Forza Horizon 5

De torra mexikanska vidderna breder ut sig framför dig där du bränner gummi jäms med små sandbeströdda gator och vägar, allt medan en god mix av peppig dansmusik dånar i högtalarna. Arvet från föregångaren Forza Horizon 4 är tydligt, men är det tillräckligt mycket förändringar för att det ska bli ett ”Olé!”, eller blir det snarare ett ”Aye caramba!”? Jag greppar växelspaken och ser hur högt den når… nu kör vi!

Kaktusar, lavafyllda vulkaner och daggdränkta djungler sveper förbi dina sidorutor i Forza Horizon 5 som troget för vidare arkadbilskänslan som fanns i föregångaren — men som samtidigt för in en del goda adderingar i spelupplevelsen. Själva bilkörandet är på topp där bil efter bil verkligen getts unik känsla i styrning och tyngd, vilket resulterar i ett racingspel där varje nytt fordon i sig är ett litet äventyr – allt medan dess omväxlande natur lockar in dig till att stanna upp och supa in dess somriga atmosfär… nåja, tills du inser att den där nedrans BMW:n framför dig leder med en hel sekund in i nästa kurva. Det finns en mångfald i bilar, men även i miljöer, spelsätt och de ack så väletablerade ”plupparna-på-kartan”. Denna gång bjuds det på ett par nya lägen i både singel- och multiplayerdelen; allt från ”Expeditions” i singelspelet, där du får leta upp hemliga objekt i ett specifikt område, till ”Piñata Pop” i multiplayer där du hektiskt jagar de titulära Piñatas som släpps ut över kartan, och bara skriker om att köras på (läs samlas in). Ja, detta är några av de nya lägen som hittas, plus de större evenemangen där du jagar allt från fraktplan eller tåg och samtidigt ges ett veritabelt smörgåsbord av mindre tävlingar utspridda över kartan, bara redo att tas an. Nog finns det mängder med tävlingsmoment överallt, något som skulle kunna vara överväldigande, men tacksamt nog kommer egentligen alla dessa fram på ett organiskt sätt, ju mer du spelar, istället för att slängas i ansiktet på dig från start.

’Expeditions’ är ett kul läge!

Som spel finns det alltså mycket att göra och kontrollen i bilarna är både härligt varierad och framförallt väldigt välgjord. Just den taktila känslan i att känna den råa kraften i muskelbilar, de rappa små rallybilarnas förmåga att sladda eller för den delen den goda hastigheten i de vrålåk som finns med, gör att kontrollen ändras utifrån fordon, och att det alltid känns som en förlängning av dig själv. De eventuella misstagen som sker ligger du själv till last för snarare än spelet. Sedan är det givetvis en smaksak i vilka typer av fordon som passar dig bäst, eller som känns mer intuitiva utifrån om de är fyrhjulsdrivna, framhjulsdrivna eller bakhjulsdrivna — men det är något som bara just du som spelare kan avgöra.

Spelseriens lekfulla attityd fortsätter där vägar kan göras mer eller mindre var som helst. Beroende på tävling kan du dessutom uppmuntras till att köra offroad och då kommer ditt bilharem in i bilden. Ja, jag säger bilharem för att det blir en lika mycket ofrivillig som frivillig jakt på nästa bil att få in i ditt stall. Precis som förra gången fullkomligen dräller det in bilar även om du givetvis också kan köpa bilar för den in-game valuta som finns. Om det så är via spelets ”Super Wheelspins” (tänk lekfulla ”enarmad bandit”-dragningar) eller genom att vinna mängder av banor/tävlingar – kommer nya bilar adderas.

Utöver detta är till och med jagandet efter fler bilar gjort till ett spelmoment, då det finns ett tävlingsmoment som går ut på att fotografera alla bilar i spelet. Allt kan ”spelifieras” på ett spännande sätt.

Och ser man till svårighetsgrader finns det även här en stor mix av nivåer och inställningar — men med det tacksamma tillägget att ju högre svårighetsgrad, desto mer (procentuellt) pengar kan du tjäna. Ja, spelet fullkomligen dryper av härlig framåtdrivande progression, som precis som hastigheterna du finner dig själv körandes i, hela tiden får dig att utforska den mexikanska kartan utan och innan…

Behövs ingen GPS här inte!

