Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo Fire Emblem Warriors: Three Hopes

Fire Emblem Warriors: Three Hopes

av Joel Svahn

Innan jag börjar med att introducera spelet i fråga måste jag avreagera mig och framföra en rejäl dos kritik som tyvärr plågar många spel i anime/manga-stil:

Det finns några problem som plågar många anime-spel – så även här. Femtioelva textrutor som ploppar upp under den första timmen av spelet är INTE en godkänd tutorial. Spelmekaniska delar som är viktiga för spelet måste kunna introduceras för spelaren på ett mer informativt och, framför allt, engagerat vis. Phew, efter att ha avreagera mig lättar trycket över bröstet.


Fire Emblem Warriors: Three Hopes är ett spel i musou-genren. Spelet går ut på att slåss i enorma strider med tusentals soldater som alla väntar (bokstavligt talat) på att slaktas av dig, samt besegra tuffare generaler som erbjuder lite mer motstånd. Du ska också, i äkta Fire Emblem-stil, utveckla nära vänskapsband med dina medsoldater. Djupare band innebär inte bara en närmare relation, utan också unika uppgraderingar och förmågor.

Spelet börjar med att du skapar en karaktär. Du är en legosoldat, vars gamla grupp av kamrater har slaktats av en mystisk krigare. När denna skuggfigur skulle ge dig dödsstöten hände något och tidigare latenta magiska krafter exploderade fram. I samma veva fick du kontakt med en magisk gudinna som kommer guida din karaktär genom spelet, samt bidra med kommentarer här och där. Tyvärr lyckas du inte göra mer än att bara överleva den sista striden. Med hämnd i sinnet ger du dig ut på jakt efter mer kraft.

Som av en händelse råkar du rädda de tre arvtagarna till kontinentens tre länder. I en gest av tacksamhet tas du in på officersskolan, där du nu ska lära dig att slåss på riktigt. Du får välja att gå med i ett av tre hus som finns på skolan, alla med sina egna elever och specialiseringar. Efter denna alldeles för långa introduktionssekvens är det äntligen dags att börja spela spelet på riktigt… Eller nja, du har några fler textrutor att läsa först. Spelet ger dig inte tyglarna för än vid kapitel 4, och det är flera timmar till dess.

Gå dit, döda den!

Musou-spel har egentligen en väldigt enkel spelloop, du anfaller och numret med träffar/dödade fiender ökar. Dopaminet skjuts in direkt i hjärnan och du blir glad. Det finns också ett strategiskt element à la sten, sax, påse. Du är nämligen inte en ensam hjälte på slagfältet, utan har med dig upp till tre kompanjoner, alla med sina egna förmågor, magier och vapen. Dessa kompanjoner kan du beordra att ta över olika delar av kartan genom att besegra fiendeofficeren på den platsen, och här gäller det att tänka till lite.

Pilbågar är bra mot flygande monster, yxor är bra mot svärd, spjut är bra mot yxor och något sådant mönster existerar under striderna. Du måste dock aldrig komma ihåg något av detta, utan får tydliga pilar som visar vilken av dina kompanjoner som får bonusar mot vilka fiender. Du får också en procentsats som visar hur troligt det är att du vinner striden.

Pricken över i-et med detta stridssystem är att du inte bara gör extra skada om du använder rätt person på rätt plats, det finns nämligen en stun-mätare över dina fiender. Denna fungerar på samma vis som mätaren i God of War: om du lyckas fylla den helt kan du med ett knapptryck göra en superattack som (nästan) alltid dödar motståndaren och skadar alla runtomkring.

Förutom att beordra dina kamrater vad de ska göra kan du också spela som dem. Med ett knapptryck är du plötsligt en ny karaktär, med nya vapen, förmågor och färdigheter, perfekt variation i ett annars rätt så enformigt spel.

Det är tyvärr också enformigheten som är mitt näst största klagomål. Trots mellansekvenser där du får charma dina klasskamrater, uppgraderingar, ny utrusning och förmågan att byta mellan olika karaktärer känns spelet nästan dött. Jag gör verkligen bara samma sak om, och om, och om igen. Spring dit, döda den snubben. Spring till nästa ställe, döda en till. Ge lite orders. Boss. Överraskning! En till boss. Detta repeteras in i evigheten och tyvärr saknas någonting för att detta ska vara underhållande i mer än tre timmar.

Mellan striderna kommer du att besöka din camp för att köpa nya prylar, smida vapen, umgås och åka på ”dejter” med dina kamrater. Detta är kul till en början, men jag tröttnar snabbt på att gå runt och använder istället snabbmenyn. 

Trots variationen av vapen och förmågor känns det aldrig som att något riktigt ändras. Jag trycker på samma knappar gång efter gång oavsett vilka strider det handlar om. Det finns bonusar om du lyckas blockera en attack med bra timing, men jag slutade att blockera någon gång i timme fyra av spelet och använde det aldrig igen. Specialattackerna du kan använda ser coola ut, men saknar ”tyngd”.

Det andra som sätter krokben för spelet är dess story. Den är anime-generisk så det stänker om det, och jag vill ta min switch och stänga av den vid varje onödigt anime-stön. Röstskådespelarinsatserna och manuset är okej, men inte mer än så. Det var nån karaktär som drog en massa dåliga ordvitsar, honom gillade jag.

Grafiskt så ser allt dugligt ut. Ibland försvinner kanske fienderna lite väl tidigt in i bakgrundsdimman, men prestandamässigt är detta godkänt på Switch. Musiken är passande och skiftar mellan pampiga trumpeter och distade gitarr till lugnare pianodelar.

Allt som allt tror jag på giftermålet mellan Fire Emblem serien och musou-genren, men i detta utförande är det tyvärr alldeles för tråkigt. Striderna måste kunna bli roligare på något vis, för som de är nu tappar de sitt momentum alldeles för snabbt. Ett sista problem är att Switchen, i min mening, har en något för liten skärm för att jag ska kunna urskilja all information som spelet vill ge mig. 


Specifikation

Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.

Fire Emblem Warriors: Three Hopes. Lägsta pris 548 kronor enligt Prisjakt.nu 2022-07-10.

Recensionsex tillhandahållet av Nintendo.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar