Call of Duty: Modern Warfare III

Call of Duty är en gigant i sin genre. Nu släpps det ännu en i raden av remakes på de gamla spelen, denna gången är det dags för Modern Warfare 3. Finns det något nytt att upptäcka, eller är det samma vanliga återigen?

Modern Warfare (MW) 3 släpptes första gången 2011 som en direkt uppföljare till MW2 och en förlängning av Call of Duty 4: Modern Warfare. Sedan 2019 har Infinty Ward gjort en remaster på serien och nu är det alltså dags för trean att ta form och se dagens ljus. Bakom spakarna sitter Sledgehammer games som från början skulle gjort detta som en expansion till MW2, men fick tillslut släppas som ett helt eget spel.

Den ultranationalistiska ryssen Vladimir Makarov har rymt från fängelset och vill inget hellre än att starta tredje världskriget. För att provocera fram ett agerande från omvärlden, attackerar han olika mål i det fiktiva landet Urzikstan, som har varit ockuperat av Ryssland men kämpat för sin självständighet som de fick 2019. Ditt uppdrag, om du nu väljer att acceptera det, är att stoppa Makarov en gång för alla. Till din hjälp har du den ikoniska trion Kapten John Price, Ghost och “Soap” MacTavish. De som har spelat tidigare spel i serien, känner väl igen dessa tre. Till sin hjälp har de resterande medlemmar från Taskforce 141 tillsammans med ULF (Urzikstan Liberation Front).

Singleplayer-delen av spelet tar dig igenom en intensiv, men alldeles för kort kampanj. Det är för det mesta väldigt linjärt där du ska ta dig från A till B och det finns inget annat sätt. Nytt för MW3 är dock de så kallade “open combat missions” där du har lite mer frihet att ta dig till ditt mål. Du bestämmer själv om du vill smyga eller gå in ”All guns blazing”. I stora drag är de egentligen bara en multiplayerkarta från Warzone som de har tryckt in i kampanjen för att fylla ut ett spel som haltar lite misstänkt. Istället för att amputera ett ben som är väldigt tydligt infekterat, väljer utvecklaren Sledgehammer här att gipsa istället för att försöka rädda upp en kampanj som hade varit fantastiskt kort utan dessa uppdrag. Nu trycker de in ett par stora, öppna kartor och får på så sätt ut två timmar av gameplay till.

Men som alla vet är det inte för kampanjen som du köper ett spel som Call of Duty. Det är för alla de ofantliga timmarna av multiplayer du kan trycka in i huvudet. Och det är väl här som MW3 kommer till sin rätt och får någon slags upprättelse.

Jag ska också vara ärlig med att jag inte har spelat varken Call of Duty eller Battlefield på många, många år. Det senaste jag provade var CoD: MW4 och innan dess var det förmodligen CoD: Ghosts. Med detta i ryggen kommer jag förmodligen att inte kunna jämföra vad som är nytt från förra spelet och vad de har förbättrat. Försök att se denna recension som en färsk synvinkel från någon som har haft ytterst lite kontakt med serien det senaste årtiondet.

MW3 gör sig bäst i multiplayer som sagt. Det är här jag känner adrenalinet och spänningen. Men det är också här som jag får så mycket stryk, att min unge drömmer om hur besviken han är. Jag vill gärna tro att jag var någorlunda bra när det begav sig, men nu har jag inte en chans mot de rutinerade spelarna, vilket märks väldigt fort.

Allting går oerhört snabbt. Vissa gånger hinner jag knappt reagera på att något händer förrän det kommer en kill-cam och visar exakt hur dålig jag är. Någonstans tror jag att det kanske har med inställningar att göra. Responstid på kontrollen och hur snabbt jag kan vända mig är saker som spelar in men när jag ändrar det visar det sig att det går alldeles för fort även där. Jag hinner inte stanna mitt sikte där jag vill ha det innan det har swishat förbi min motståndare och jag blir skjuten bakifrån. Det är ytterst frustrerande att behöva gå igenom kontrollschemat för att hitta just den gyllene punkten som passar min spelstil. Jag vill bara kunna plocka upp min kontroll och spela. Jag kanske är för gammal för sånt här! Eller så är det helt enkelt så att matchmakingen fortfarande är lite trasig. Mest troligt är dock att jag helt enkelt är för dålig. 

