Remnant II

The Root är tillbaka! Ondsinta monster härjar fortfarande omkring i världen. De människor som finns kvar har sökt skydd i läger som mer och mer börjar kallas för städer. Även om det ser tämligen mörkt ut, måste någon råda bot på detta och det är givetvis där vi kommer in i bilden.

Remnant 2 är en uppföljare till Remnant: From the Ashes. För er som är obekanta rör det här sig om ett skjutspel i tredjepersonsvy med både rollspelselement och framförallt element från det vi idag kallar för Soulslike. På ett Division-manér springer vi runt i en värld som andas undergång. Vi skjuter varelser som är illasinnade innan de skadar oss alltför mycket. Vi plundrar deras kroppar och utspridda kistor på förnödenheter och eftersom att svårighetsgraden är hög, kommer de i ganska stora grupper. Vi måste därför rulla åt sidorna samtidigt som vi skjuter för glatta livet i hopp om att besegra dem. Som sagt är detta ett Soulslike och därför kan vi inte spara vart vi vill, utan vi måste då sätta oss vid checkpoints som finns utspridda i området, inte bara för att spara utan också för att få mer ammunition och hälsa. Tyvärr kommer även detta väcka de flesta fiender förutom bossar och minibossar till liv igen.

Historien tar sin början när vår egenskapade karaktär kommer till en övergiven stad tillsammans med vår kompanjon. Efter en strid med monster som nästan kostar båda två livet, stöter de på två andra överlevare som tar med oss till deras basläger. Här får vi reda på att den ondska som härjade i det föregående spelet nu verkar vara tillbaka och vi är inte sena med att erbjuda oss att hjälpa till i striden mot The Root som ondskan kallas. Tyvärr försvinner två karaktärer in i en så kallad World Stone, som är en stor eldfärgad kristall. Med den kan vi resa till andra dimensioner, vilket vi nu måste göra eftersom att de två försvunna stackarna inte kan springa runt där och vara vilsna. Det kommer bli en farlig resa, så det är bäst att rusta upp sig ordentligt och bereda sig på strid.

Innan vi får börja vår resa in i dimensionerna får vi välja bland olika typer av arketyper. Det innebär helt enkelt att du får välja vad din karaktär ska vara bra på. Ska den kunna agera som en tank, genom att vara extremt stryktålig och skicklig på närstrid? Vill du kunna ge sjukvård till dig och dina kamrater? Eller du kanske vill vara superbra på att skjuta? Det finns en arketyp för de flesta olika typer av spelstilar så det är bara att välja den du känner passar dig bäst. Eftersom att det här även är ett multiplayer-spel kan det vara bra om du spelar med kompisar, att välja klasser så ni kompletterar varandra. Efter att du valt din arketyp och kastat dig in i första världen genom kristallen, kan du bjuda in kamrater att delta i din spelsession.

Det är en stark rekommendation från mitt håll att se till att du har vänner som vill spela spelet tillsammans med dig. Dels underlättar det under striderna, då det framförallt är lätt att bli överväldigad av den mängd fiender som du plötsligt kan utsättas för. Det är såklart inte omöjligt att spela igenom spelet ensam. Till skillnad från förra spelet finns här fyra olika svårighetsgrader att välja mellan. Alltifrån den något lättare Survivor till den nästan omöjliga Apocalyptic. Tro nu för guds skull inte att Survivor är lika lätt som en söndagspromenad genom parken. Spelet kommer att utmana dig oavsett vilken nivå du väljer. 

En annan anledning till att ha kamrater med dig är för att ta reda på vart ni ska gå någonstans. Detta är tydligast i första området N´erud som består av en askgrå öken där allt ser likadant ut, plus att den dessutom är omgiven av en slags dimma som får dig att kräkas om du går in i den. Som om det inte vore nog att området inte hjälper dig med orienteringen, är inte kartan till särskilt mycket hjälp heller. Den ser lite ut som en grådaskig version av kartan i Doom Eternal. Den är blockig och försöker visa olika marknivåer. Det finns inga väderstreck, du kan inte placera markörer på kartan ens för att underlätta kommunikationen med dina kamrater. Spelet har olika markörer som förklarar vart huvuduppdraget är någonstans och vart det finns outforskade dungeons, men de blir inte synliga på kartan förrän du precis framför den aktuella dörren. Jag förstår att spelet ska vara svårt, men någon slags antydan att jag är i rätt riktning tycker jag inte är för mycket begärt. Om inte kartan ska hjälpa till med det kan åtminstone nivåerna vara designade på ett sätt som antyder vart jag ska, med landmärken och liknande. Det blir aningen bättre på senare nivåer, men känslan att famla omkring i mörkret försvinner aldrig riktigt och gör att underhållningen får sig en hel del törnar tyvärr.

