2D side scroller med element av pussel skulle man kunna kalla World Splitter för. Det här är ett spel som vet vad det är och försöker sig inte på något annat. Trots det sticker en mekanik ut. En spännande mekanik, räcker det eller behöver ett spel mer för att vara berättigat?
Du spelar som en hornbeprydd (eller vad är det egentligen, jag har svårt att avgöra) filur som jagar andra filurer som liknar lurviga, färgglada dammtussar. Egentligen behöver inte de lurviga typerna infångas, målet med varje nivå är att ta sig till höger sida av skärmen och gå ut ur bild. Dock är jakten på lurvigheterna den handlingen som finns. Varje värld har tio nivåer vardera och det finns sex världar. Mellan varje värld får man se ganska snygga och korta filmsekvenser där lurvisar springer i väg med vad som liknar en spelpjäs till Trivial Pursuit med tillhörande tårtbitar och protagonisten jagar efter. Mer handling än så varken får eller behöver man; det är precis så enkelt det bör vara om man har en handling i den här typen av spel. Resten av filmsekvenserna består ungefärligen av exakt samma sak.
Spelets kontroller är simpla och välfungerande. Man kan hoppa, aktivera spakar och flytta ett streck. Streckets förmåga delar upp världen i två kategorier: ljus och mörk. Vissa spakar, lurvisar och plattformar finns bara i en av världarna. Den här mekaniken är det som hela spelet bygger kring och den är väldigt underhållande! Står man på en plattform och ska hoppa vidare kan man exempelvis behöva flytta strecket medan man är i luften för att framkalla en plattform. Man får se upp för vatten och taggiga fiender. Hamnar man i/på någon av dem är det tyvärr kört och man får spela om nivån. Man kan också höja plattformar från marken genom att rotera strecket åt ett specifikt håll. Roterar man åt fel håll kan man istället råka pressa ner protagonisten i vattnet. Många kluriga utmaningar (och i ärlighetens namn, svordomar) blev det när jag spelade – men kul hade jag!
Protagonisten
Lurvisarna
Spelets estetik är, utöver filmsekvenserna, inte särskilt mycket till fördel. Det är väldigt simpelt visuellt, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt, bara att det i detta fall blir ganska tråkigt att titta på. Stundvis är det faktiskt ganska snyggt, även om nivåerna är snarlika varandra – trots världarnas olika visuella teman. Musiken är snarlik spelet genom den också, även om den likt det visuella är specifik för varje värld. Här glänser också spelet som starkast. Den, om jag får säga det själv, geniale Grant Kirkhope har inte komponerat musiken, men den är starkt influerad av hans verk. Speciellt influerad tänker jag att kompositören varit av Kirkhopes sena 90-tal. De klinkande, lekfulla tonerna som finns i Banjo-Kazooie blandas med congas från Donkey Kong 64.
När man plockar upp lurvisar ger de ifrån sig ett liknande läte som Jinjos i Banjo-serien. Återigen, vad kan gå fel med det som inspirationskälla? Resterande ljudbild är ganska bra den också. Inget sticker ut nämnvärt, men den är effektfull. Även om de taggiga krabbollarna inte hade fått tre utropstecken över huvudet hade man förstått att de var efter dig. De ger nämligen ifrån sig ett grymtande som antyder att de är på väg att attackera. Utöver det ser det ut som de spänner sig när de upptäcker dig. När man har så pass många grejer som signalerar samma sak känns utropstecknen överflödiga och faktiskt lite störande, trots att de är små och en liten detalj i sammanhanget.
Allt som allt är det här ett underhållande, utmanande och kreativt spel. Strecket, som jag valt att kalla spelets kärnmekanik, utvecklas inför sista världen (där blir det fyra olika uppdelningar av skärmen istället för två), mindre prominenta mekaniker adderas allteftersom (portaler, spakar) och musiken är verkligen något att lyssna på. Kontrollerna må vara intetsägande, men de funkar. ”Medaljsystemet” uppmanar till omspelning av nivåer och förbättring. Oavsett om man identifierar sig som casual eller hardcore finns det något här att hämta. Tyvärr är spelet inte bra nog för att förtjäna en utmärkelse – men det betyder inte att spelet inte är något att ha.
