Darksiders III

Efter 6 års väntan så är Darksiders serien tillbaka, nu med den tredje ryttaren av Apokalypsen. Fury får i uppdrag att försöka rädda världen från de sju dödssynderna, men kan hon göra det och är vi tillbaka med ett spel som lever upp till de tidigare i serien? 

Fury är den tredje ryttaren av Apokalypsen, men också den suraste men samtidigt mest villiga att göra allt som Charred Council säger till henne att göra, för att äntligen få bli ledare för ryttarna. Både Death och War är ur bilden, War sitter fastkedjad vid rådet och Death finns ingenstans att hitta. Strife är ute på ett annat uppdrag samtidigt, så Fury tar an sig uppdraget som rådet givit henne, med löfte om att hon äntligen ska få bli ledare av de fyra.

De sju dödssynderna är nämligen fria i världen och det är upp till henne att jaga efter dem och tillfångata dem på vilket sätt hon kan. Med sin piska i högsta hugg så ger hon sig av, tillsammans med en Watcher som ska övervaka hennes resa och se till att hon följer rådets order.

I en värld krossad av demoner, änglar och allt däremellan så får Fury ta sig fram till fots, och på sin resa så stöter hon på Vulgrim (från de tidigare spelen). Vulgrim är en köpes-demon som kan låta dig omvandla själar du samlat på dig till attribut poäng, som hon sedan kan använda för att uppgradera hälsa, styrka eller Arcane styrka (special attacker). Via Vulgrim så kan man även få tillgång till ett nätverk av Serpent Holes, d.v.s. snabbresa mellan olika platser i spelet. Samt att man kan köpa till sig livpåfyllning och andra roliga ting som kan hjälpa en under resans gång.

Vid en första glans av spelet så påminner det väldigt mycket om de tidigare versionerna i spelserien, så där har man gjort ett bra jobb, men man har gått mer åt Dark Souls-light hållet vilket är värt att veta. Detta är tydligt då man likt Dark Souls samlar själar från ens döda fiender, och om man skulle dö, så går dessa att hitta på platsen man dog – och att man själv spawnar vid närmsta ”Serpent Hole”. Spelet är lite mer taktiskt i det av hur man tar sig an fiender, där de i föregående spel var ren actionfylld kanonmat. Utöver att springa fram över de stora landskapen i städer, grottor och träd, så får vi även krypa genom tunnlar och svinga oss med piskan över raviner.

Man uppgraderar som sagt Furys egenskaper genom själar, men de vapen som man har i spelet uppgraderar man genom att hitta varierande kvalitet av Adamantine. Man kan levla upp dessa vapen om man tar sig tid och letar runt i världen efter Adamantine genom att slå sönder det mesta som finns ute i miljöerna. Vapnen uppgraderar man hos Ulthane, en Maker (skapare av världar och vapen) som hjälper Fury, om hon leder de få människor som finns kvar säkert tillbaka till hans hemvist.

Spelet har en väldigt öppen spelvärld där du nära nog vartsomhelst, d.v.s. om du har låst upp några nya former av Fury och därmed fått nya förmågor som gör att hon kan ta sig fram på tidigare områden (många är t.ex. blockerade av spindelväv, eller bakom explosivt höga hopp eller kan bara nås genom att man som Fury svävar uppåt till nya outforskade platser). Spelet har många hemligheter och skatter som ligger gömda, så om man känner att man har lite extra tid så kan man utforska på bra och se vad för spännande man kan hitta.

Kontrollen i spelet är ganska rättfram, du har två olika attacker, en standard attack med piskan där du kan använda kombinationer i hur du trycker in så får du olika kombos. Exempelvis en attack för de andra skepnaderna Fury kan ta under spelet, en hoppa-åt-sidan knapp som gör att du slipper åka på stryk av fienderna – tajmar man den rätt så kan man få chansen att göra en Arcane attack som gör extra mycket skada på fienderna. För att svinga dig över raviner så håller man bara inne vanliga attackknappen så svingar Fury sig över utan problem, man får in snitsen på det efter ett tag.

Spelet har fyra svårighetsgrader, så du kan välja hur utmanande spel du vill ha eller om du är ute efter lite mosande i godan ro utan att oroa sig för att dö allt för mycket. Men dö det kommer man göra många gånger, om det så är av fiender eller trilla av kanten (gör man det så spawnas man på marken men förlorar en del av sitt liv).

Grafiskt sett så ser det precis ut som ett Darksiders spel och det är ett stort plus för de som har spelat de tidigare. Det är en god variation på fienderna så man slipper se exakt samma fiende hela tiden, bossarna har i regel en härlig design och sticker såklart ut från de vanliga demonerna i världen.

Ljudbilden är likaså bra, ambiansen är varierande beroende på vilket typ av område du är på. Röstskådespelarna levererar precis vad jag förväntade mig för karaktärerna, så inget att klaga där på.

Däremot så måste jag klaga på att det från och till är en sunkig bilduppdateringen, spelet slöar ner (som en gammal 486:a) och när man springer mellan områden så kan hela spelet stanna upp och sedan komma igång igen efter en stund, vilket är så irriterande att jag knappt kan finna några ord för det. Spelet har även kraschat några gånger till den grad att jag helt enkelt  fick nog och gav upp för dagen i ren frustration. Tack och lov, så kom det ut en patch dagen innan denna recension skrevs, där bilduppdatering och laddningstider sades att de skulle fixas, men dessvärre är det inget jag märkt av under tiden jag spelat. Men jag hoppas att de kan komma ut med fler snart så att man kan spela utan dessa irriterande moment som uppkommer till och från!