Final Fantasy XVI

Final Fantasy XVI är den senaste delen i en långlivad JRPG-serie som har sträckt sig från 90-talet fram till idag. Hur väl kommer spelets historia står sig och är det bra utmaningar som vi kommer att ställas emot i spelets hektiska strider, ja det är vad vi nu ska ta oss an!

Låt mig inleda med att säga att Final Fantasy XVI ofta känns som att det har tagit väldigt stor inspiration från Game of Thrones, sett till hur stora delar av handlingen och hur karaktärer uppför sig mot varandra och att den tunga och ibland rent av jobbiga berättelsen som vi får uppmålad framför våra ögon. För jag kan säga rent av att detta är den mörkaste historien jag upplevt i ett Final Fantasy-spel, det är nästan att jag känner att den är en utmanare till Diablo IV som det mörkaste spelet i år – visst det uppvisar stora skillnader på många punkter men sett till tematiken för ett Final Fantasy-spel är det inte svårt att se hur mycket mognare och tyngre detta spel är i kontrast till tidigare i serien.

Vår berättelse utspelar sig i världen Valisthea, där mer eller alla nationer slåss om att vara herre på täppan. Trots att ett fredsavtal slutits försiggår rävspel så vämjeligt att till och med familjemedlemmar förråder och krossar varandra – allt i jakten på att vara den som norpar bestämmanderätten.

Men då undrar du vad är det som de slåss om, jo de slåss alla om att vara den nation som har sitt säte vid en av de enorma moderkristallerna som finns i världen. Dessa moderkristaller vars storlek kan beskrivas som berg är de som inger dem med makt och magi vilket gör att personerna i fråga kan bli ledare för området de bor i. Dessutom ger det hoppet om att moderkristallerna ska skydda dem mot den röta som sprider sig likt en löpeld över världen och gör att beboeliga platser ute i världen snabbt minskar – en aspekt som gör att både befolkning och monster förflyttar sig till där moderkristallerna är. Men till och med bland dessa till synes fridfulla moderkristaller gömmer sig ett mörker – något som verkligen belyses senare i spelet.

Kristall deluxe.

Befolkningen utvinner även kristaller runtomkring världen och då mest runtomkring moderkristallerna. Befolkningen har blivit helt beroende av kristallerna hjälp i vardagen, vilket också är en stor del varför alla nationer vill ha makt runtomkring en moderkristall!

Något som är nytt för spelserien att istället för att du mana fram Ifrit, Shiva eller Phoenix som en superattack vilket du kan kasta på fienderna har Square Enix gjort att dessa Eikons som de kallas istället är bundna till karaktärer i världen likt en representation av dem. De människor (Dominanter) som har en Eikon bunden till sig kan frammana dem och använda dem i strid för att ge mer makt och land åt det riket som Dominanterna är ifrån. Eikons är nu en större del av världshistorien och inte bara coola megaattacker som du kan använda, utan har nu en viktig plats i världen – särskilt i striderna mellan nationerna.

Våra hjältar Cid, Clive, Jill och vargen Torgal.

Vår hjälte i spelet är Clive Rosfield, förstfödde son till Ärkehertigen av Rosaria. Som förstfödde skulle det ha varit hans roll att vara den som fått ärva tronen efter sin far, men då hans lillebror Joshua istället blev utvald av Eikonen Phoenix som dess Dominant blev Clive förbisedd. Lillebror Joshua blir istället utsedd till att bli den näste Ärkehertig efter deras far – något som Clive låter vara därhän. Han är en ändå god person, trogen och väldigt stolt över sin lillebror och blir därför istället hans sköld mot världen, både för Joshua men även för deras rike. Tråkigt nog för Clive slutar det inte där, utan hans sjukliga lillebror är den enda deras moder har ögon för, och på grund av detta inleds ett drama likt något från det mest galna ’Game of Thrones’-avsnitt!

Krig är på väg och medan de är på väg för att be till deras förfäder och blidkar deras gudar händer det fruktansvärda – de blir förrådda av en väldigt närstående person och om det inte vore en katastrof slås familjen i spillror, slottet de är vid är bara brinnande ruiner och majoriteten av befolkningen döda. Clive överlever av anledningar jag ej vill gå in på, men att överleva kan ibland vara värre än att dö med alla andra i slottet.

