Through the Darkest of Times

Jag är uppvuxen på Medal of Honor och Wolfenstein. Dessa spel är spel där du känner att du gör skillnad. Du besegrar ondskan, dödar Hitler och allt blir frid och fröjd. Through the Darkest of Times är allt annat än frid och fröjd.

Från studion Paintbucket Games i Berlin kommer detta dramatiska strategispel. Through the Darkest of Times utspelar sig från Hitlers maktövertagande 1933 till freden 1945. Du tar kontrollen över en liten grupp motståndare som gör allt i sin makt för att motarbeta nazismen. Till skillnad från många andra spel i denna genre så gör du inga dramatiska förändringar i historien. Hitler tar makten, SS etableras, kriget kommer oavsett vad du och dina vänner åstadkommer. Detta gör denna titeln till något av det tyngsta jag spelat när det kommer till narrativ på väldigt länge.

Spelet är ett strategispel uppdelat på turer, dessa turer är i sin tur (see what I did there?) uppdelade på veckor. Under varje vecka placerar du ut dina motståndsmedlemmar på olika uppdrag. Dessa uppdrag kan vara allt ifrån att köpa färg till att prata med arbetare på ett närliggande stålverk. Beroende på vad dina medlemmar är bra på så lämpar de sig för olika uppdrag. Till exempel någon från monarkin som jobbat som advokat lämpar sig inte för att rekrytera arbetarklass.

Utöver att matcha egenskaper med uppdraget gäller det även att balansera att inte bli sedd av makten, undvika konfrontationer och att hålla ihop gruppen. Det är konstant tryck både utifrån och inifrån gruppen så som idékonflikter (kommunisten blir osams med monarken till exempel) till fängslande av medlemmar.

Så hur känns det att spela då? Gameplay är ju viktigt sägs det. Ett ord kan sammanfatta det mesta när det kommer till att faktiskt spela spelet. Passivitet, man känner ofta att man inte har kontroll över situationerna och kan göra föga för att faktiskt vara strategisk. Här är ett exempel. Jag ville göra ett sprängdåd mot ett propagandacenter och behövde därför bensin. Jag skickar mina medlemmar för att fixa bensin och misslyckas, misslyckas och misslyckas till sist igen. Det finns ingen riktig indikator på varför jag misslyckas och nu är det så många poliser i detta området att jag kan drömma om att få någon bensin. Därför tog jag mina akademiker och spred sanningen istället vilket fungerade markant bättre.

Jag förstår att det är mycket RNG som avgör, men jag vill gärna veta varför saker och ting går fel med mer medel än bara små sliders.

Det som är spelets starka sida är inte gameplay utan artstyle och narrativ. Det är ett extremt tungt spel vilket är att vänta sig av ett WW2 dramaspel. Inget går rätt, moralen sjunker och människor utsätts för fruktansvärda saker och man är oftast maktlös. Men ibland blir jag utdragen från den bitande historiska dramatiken med ärligt talat ganska töntiga referenser till nutida politik. Ett citat från en tidning var till exempel att Hitler kallade judars osäkerhet för “fake news” och att Goebbels lovade att “drain the swamp”. Det kändes helt felplacerat och drog verkligen en ur känslan som spelet hittills hade varit så bra på att presentera. Jag förstår att ha lite blandade närliggande rubriker kan ge spelvärlden ett djup och oftast känns även de ”fejkade” rubrikerna äkta med undantagen för de uppenbart nutidspolitiska.

Ganska out of place

Spelets artstyle kan beskrivas som semi-realistisk tecknat i monokroma färger. Det känns lite som att alla scener är tryckta i en gulnad tidning vilket ger en viss charm och unik personlighet.

Men om du kan förbise att spelet är ganska ytligt, sett ur ett strategiskt perspektiv i alla fall, så är detta en solklar historisk titel om Nazitysklands terror. Jag måste dock än en gång påminna er läsare om att detta spel är väldigt tungt, så pass tungt att jag fick spela i omgångar. När spelets narrativ lyckas, så lyckas det löjligt bra!