Bortsett från navigeringsbesvären är spelet faktiskt riktigt underhållande när vi får ta del av vad spelet går ut på mest av allt, nämligen skjutandet av fiender. Jag gillar verkligen att det är en tyngd i vapnen, vilket verkligen hjälper till med inlevelsen. Kontrollschemat är lättnavigerat, vilket gör att det går väldigt snabbt att bygga upp ett muskelminne så man inte behöver fundera på vartenda litet knapptryck. Jag uppskattar också att de grundläggande fienderna är ganska lättbesegrade, dels ur perspektivet att jag får känna mig tuff och frän, men också att det känns som att jag inte aktivt blir förhindrad att komma vidare i spelet. Jag gillar även variationen på fiender, varje dimension som du hoppar till har sina egna distinkta fiendetyper generellt, men även de små områdena i dimensionen kan ha sina egna fiendetyper med. Det uppskattas verkligen då jag inte hinner tröttna på att möta samma typ av fiender hela tiden.

Rollspelselementen innebär att du kan utveckla karaktären. Dels när du väljer vilken arketyp du vill ha, men under tiden som du spelar kommer du samla på dig så kallade Traits. Dessa placerar du i en meny där du får välja vilken aspekt av karaktären du vill utveckla. Så som hälsa, uthållighet etcetera. Du kommer troligtvis inte märka någon jätteskillnad förrän du kommit ett antal timmar in i spelet, men jag uppskattar att det finns där likväl.

Grafiken i spelet ser riktigt bra ut., framförallt miljöerna. Det finns nivåer där det finns sanslöst mycket detaljer, framförallt en nivå då du springer runt i ett gotiskt tempel. Spelet är utvecklat i den nysläppta Unreal 5-motorn vilket såklart ger möjligheten att mata på med detaljer. Tyvärr för det också med sig att mitt stackars grafikkort ibland får panikångest när den ska ladda in samtliga texturer och den uppsjö av fiender som plötsligt kommer emot mig. Den inbyggda uppskalningen i spelet underlättar en del, men helt silkeslent flyter det inte på direkt. Inte till graden att det blir ospelbart, men jag märker hur det hackar till ibland. Ljudbilden är välgjord och innehåller det som behövs. Dels har vi alla vapenljud som har sin egen identitet, men miljöerna har också sina egna distinkta ljud och likaså fienderna. Den sticker inte direkt ut som fantastiskt, men tjänar helt klart syftet väl. 

Samma sak kan helt klart sägas om berättelsen. Den är verkligen inte dålig, utan gör ett bra jobb i att sätta en stämning av domedag och hur människor kämpar för att hålla hoppet uppe och kämpar för att överleva en dag till. Men återigen är det ingenting som får den att sticka ut direkt heller. Vi har tagit del av liknande berättelser tidigare, men precis som med ljudbilden tjänar den syftet väl.

Remnant 2 är i sina bästa stunder riktigt underhållande. Skjutandet är riktigt underhållande och det bara växer ännu mer om du har vänner att spela det med. Tyvärr finns det lite problem, varav det största är orienteringen i miljöerna. Nog för att spelet ska vara utmanande, men att inte får någon hjälp överhuvudtaget från spelet sett till vart man ska ta vägen är definitivt i det lite väl frustrerande laget för min del. Lyckligtvis förtar navigeringsproblemen inte alltför mycket från hur roligt du kan ha i spelet och är du sugen på en underhållande och lite mer utmanande actionupplevelse med dina vänner, tycker jag du gör rätt i att överväga Remnant 2.