Här kommer vi nu till det som är spelets kärna – dess grandiosa mörker. Mycket av spelets historia behandlar klasskillnader och primärt slaveri. Inte slaveri baserat på hudfärg eller nationalitet, utan baserat på något precis som de andra saker jag nämnde du inte har någon påverkan på själv. Vissa av befolkningen i Valisthea föds nämligen med förmågan av att frammana magi utan att behöva använda kristaller. Dessa människor ses ner på likt en lågt stående människa (om ens så högt) och de behandlas istället som en vara eller ett tillbehör. De kan tvingas arbeta som tjänare för de mest triviala av uppgifter – och behöver jobba natt som dag. De har därför inget större värde än en stol eller något annat ting, för om de skulle dö skaffar deras ägare bara en ny slav. Hårt liv milt sagt!

När det uppdagas att en person har magiska egenskaper, vid födsel eller senare i livet tas deras rättigheter ifrån dem och de bli märkta med en tatuering på kinden – för att alla enkelt ska kunna se att de inte är värda någons uppmärksamhet eller för den delen värde utöver att vara ren och skär egendom. Det finns sidouppdrag senare i spelet som visar ganska tydligt hur illa befolkningen tycker om den magiska delen av befolkningen – uppdrag vars natur visar att även de bästa av vänner kan skiljas om en sådan förmåga kommer emellan.

Vem är det som döljer sig under luvan?

Clives resa framöver kommer vara en svår sådan då han också är märk för livet för att han har förmågan att frammana magi. Men under hans svåra och tunga resa träffar han på likasinnade människor och märkta som alla vill leva ett liv som fria män och kvinnor och inte vara andras slavar. Några som kommer vara avgörande för hans resa genom åren och hans närmsta vänner är motståndsledaren Cid och Jill som är en barndomsvän, vilket förövrigt också är Dominanter av varsin Eikon.

Vi kommer att få följa de tre genom åren där de kommer slåss tillbaka mot alla som har magiska bärare som slavar för att frigöra dem, men det finns mer än bara detta som historia att följa. Det finns personer som gömmer sig dolda i skuggorna, med vetskap vem Clive är och vad som komma skall i hans framtid och vad hans betydelse kan ha för världen. De olika nationerna kommer vara som schackpjäser där vi aldrig vet vilken nation vi kommer stöta på och hur du ska kunna ta ner dem och frigöra alla bärare från dem. Det är en stor historia med konsekvenser över saker de gör i deras kamp för att frigöra och skapa en värld där alla är lika värda och alla har en rättighet till ett värdigt död.

Magiska bärare mördade bara för att de är vad de är.

Spelet uppvisar sannerligen en mer grafisk natur, särskilt sett till de ’märkta’. Det kommer finnas scener där ’märktas’ kroppar har blivit upphängda eller liggandes slaktade på marken – allt upplagt på ett synnerligen ovanligt sätt för Final Fantasy. Spelet är därför inte för personer som är känsliga när det kommer till denna typ av historia – det är dessutom väldigt många tillfällen där personer som Clive stöter på får mig att gå i taket och önska att ge personer vad de förtjänar!  Många beter sig vidrigt, på ett sätt som verkligen får det att vrida sig i magen. Tack och lov finns det något som heter karma och allt ont de har gjort kommer tillbaka till dem tusenfalt.

Men hur skiljer sig spelet i strider från tidigare spel i serien…

Spelet är nu helt actionorienterat; borta är att du måste pausa för att göra dina val av magier eller för att fylla på ditt liv. Allt sker direkt på slagfältet och har du inte valt rätt saker att ha med dig kan du inte byta mitt i en strid utan måste stå ditt kast. Striderna kan spelas på tre knappar om du så vill, attack, blockering och en knapp för att Clive ska antingen göra ett hopp mot fienden eller greppa och dra den mot honom beroende på vilken Eikons kraft han har tillgängligt. Clive kommer under spelets gång kunna få ta liten del av de olika Eikons krafter och kommer då få tillgång till olika attacker – men på mångt och mycket kommer de mest vara på specialattackerna som de mest kommer skilja sig på. Det går att bara trycka på attackknappen så kommer de mesta av fienderna du stöter på ute i världen få stryk och du kommer gå ur striden som vinnare, men när det kommer till större fiender eller boss-strider gäller det att använda sina Eikon krafter för att på bästa sätt ta ut fienden utan att du själv blir utslagen. Du har vanligtvis med dig någon annan karaktär om det så är Cid eller Jill, du kan inte bestämma eller styra som i äldre Final Fantasy spel på hur de ska strider då de här är helt självgående.

Clives Eikon är Ifrit vilket gör att hans primära krafter kommer vara eldbaserade, vilket gör att han på avstånd kan kasta eldbollar på fienderna och om han laddar upp sin vanliga svärdsattack kommer hans svär att fatta eld och göra betydligt mer skada. Ramuh är en annan Eikon som är elektricitet baserad och Clives kommer att kunna frammana blixtar som slår ner i fienderna om du använder hans krafter. Clive kan ha tre Eikons krafter samtidigt ute på fältet, men att du kan inne på menyn byta ut till den Eikon du låst upp som du tycker passar din spelstil bäst. Du kan uppgradera de olika Eikons krafter till att göra mer skada eller förlänga hur länge en specialattack ska pågå.

Det är väldigt färggrant och flashigt när Clive använder sina krafter – det kan ibland bli lite svårt att se vad det är som pågår på skärmen under intensiva strider, speciellt när vi själv använder magi och fienderna också är en magi användare.

Men som om det inte vore tillräckligt finns det tillfällen när du faktiskt får inta rollen i strider som Ifrit själv mot en annan Eikon. Dessa strider är bara en uppvisning på vad dessa enorma varelser kan göra och den förstörelse som händer när två Eikons möter varandra. Dessa är verkligen en syn att beskåda med alla de effekter som slängs upp på skärmen och det kommer verkligen vara ett spel för galleriet och visa upp häftiga strider som ibland kan kännas lite obalanserade och att det ibland bara gäller att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle, ja det finns moment i dessa strider då du ska trycka attackera repetitivt eller blockera vid rätt tillfälle. Dessa moment känns lite väl skriptade och det finns stunder då vi bara får titta på medan ens Eikon gör en mängd häftiga attacker och du är bara där som åskådare till dessa spektakel, men oj vilket spektakel det är att beskåda!

Ta dig an strider som Ifrit.

Spelet har 50 kapitel som kommer föra spelets huvudberättelse framåt, dessa kan variera ganska mycket i hur långa de kan vara – en del kan vara korta och andra kan vara väldigt långa. Detta kan göra att huvuduppdragen känns väldigt oregelbundna i dess längd – en del korta kan bara vara att du ska springa omkring och prata med folk och andra enbart strider. Detta gör att tempot i spelet känns som det går upp och ner och det finns ingen bra rytm i spelet. Finns kapitel där vi precis känner att nu börjar det komma igång för att helt plötsligt stannar allt till och karaktärerna har fem minuters dialoger.

Det finns såklart sidouppdrag som du kan ta dig an om du vill göra något annat än att bara gå på huvudhistorian i spelet. Även om dessa mest är till för att tjäna XP, pengar och uppskattning hos folket som gett dig dessa uppdraget finns det några som faktisk ger dig saker som kan hjälpa dig i spelet. Det finns sidouppdrag som kan ge dig fördelar som att t.ex. dina livsdrycker ger mer hälsa eller att du får tillgång till riddjur. Det kommer komma två tillfällen när du ska ta dig an ett huvuduppdrag där spelet säger att om du tar dig an det kommer du ej kunna komma tillbaka, här skulle jag rekommendera att hoppa ur och gör alla sidouppdrag som finns kvar då de ej kommer finnas tillgängliga efter det huvuduppdrag du precis tar dig an.

Det finns affärer där Clive kan köpa eller tillverka nya vapen, armband, halsband eller köpa livsdrycker. För att uppgradera t.ex. ett vapen behöver du ha tillgång till vissa förnödenheter som du antingen kan köpa eller få genom att ta död på fiender ute i fält. Jag hade önskat att det fanns mer vi kunde göra med uppgraderingarna, som t.ex. lägga till ett element på sitt vapen – skapa ett svärd med elementet eld och skada fiender på det sättet. Det är egentligen en väldigt simplistisk uppgradering du kan utföra här i spelet vilket höjer hur mycket mer liv eller stryka du får av att använda det nya vapnet du använder.

