Pan’orama

Luta in i stillheten, känn kroppen slappna av… och placera ytterligare en hexagon i spelet där du skapar ditt vackra lilla paradis. Pan’orama är det avkopplande pusselsimuleringarnas trötte farbror. Ni vet han som sitter försjunken i soffan med ett belåtet leende över läpparna. Vad nu den liknelsen innebär återstår att se dock?

Världen består av brickor som du får till dig, tydligt visandes på skärmens högra sida. Poängen är att placera olika typer av brickor på ett sätt som får de att ge dig mer poäng. Skog nära skog, berg nära berg och bostäder nära andra bostäder. Det är i alla fall den simpla starten, men sedan ökar komplexiteten allteftersom, och när du så småningom skapar sköna kombinationer, får du ett och annat fördefinierat set av brickor. Låter det enkelt? Jo, för det är det, och inte blir det direkt svårare, i alla fall sett till spelets grundläggande upplägg.

Vad som däremot skapar lite motsträvighet är poängsystemet. För varje bricka du placerar nära en viss mängd andra brickor, ges poäng. När dessa poäng når ett visst delmål, får du möjlighet att välja ett av tre specialbyggnader. Om dessa kan placeras i miljön direkt, eller byggas upp relativt snabbt (tänk de som ’blueprints’ som du följer) ges du en betydligt större mängd poäng.

Ja och på den vägen är det. Du placerar bricka efter bricka, poäng adderas och vips når du en ny nivå. För varje ny nivå behövs fler brickor för att komma vidare, och vips försöker du hitta bra kombinationer ute i världen. Allt medan en lummig och inbjudande värld sakta men säkert växer fram framför dig.

Det hela är verkligen njutbart, i alla fall sett till sitt spelupplägg. Stress rämnar snabbt och det hela ter sig alltjämt nästan på ett meditativt sätt. Allt medan världen sakta men säkert växer och gror, får byggnader, bergskedjor, skogsområden och ängar. Rogivande om än något repetitivt ju längre du spelar.

Ja, spelets poängsystem gör att det mer eller mindre blir ett ’high-score’-spel i slutänden. För när du till slut inte längre lyckas nå nästa nivå – för att du helt sonika har slut på brickor, ja då är det över, och du måste börja om. Världen du skapat kan ses och utforskas, men inte spelas något mer. Bara beskådas som om det vore någon märklig jordbrukskonst från Ernst Billgren.

Denna strävan att hela tiden nå nästa nivå är aldrig direkt ett måste, utan sker egentligen mest lite i bakgrunden. Därför läggs mycket fokus på drivet att hela tiden maximera hur många poäng en bricka ger. Något som dessvärre tappar sin lyster om du sitter ett par timmar med en enda värld. Då variationen i ärlighetens namn aldrig riktigt når nya vidder, blir det därför tydligt att spelkonceptet både kan klaras av – och inte heller pallar – mer än några timmars spelande. Givetvis kan du egentligen spela hur länge som helst, och om du vill ha ett puttinuttigt spel att slöspela medan diverse Youtubeklipp flyger förbi vid sidan om, ja då passar det nog. Men till och med då kommer dess monotona upplägg skapa en stoppkloss till slut. Du som spelare känner till slut att ”Nåja, nu känner jag mig nog klar med detta!”, oaktat om du faktiskt är 100% klar med spelet eller ej. Något som säkerligen sker först ett gäng timmar in, men som dessvärre hämmar spelet i långa loppet.

Med det sagt… Spelets presentation är njutbart stilistisk, med lummiga skogar, väderkvarnar som snurrar, båtar som åker (med katter i förarsätet?!) och mängder av små detaljer. Något som också ackompanjeras av en minst sagt lika ’chill’ bakgrundsmusik. Det hela osar verkligen avslappning. 

Men precis som min redan nämnde farbror, kommer det till en punkt där du behöver soffan för annat, och behöver peta honom tillräckligt för att ge sig av. Du har inget emot din farbror – och vi vet ju alla hur mysig han är – men samtidigt är han också lite småtråkig i långa loppet. För allt han gör är ’chill’ och avslappnat, och du vill ha mer här i livet. Menar inget illa käre farbror, men nog är nog!