Hem RecensionerSpelrecensioner Kosmokrats

Kosmokrats

av Mattias Malm

Skål kamrater! Det är dags att bege oss ut i rymden och återuppleva det så kallade “rymdracet”. För den som inte vet vad jag svamlar om hänvisas det här till när USA och Sovjet hade en tävling mot varandra om vem som skulle kunna skicka ut människor i yttre rymden. Vad som sedan hände och vem som egentligen vann är definitivt bättre att man söker upp själv, än att jag ska sitta på en hög häst och leka expert. Hursomhelst! I Kosmokrats har båda nationerna tagit sig ut i rymden, jorden har sprängts åt fanders och nu är det kapplöpning om vem som ska hitta den nya jorden. Hur kommer vi in i det här då? Det är såklart vår uppgift att pussla ihop rymdstationen – utan att döda för många kosmonauter och förlora potatisförrådet!


Vare sig vi vill eller inte, är det de röda (Sovjet) som vår karaktär jobbar för när vi startar spelet. Han jobbar med att skala potatis i rymdstationens kök och lever enligt berättarröst, som innehas av ingen mindre än Bill Nighy, ett tråkigt och händelselöst liv. Plötsligt en dag blir han erbjuden att ta över jobbet som drönarpilot, i alla fall tillfälligt tills man har fått ut den riktige drönarpiloten till rymden. Man blir vägledd av en herre vid namn Boris, som verkligen inte är sen att påpeka om man underpresterar eller att man trots allt bara är en simpel potatisskalare.

Jobbet man ska utföra är på pappret ganska enkelt: man ska med en drönare putta runt och dra ett gäng moduler så att de fäster i varandra och tillsammans bildar nya rymdstationer åt nationen. Alla moduler har en eller två färgade ringar i ändarna, så man ska till exempel passa ihop en röd ring med en annan röd ring. Det gäller att ta sin tid och planera sina drag, modulerna kan passa ihop på olika vis, men det är bara en lösning som är helt korrekt. I vissa fall godkänns man ändå, men man får verkligen höra att man har avvikit från ritningen. I andra fall stämplas arbetet som olösbart och man får krypa tillbaka till sitt kontor med svansen mellan benen. Man ska dock inte ta för lång tid på sig! Modulerna befinner sig i omloppsbana runt en planet och rör sig hela tiden närmare och närmare atmosfären. Efter ett tag kommer din handkontroll att börja vibrera som en galning, lacken på modulerna börjar lossna och allting börjar sedan fatta eld. Lyckas man inte lösa pusslet inom tidsgränsen, brinner allt upp och man har misslyckats. Man får dessutom bara EN chans på sig vid varje pussel och misslyckanden kan påverka historiens gång.

Saker som kan bli påverkade i historien av lyckade och misslyckade uppdrag är vilka karaktärer som kommer vara med. Vid vissa uppdrag finns moduler med karaktärer inuti och spelets story ändras en aning beroende på om du lyckas pussla dit dessa moduler eller ej. Det uppstår vid ett tillfälle en slags revolution om vem som kommer att leda nationen och man beslutar att ha ett demokratiskt val. Där dina succéer och misslyckande påverkar hur bra eller dåligt det går för båda kandidaterna. Hur väl besättningen på stora rymdstationen mår påverkas också av dina prestationer. Lyckas du alltid slå sönder de ömtåliga potatisförråden på modulerna, kommer potatisarna flyga ut i rymden och svält kommer uppstå på stationen. Svälten kan bli så pass påtaglig att vissa kommer dö och andra kommer bli kannibaler och äta upp sina kollegor. Allt detta påverkar egentligen inte upplevelsen överhuvudtaget. Det här är bara information man får via en skärm i huvudkaraktärens kontor. Det finns aldrig tillfällen där man måste gömma sig för kannibaler, eller motstå frestelsen att mumsa människokött. En liten gnutta underhållning får man av det här, men på det stora hela spelar det som sagt ingen som helst roll.

Vad gör man förutom att flyga drönare och pussla ihop moduler då? Absolut ingenting… Eller jo, du sitter vid huvudkaraktärens skrivbord. Här ser du skärmen där man kommunicerar med Boris och triggar igång uppdragen med. Man kan titta på en skrivmaskin, som skriver ut hur väl eller dåligt du skötte dig på föregående uppdrag. Förutom det kan du göra följande: titta på det tomma medaljskåpet, titta på och sätta på dig en gasmask, läsa tidningen och sist men inte minst, titta ut genom fönstret! Där kan du se rymdstationerna som du har pusslat ihop!

Det finns även en glasskål där huvudkaraktären förvarar sina besparingar. Godkänns man på ett uppdrag, belönas man med en typ av sedel, som man kan använda sig av för att byta till sig andra saker. Exempelvis: en måltid bestående av enbart potatis, en peppande affisch eller en mysig tapet. Om man nu mot all förmodan tycker att pusslen är lite för lätta (vilket är rena vansinnet) kan man, om man är masochistisk nog, köpa och dricka vodka. Med vodka kommer berusning och med berusning kommer suddig bild och en drönare som reagerar trögare på dina röstkommandon. Det här rekommenderas bara till de som har självspäkelse som sitt största intresse.

Vad är det som gör pusslen svåra då? Är det kontrollen i spelet? Nej, den är väldigt lätthanterlig och basic. Spelar man med handkontroll, vilket verkligen rekommenderas, behöver man bara bekymra sig om vänster styrspak och A (eller X). Med styrspaken styr man drönaren och med A kan man greppa tag i och dra modulerna, man får med greppandet vara observant på att det går åt energi till det som dräneras för varje gång man greppar.  När energin är tömd måste man ladda upp drönare på speciella laddningsstationer som brukar finnas på en eller två moduler.

Svårigheten kommer i form av stressen att hinna innan man når atmosfären och att fysiken i spelet är baserat på momentum. Det vill säga om du kommer i full fart med drönaren och puttar till en modul, kan det föra med sig att modulen flyger all världens väg, snurrar omkring okontrollerat, slår sönder vitala delar på andra moduler. Lyckas du landa på en antenn eller cockpit krossas dem. Det är på det här sättet som potatisförrådet kan möta sin bane. Det är därför jag rekommenderar handkontroll, eftersom att jag upplever att det blir mer fingertoppskänsla i hastighetsreglering med styrspaken i jämförelse med tangentbord och mus. 

Ljudbilden är helt ok. Man har under uppdragen lite trevlig Synthwaveaktig musik och det ackompanjeras av “klang” och “klong” från när du stöter ihop med modulerna. Alla karaktärer pratar med en grov rysk brytning, vilket av någon konstig anledning tenderar att locka fram fniss, även om det inte är någonting nytt. En sak jag inte förstår är varför man i spelets trailer peppar att Bill Nighy är med på tåget!? Karln hörs extremt sällan och lika fort som han börjat prata, slutar han prata igen! Varför i hela friden ger man inte honom en mer prominent roll i spelet, snarare än att vara en berättarröst som dyker upp i korta stötar och sporadiskt. Vilket slöseri!

Utseendemässigt växlar det mellan fult och acceptabelt. Karaktärerna i spelet, kan jag tyvärr inte beskriva på något annat sätt än att de är fula. Alla har höga huvuden, munnen går som ett streck över underdelen och hela huvudet guppar upp och ner när karaktärerna pratar. Alla karaktärer är dessutom olika varianter på samma huvud, vilket är svårt att acceptera när man väl sett genom fasaden! Modulsekvenserna är inga mästerverk heller, eftersom det bara ser ut som formationer av block som svävar omkring. Man har dock lyckats få fram detaljer som färgringarna jag pratade om förut och antenner och dylikt som man inte ska ha sönder, därför vinner de över karaktärsmodellerna.

Det här spelet är tråkigt och en tålamodsprövare. Tålamodet har inte så mycket med svårigheten att göra, utan går hand i hand med tristessen i att göra samma sak hela tiden! Formationerna du ska pussla ihop varieras förvisso, men det är ju samma mekanik, du ska fortfarande bara putta och dra modulerna så att de bildar en ny station. Varken mer eller mindre. Passagerna i huvudkaraktärens kontor hade varit ett ypperligt tillfälle att kasta in någonting nytt element i det hela. Förutom det eventuella vodka-supandet finns här egentligen ingenting som tillför någonting betydande till spelets upplevelse. Utan är egentligen bara en annan typ av meny.

Det är dessutom på tok för långt. Jag känner att ett spel med det här konceptet med pussel banor och en historia som kan ta olika vägar, ska vara omkring fem timmar. Du hinner då inte bli lika utled på att göra samma form av pussel hela tiden och det blir inte lika motigt att starta upp spelet för att testa igen. Nu börjar min speltid klättra sakteliga upp mot tio timmars strecket. Vilket är alldeles för långt! Utvecklaren verkar dessutom vara helt ointresserad av att spelaren ska få en chans att spela spelet bra. Flera timmar in, upptäckte jag att om man trycker på paus under pusselfasen, kan man se en ritning på rymdstationen! Varför i hela friden talar man inte om en sådan sak för spelaren!? Allt det som verkar kul i storyn sker bara i mellansekvenser, där ens karaktär inte ens är omnämnd. Vilket också gör pusslandet än mer hopplöst, då det känns som att man bara är hissmusiken för storyn mellan filmsekvenserna. Du kan förvisso påverka vissa grejer i storyn och just därför undrar jag varför man inte i alla fall omnämns i mellansekvenserna, då verkar det ju som att man inte spelar någon roll i alla fall.

Jag kommer inte rekommendera spelet – inte ens till pusselspelsentusiasterna. Kosmokrats är alldeles för långt och enformigt för att hålla ens den mest hängivne pussellösarens intresse vid liv särskilt länge. Man gör mer rätt i att spana in The Pedestrian som släpptes tidigare i år. Där har vi ett pusseplspel som också är något längre, men som lyckades hitta variation i sin mekanik. Vilket Kosmokrats misslyckas gruvligt med. Nej, den här gången får ni ha vodkan för er själva, för det var sannerligen inte välsmakande den här gången.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.

Kosmokrats. Lägsta pris 132 kronor enligt Steam 2020-12-01.

Recensionsex tillhandahållet av Modern Wolf.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com