Musik och ljudbilden är riktigt bra, du har tal på 99% på alla dialoger i spelet, du har musik som slår en viss ton för fantasy genren med inslag av klassiska Final Fantasy musik. Det enda som du inte har tal till är när du frågar vissa NPC:er om dem själva eller frågor om andra personer, då är det bara något få ord talade och sen får du läsa resten av texten själv. Varför utvecklarna inte har lagt röst på dessa små segmenten förstår jag inte – speciellt då det är så få saker som finns som är såhär. Men röstskådespelarna här gör ett riktigt bra jobb och jag blev lite paff när Cids karaktär öppnade upp munnen och jag hörde att det är samma röstskådespelare som gjorde rösten till Lorath i Diablo IV. Utöver hans röst tycker jag att majoriteten av röstskådespelarna verkligen gör ett bra jobb att förmedla sina känslor om hur det tycker och känner över världen de lever i, om det så är med glädje eller sorg i rösten. Det ambient ljudet är bra, men jag tycker att det kunde ha funnits lite mer för att bygga upp världen om det så är mer vind, insekter löv som rasslar etc etc, det är inte dåligt utan ville bara se lite mer för att verkligen sälja in världen.

Grafiskt finns det inget att klaga på spelet, det är det snyggaste Final Fantasy spel till dato och det är ingen att fnysa åt. Karaktärerna, omgivningarna, monstren och allt däremellan är verkligen putsat på för att vara det bästa det kan här i spelet. Synd då bara att det kan bli så grötigt under vissa strider när det är väldigt mycket som händer på skärmen. Världen har en stor variation om det så är skogsmiljö, öken eller stadsmiljöerna, jag uppskattar att det ej ser likadant ut över hela världen även fast det ska vara på en och samma kontinent. Det tråkiga att spelet har väldigt stora områden du kan springa runt på, men att du ändå bara behöver springa från punkt A till B utan att egentligen bry sig så mycket om allt det arbetet som lagts på dessa miljöer. Det finna saker man kan hitta i lådor som finns gömda lite runtomkring i världen, men det finns inget som uppmanare en att ta sig runt och utforska riktigt när man bara kan springa rakt till nästa uppdrag och inte uppskatta den värld som målas upp runtomkring oss i världen.

Du förflyttar dig runt i världen via en övervärldskarta där du klickar på den platsen du vill ta dig till, efter det kommer du in i den öppna kartan där du kan springa runt tills du har kommit till din destination. Har du varit i ett område tidigare har du låst upp markörer för snabbförflyttning till dem och behöver bara gå in på en karta, klicka på den markören och vipps så förflyttas du dit. Jag tycker ändå att utvecklarna har begränsat ner till vad du kan och inte kan göra i världen och inte bara byggt ut och lagt till en massa saker bara för att fylla ut världen som Square Enix gjorde med Forspoken. Där fanns det för mycket med saker och pluppar delux på kartan, men att plupparna bara kändes som utfyllnad för att de kunde göra det och inget som faktiskt tillförde något till världsbyggandet eller historien.

Men finns det något som drog ner på helhetsupplevelsen i spelet?

Ja det finns i skrivandets stund en sak som har gjort att spelandet har tagit väldigt långt tid och resulterat i att jag blivit tvungen att ta pauser från det. När du rör sig runt i världen och vrider på kameran för att titta runtomkring blir det en så aggressiv Motion-blur-effekt att det påverkar mig varje gång! Denna motion-blur gör att jag blir illamående och under längre spelsessioner ger det mig huvudvärk och gör att mina ögon känns överansträngda. Det är svårt att undvika denna effekt då du primärt springer omkring hela tiden i hela spelet och mer eller mindre konstant rör runt på kameran. Varje gång detta sker uppstår denna ’motion-blur’, och gör att jag sakta men säkert bryts ner! Det hjälper inte heller att till och med spelets två lägen; prestanda och kvalitet – snarare adderar till yrseln. Dålig bilduppdatering brukar inte vara något som gör det ospelbart för mig, men i detta fall adderar det till redan nämnda ’motion-blur’ och stjälper upplevelsen än mer. Detta är tack och lov ett problem som Square Enix är medvetna om och har sagt att de ska i en kommande uppdatering lägga in att du kan stänga av motion-blur i spelet. Det finns dock ingen bestämd tid för detta, så det kan röra sig om närmsta veckan eller om en eller två månader… vem vet!

Men för mig är uppdatering för lite, för sent dessvärre men trots har jag ändå haft väldigt svårt att lägga ifrån mig spelet. För trots vetskapen om att jag kommer må dåligt och vara nöd att ta en paus eller två för att huvudet ska lugna ner sig – så lyckas spelet ändå snärja in mig med med en historia som drar in och berör mig på gott och ont. Jag ville se hur det skulle gå för Clive och hans vänner och framförallt få reda på vem som faktiskt gömde sig i skuggorna! Med andra ord, spelet må ha en illamående effekt på mig, men trots det var jag bara tvungen att fortsätta! Så bra är det!