Marvel’s Spider-Man 2

Peter och Miles är minsann ett radarpar som svingar rakt in i spelares hjärtan nära nog ögonblickligen. För trots att de två inte är nya för serietidningsfans, lyckas ändå det nya Playstationspelet ’Marvel’s Spider-Man 2’ röra om i grytan tillräckligt mycket för att det ska kännas både igenkännbart och nydanande på samma gång! Två hjältar på samma gång funkar faktiskt oväntat väl visar det sig!

På klassiskt Sony-manér startar det hela ”with a bang”, när Sandman tar till gatorna, och det blir upp till Peter och Miles att lösa biffen. Något har fått Sandman att gå in i en frenesi, och trots att uppdraget att stilla den sandfyllda jätten i sig är tufft, finns det ett större mysterium under ytan. Ett som verkligen väcker rovdjuret i en av våra hjältar, för att inte tala om det ”rovdjur” som snart börjar jaga den dynamiska duon. Äventyret kan börja!

Insomniac Games ligger verkligen inte på latsidan, för trots en hög leverans av spel ( Ratchet & Clank: Rift Apart, Marvel’s Spider-Man: Miles Morales och Marvel’s Spider-Man) bara de senaste åren, är de fortfarande starka, särskilt sett till berättande. Givetvis har de det mer tekniska på det klara redan, men att de även lyckas skänka en balanserad nivå av tid med både Peter Parker och Miles Morales – utifrån berättandet – är sannerligen imponerande. De mänskliga ögonblicken definierar spelet; om det så är stora svulstiga sådana eller de små ömma stunderna. Vänskap, kärlek och ilska är därför bara några av de saker som berörs, och de görs på ett riktigt fint sätt, som sätts upp på ett genomtänkt sådant – ett vars dramaturgi gör att det känns förtjänat.

Som många vet utifrån tidigare trailers, är det Kraven som visar sig vara spelets stora antagonist. En man vars tid går till att jaga världens främsta byten. Skälet till detta har flera bottnar givetvis, och även om han i mångt och mycket är bindgalen går det ändå att hitta en viss förståelse i hans sätt att tänka. Äventyret tar därför sin start där, och sätter våra hjältar på prov – inte bara som Spider-Man (som både Peter och Miles refereras till), men även deras privatliv. Att jonglera arbetsliv är sannerligen inte lätt för Peter, och inte heller skola för Miles. Lägg därtill förhållanden till mödrar, partners, vänner och vi får en mix svår nog för vem som helst att jonglera. Bara det faktum att Peters vän Harry är tillbaka i bilden, efter en lång tids sjukdom gör att det kompliceras än mer. Oh boy! Det ska inte vara lätt inte!

Berättelsen är en av spelets största styrkor och mer än vad jag redan sagt kommer jag inte gå in på, men vad jag kan säga är att den hela tiden vägs upp väl av våra spelhjältar. Peters skuldkänslor kring saker som hänt tidigare i hans liv, samt Miles försök till att finna vem han är utanför hjältemasken är oväntat relaterbara, och trots att många överfantastiska saker sker, är det relationen mellan dem och framförallt Harry, MJ och Miles mamma Rio som verkligen skapar en härlig dynamik i det hela.

Som berättelse är det relativt förutsägbart, men trots det lyckas Insomniac slänga in en och annan vändning som inte riktigt var förväntat. Det bjuds rentav på mer mörka partier mot mitten och slutet av spelet som verkligen skapar en skön dynamik i spelet. Marvel’s Spider-Man 2 är på det stora hela annars lika helylle som Peter och Miles – något som säkerligen kan bli rentav irriterande för vissa – men ärligt talat uppskattar jag det enormt mycket. Idag när spelvärldar är gråa, hårda och rentav fördjävliga sett till tematik och världsbygge, är det uppfriskande med ett par genuina ’do-gooders’ som Miles och Peter. Sedan att deras berättelse tar lite sköna vändningar – om än väntade sådana, gör att spelets övriga karaktärer och grundberättelse verkligen bara lyfter än mer. Särskilt våra hjältars privata liv – som trots superhjältefokuset i allmänhet – lyckas förankra de två väl gentemot spelaren, som två genuina tänkande människor.

Oh boy! Mitt i plytet!

Betongdjungel som engagerar!

Meh! Är det då kul att spela? Jo för bövelen! Svingandet över den stora landmassan som är New York känns lika lätt som tidigare, och med en enkel knapptryckning byter du mellan Peter eller Miles. Skyskrapor, parkområden, nöjesfält och mängder av andra detaljer i detta sjudande metropolis upplevs väl återskapat och skapar en lekplats för dina två nätsvingande hjältar att färdas över. Trots denna stora yta, har utvecklarna lyckats med konststycket i att inte pressa in för mycket ’pluppar på kartan’. Istället låter de spelets olika akter introducera nya spelelement i stadsbilden, på ett organiskt sätt. Detta innebar att jag som spelare aldrig kände att det var övermycket med saker att göra, utan att jag snarare gjorde tydliga framsteg hela tiden, i ett skönt tempo. Om det så var letandet efter hemliga ’tech’-gömmor, vindtunnlar som fick dig att ta dig fram över staden i raskt tempo, fiendenästen av olika slag eller andra specialevent… det finns hela tiden något nytt som låses upp, och gör att staden blir mer och mer levande. Dock på ett mer trevande sätt, som gör att det inte blir övermäktigt.

