha grepp i denna genre, som vilka unika epoker som ska forskas fram, användandet av resurser i dina regioners områden och ett kul samt mer inlevelsefullt sätt att strida på står ut. Dessvärre balanseras dessa goda egenskaper ut av stundtals av ett rörigt gränssnitt och framförallt en ohemul stor mängd val som inte alltid känns intuitiva eller lättförståeliga i hur de hör samman. Millennia lägger till saker som ”Innovation”, ”Research XP” och ”Engineering XP” för att nämna några, utan att riktigt berätta fullt ut hur de fungerar. Givetvis finns det textrutor, som på klassiskt ”tutorial”-manér berättar kort vad saker och ting gör – men just hur de hänger ihop på ett helhetsmässigt sätt faller mellan stolarna. För varje gång jag får en aha-upplevelse, står jag sedan och kliar mig i huvudet; särskilt när AI-barbarer eller AI-nationer plötsligt blir griniga för att… Ja bara till synes för att jag existerar?

På många plan har vi givetvis sett detta upplägg förut. Civilization har länge lett denna strategigenre, där du dominerar världen, och gör detta genom forskning, militär dominans eller kulturpåverkan, och även om Millennia försöker sig på att skapa lite förändring, är allt antingen detsamma eller bara ofokuserat och lite halvdant.

Strider är lite härligt visualiserade förvisso!

Då och då blir en ”Age” istället en ”crisis age”. Förenklat en tuff tid, som du bara kan undvika genom goda strategiska val… i regel åtminstone.

Dina arméers styrka visas med hjälp av ett nummer under truppen, och då du kan sätta samman större arméer ju längre du kommer in i spelet – blir stridandet allt mer ett måste. Det hjälper inte heller att världen består av till synes en miljard sabla barbarer som oundvikligen känner att ”Den där Fredrik, han behöver vi utplåna från jordens yta”. Detta trots att de också delar samma jordyta med sju andra civilisationer?! Det blir väldigt många gånger som så att du konstant lever i en defensiv ställning – förutsatt att du är som jag vill fokusera på forskning och utveckling – och därför haltas konstant av belägringar och/eller attacker. Inte hjälper det heller att andra nationer mer eller mindre alltid blir fientliga, vare sig du har en enda region eller en halv kontinent under ditt styre. Det är som att de alla kanaliserar sin inre diktator, och vill strössla död och elände ju fort de träffar just dig!

Allt detta är tråkiga aspekter, men gör lite extra ont, då jag ändå måste säga att spelet har något speciellt. Att se din armés styrka i den summa som ses under dess ikon, intressanta sätt att evolvera din nation genom vad som kallas ”Ages” (tänk epoker med speciella inriktningar), gör att spelet samtidigt ger mig blodad tand. Det finns en mix av nytänk i hur du utvecklar dina städers regioner, använder dig av vasallstater och stridande som alla upplevs underhållande. Så till den grad att det hela kulminerar i ett ”Hmm, jag ska nog testa en omgång till” – trots spelets svagheter. Det är synd ärligt talat. Millennia sitter och ruvar på goda idéer, men genom ett rörigt utförande, där det i viss mån känns oklart, och på ett annat sätt otydligt, så tappar det mig.

Ser vi till mer ytliga aspekter – grafik och ljud – står sig Millennia väl. Det levererar ett i mina ögon klassiskt utseende, som nog inte står ut allt för mycket, men som med sin isometriska vy ändå står sig väl mot konkurrenter. Likaså är musiken så där tillbakalutat rättfram och orkestral som det behöver vara… För att du som spelare ska känna att det frammanar en alldeles tillräcklig dos episk känsla. Det hela skapar en atmosfär som osar medelmåtta, eller kanske snällare beskrivet, lite väl lagom. Sett till grafik och ljud, hade det behövts setts över ytterligare, likaså att detta virrvarr av separata kulturmätare, regeringssätt och allt vad det heter, för att få Millennia att stå ut mer från sina konkurrenter. Flera av dessa är fängslande, som t.ex. de olika sätt du ökar individuellt dina styrkor inom krigsföring, ingenjörsvetenskap, konst m.fl, och att du kan utnyttja flera av dessa extra väl till din favör. Samtidigt skapar de en överväldigande spelstil som inte riktigt klaffar, när fiender konstant avbryter dina tankegångar med bomber och granater!

4X-spelens okända kusin…

Millennia bjuder på ett intressant tuggmotstånd. Men för varje intressant aspekt, finns det ett annat som skjuter ner det. Jag gillar hur många olika nationer det finns, men samtidigt saknas det både avatarer för dessa – eller ens unika byggnader. Samtidigt kan du som spelare få en bättre översyn kring dina arméers styrka, och kan med hjälp av exempelvis utposter eller städer öka dessa styrkor än mer, genom exempelvis fortifikation som faktiskt hjälper i strider. Bara det faktum att striderna faktiskt visualiseras likt ett slag från någon form av auto-battler gör det hela än mer intressant. Synd då att striderna inte är påverkbara alls. Hade vi sett taktiska val i strider – då de ändå visualiseras – kunde det gett Millennia den udd som det behövt. Men icke, i slutänden är det ett dugligt spel, som inte lyckas höja sig över resten, även om det i min mening kan ses som lite av en pärla. Dessvärre en lätt glömd sådan…