Multiplayer bjuder på de gamla klassiska spellägena. Du har free-for-all och kill confirmed blandat med team deathmatch och gun game såklart. Ett nytt spännande spelläge är dock Cut-throat. Ett 3v3v3 där du är med i ett av tre lag med tre personer i varje och det är alla mot alla tills ett lag har samlat ihop till tre vinster. Jag tyckte mest om detta läget och kommer förmodligen att spela det fler gånger.

När det gäller kartorna finns det inga överraskningar alls. Du spelar på kartor som till och med jag känner igen; Derailed, Highrise, Karachi och Quarry till exempel. Det är bekvämt att spela på kartor där jag redan vet vilket håll jag ska springa för att komma dit jag vill. Gamla hemligheter jag kände till från förr finns kvar och det är som att komma hem till en vän du inte har träffat på länge. Det kommer att släppas nya kartor i början av nästa år, säger rykten. Tills dess är jag mer än nöjd med de som redan finns.

I “War” går du igenom tre olika objektiv med ditt lag; ta kontroll över två områden, eskortera en pansarvagn till designerad plats och ta dig in i bunkern. Detta var det tråkigaste läget i hela spelet. Det var oerhört repetitivt och banalt och kartorna var utan tvekan de mest oinspirerande i hela serien enligt mig. Det är platta kartor och alldeles för linjärt, utan att du i slutändan får en känsla av seger. När det har gått 15 minuter av oerhörd tristess, BYTER MAN SIDA och gör om allting igen fast som försvarare av tidigare sagda bunker.

“Ground War” var lite roligare. En stor karta där 32 spelar mot 32. Egentligen inte någon större skillnad från Warzone, förutom att det… eller… Nej. Egentligen inte någon större skillnad. Skulle väl vara att det är stora lag. Trots att det är roligare än War betyder inte det att jag tänker spela det dygnet runt. Jag kanske återgår till det om jag tröttnar på team deathmatch.

Och nu kommer vi till det som jag vet att i princip alla CoD-spelare där ute längtar efter. Zombies. Åh herregud, dessa zombies. Jag förstod inte varför det behövdes ett zombie-läge när de först släppte det i MW: World at war och jag förstår fortfarande inte. Jag ska erkänna att jag bara spelade en timme av det spelläget, men det är en timme jag känner att jag aldrig får tillbaka någonsin. Du teamar upp med dina kamrater och skjuter zombies. I ett spelläge kan du springa igenom en helt enorm karta där du har olika uppdrag att utföra. I slutändan ska du försöka kalla in en helikopter för att ta dig därifrån. Och jag tycker verkligen att det är lika dumt som det låter. Jag önskar att jag hade haft något bra att säga om det, men det är onödigt, påklistrat, intetsägande och urtrist.

Grafiken och ljudet har fått sig ett rejält uppsving jämfört med sitt 12 år äldre syskon. Det flyter på mycket jämnare och jag är faktiskt riktigt imponerad över hur det ser ut med dagens grafik. Sättet som sanden yr runt och vattnet rör sig är oerhört bra gjort. Animationerna i olika vapen när de laddas om och när patroner skjuts ut är något jag uppskattar också. Ljudet är maffigare och gör sig ofantligt mycket bättre i hörlurar än på den skruttiga teven jag råkar ha. Ska du spela den här typen av spel, där det är av stor vikt att höra varifrån fotsteg kommer ifrån, där hylsorna viner ut ur ditt vapen och helikopterbladen ska trycka ihop ditt bröst, finns det egentligen inget annat alternativ än att spela med hörlurar.

När det kommer till kritan dock, kan jag inte annat än att ha en dålig eftersmak i munnen när jag har spelat klart inför denna recensionen. Ja, det är ett okej spel. Ja, det är ”bara” ett spel. Och ja, jag är högst övertygad om att 90% av alla som spelar den här typen av spel, kan skilja på vad som är fiktion och verklighet.

Men när läget ser ut som det gör i världen, är kanske inte ultrarealistiska krigsspel det vi behöver mer av. Nu vet jag inte vad spelindustrin tar för ansvar eller om de ens har ett ansvar, för att förhindra att allt fler oskyldiga människor faller offer för krig, och den potentiella PTSD som följer med de överlevande resten av livet. 

Det är väl en text för en helt annan dag att skriva, tänker jag.