Likaså sett till karaktärernas förmågor och prylar, hanterades även detta på en lagom nivå. Oavsett om det gäller möjligheten för nya typer av slag, uppgraderingar till dina ’gadgets’, eller teknologiska uppgraderingar till dina dräkter – alla dessa små ’tech’-träd upplevs mer återhållsamma, men hela tiden möjliga att öka på ett eller annat sätt. Lägg därtill att du även låser upp nya dräkter och färguppsättningar för dina karaktärer, och du får ett väldigt komplett spel. Vilket för oss till själva striderna…

Slag är dubbelt så hårda när ni är två…

Vad som märks mest från föregångaren är att utvecklarna tagit vidare stridandet – åtminstone sett till förmågor och ’tech’-gadgets. Förmågorna ger dig riktigt häftiga attacker, som tillsammans med det beprövade parkour-liknande stridandet, där parering, väjning och snabba/hårda slag gör det till en virtuell balett av slagsmål. Du tar dig smidigt från en fiende till en annan, duckandes slag, samlandes upp energi, för att göra specialattackerna. Attackmönster som du låser upp fler och fler av genom spelet, och som du sedan kan välja vilka du vill använda. Du kan ha fyra förmågor valda per karaktär och därför är spelet än mer anpassningsbart – och i förlängning roligt. Förmågor som kan uppgraderas för både Miles och Peter individuellt, men där även en tredje uppsättning av sådana finns, som är mer generella sådana. Allt detta, parat med att du även kan få din vapendragare att då och då komma med i fighten under vissa specifika attacker, gör det till ett väldigt tillfredsställande stridssystem.

Där striderna är härligt lekfulla – är kanske inte spelets pusselmekaniker lika givande. Här och var finns lite pussel, vilket förvisso är valfria i regel – men som snarare blir lite av en stoppkloss. Inte så mycket för att de är dåligt gjorda, men mest för att de i regel är så simpla att det nästan blir tråkigt i längden. Tack och lov är de relativt varierade i upplägg, men trots det blir det många gånger mer ett måste, än något som känns genuint kul.

Problemet är precis som med många andra öppna världar, att den där ’pluppen på kartan’ bara måste betas av. Min OCD-hjärna ser en sista plupp i en av regionerna av New York, och tänker ”Hmm, bara den kvar här, vore ju synd å inte få den ’hundraprocentad’!”. Detta innebär – möjligtvis bara för mig – att utvecklarnas mer tradiga sidospår gör att jag himlar med ögonen lite då och då. Nåja, nu är det lyxproblem i ett spel som annars är riktigt välgjort över hela brädet, men känner att det är viktigt att ta upp i alla fall. Men inte nog med det, då spelet nu lyft in än mer specialattacker är kontrollschemat lite väl mycket ibland. I föregångaren var allt relativt enkelt, men nu när specialförmågor och ’tech’-gadgets adderats till kontrollschemat kan det lätt bli lite väl plottrigt med alla knappar. Spelet är ändå nästan lite för enkelt, så att introducera lite väl mycket kombinationer innebär att du som spelare potentiellt bara glömmer vissa förmågor. Nu får alla plats på en handkontroll förvisso, så hur många kan det egentligen vara… men ändå, även det påverkar helheten.

Tacksamt få partier med MJ. Som duger alldeles utmärkt.

Svingar det in i var (spider)mans spelrum?

Att summera ner ett spel av denna typ är svårt, det är det alltid. Det finns mer att säga, mer att kunna ta upp sett till hur du spelar, vad du får vara med om – eller rentav hur tuffa (både utseendemässigt och svårighetsmässigt) vissa av bossarna är, men jag tänker att jag börjar stänga igen påsen nu. Spelets främsta styrkor är dess omisskännligt höga nivå av kvalitet. Det fullkomligen osar mysfaktor här, om det så är berättelsen, karaktärsutvecklingen, striderna eller hur himla snyggt spelet ser ut – och låter. Det är svårt att inte engagera sig ordentligt, när solen går ner över New York, medan du slåss på ett höghustak – allt i takten till härligt poppiga låtar. Inget har verkligen lämnats åt slumpen känns det som.

Visst, det innebär att spelet på sina ställen känns nerdummat – medan det paradoxalt är mer plottrigt på andra. Men trots träffar äventyret och känslorna helt i prick. Det är en svindlande berättelse, som lyckas komma med några oväntade överraskningar, men som framförallt framförs med hjärta – särskilt från våra två hjältar i strålkastarljuset. Under mina nästan 25-30 timmar med spelet kändes det aldrig riktigt som att jag behövde stanna upp, utan kunde istället svepas med till nästa del i äventyret. Jag skulle avslutningsvis inte säga att det är något revolutionerande, eller så, men vad det är, är ren och skär underhållning. En strapats värdig att se var den tar vägen, något som jag självsäkert kan säga är lite av ett måste för alla Playstation 5-ägare där ute. Detta är inte en ”swing and a miss”, utan en rejäl fullträff snarare!