Ser vi då till både världen och grafiken slår verkligen Forza många andra spel på fingrarna. Den omväxlande terrängen dränks i mängder av dimma, morgonsol eller grådaskigt regn — allt presenterat på ett otroligt mumsigt sätt. Ögat till detaljer fortsätter sedan i de oklanderligt återgivna bilar som kan hittas. Det är verkligen ett grafiskt mecka där Microsoft låter PC-spelare och Xbox-spelare mötas på samma villkor. Ja, du kan till och med smidigt byta plattform (mellan PC och Xbox) och köra vidare från där du var på den andra plattformen, utan några som helst problem. Det hela luktar lika mycket härligt bränt gummi, som intuitiv inklusivitet. Bara det faktum att du i början av spelet kan välja accessibility-nivå utefter hur just du är som person – och dessutom vilket pronomen du vill kallas vid gör att det verkligen känns som att Xbox vill få med alla – på ett roligt och öppet spel.

Kartan i sig är dessutom rejält stor och bjuder på allt från branta berg, lummiga djungler och rurala områden, alla detaljerade till tanden, trots att du oftast flyger förbi de, i jakt på nästa ”plupp”. Men just att denna mängd finns gör spelet till ett spel som främjar utforskning. Givetvis kan du ställa in en GPS, och se vilken väg du ska ta, men spelet låter dig… om du vill, att hitta din egen väg (Pun. Intended).

Men för allt gott det gör, finns det ändå en och annan svaghet, och det är där just likheten med föregångaren kommer in. För även om det förts in ett och annat spelläge, är det samtidigt ruskigt likt Forza Horizon 4 i gränssnitt och de mer vanliga spellägena. Här hade jag gärna sett en större utveckling, som fick det… ja, att inte kännas så bekant som det gör nu. Förvisso är detta en petitess, men ärligt talat, på tre år vill jag gärna se större förändringar, och att utvecklarna vågat testa nya grejer som vi tidigare inte sett. Nåja, med det sagt är det ändå roligt, vad vi ser här, men bara lite tråkigt att de inte rört om i grytan mer.

Och apropå gränssnitt… När det kommer till menyer är det förvisso bättre än föregångaren, med aningen snabbare åtkomst till saker och ting — men samtidigt kan det säkerligen uppfattas plottrigt av nybörjare. Visst får man som spelare saker och ting berättade i början av spelet, som exempelvis spelets drönare som används för att leta upp lador (vilka kan innehålla hemliga fordon att bygga), men i och med att spelet är stort, kanske man avvaktar med vissa spelmoment till senare, och sedan tappar bort sig i menyer, då man inte kommer ihåg vart tusan man ska gå, för att aktivera vissa saker. Menysystemet är lite av ett aber i det att det är lika stort som kartan man åker på (nåja, så känns det i alla fall ibland) — och skulle må bra av att skurits ner ännu mer. Förvisso är det samtidigt ett enormt äventyr till spel, som samtidigt måste kunna ses över någonstans… jag kan förstå det. Men ändå… mer intuitivt menysystem skulle varit pricken över i:et.

Bredsladd över mållinjen?

Med dansant musik i öronen medan du åker runt över de mexikanska vidderna går det i slutänden inte värja sig för den enorma muskelbil som är Forza Horizon 5. Jag har bara kunnat beröra delar av innehållet här, och även om många kan skygga tillbaka lite av just den mängd saker att göra, går det inte förneka att detta på många sätt och vis för serien framåt på ett enastående sätt. De varierande spellägena, bilarna och den underbara kontrollen matchas av en lika bra tekniskt imponerande presentation som på många sätt och vis äntligen cementerar Xbox Series X | S som nuvarande generation. På dessa konsoler sker nämligen laddningstiden nära nog ögonblickligen, och får de Aye, aye, aye-drypande bilistäventyren att hela tiden föra dig framåt… hela tiden vilja ta även den där ”pluppen” som du åkte förbi. Ja, för du är ju ändå där… och har den där Jeepen som klarar av just den där offroad tävlingen. Det är sannerligen inte perfekt på ett generellt plan, men för rätt person… ja då kan det vara det. Detta är ett solklart och högljutt ”Olé!” helt enkelt!