Stellar Blade

Överlevnad står vid sin yttersta spets, när de sista kvarlevorna av mänskligheten försöker klara sig i de dystopiska vidder som nu hittas på den härjade planeten som en gång var Jorden. Vilken tur då att EVE anlänt; en änglalik supersoldat vars vackra drag lätt kan misstolkas som beskedlig, men som bokstavligen skär igenom horder av fiender! Var det någon som beställde lite gammal hederlig fiendeslakt?

Många skulle kanske säga att en kock inte bör blanda alla ingredienserna i en enda stor mix, då det kan bli svårt att urskilja de individuella smakerna. Detta har utvecklarna trots bättre vetande ändå gjort här – om än i spelform. I detta fall där genrer som ’Soulslike’, ’Hack’n’Slash’, ’Metroidvania’ och ’Rollspel’ samlas upp i en mustig skål av ’gameplay’ hör jag er utbrista ”-Jösses, det är för mycket!”. Vet ni vad,? Jag håller med er, det är onekligen en enorm chansning att det skulle bli en välsmakande upplevelse, men med det sagt… Chansen fanns ändå, och tro på tusan om de inte lyckats fått till ett smarrigt spel här ändå!

Vi tar detta från början…

Innan vi går in på hur du spelar, behöver vi adressera elefanten i rummet. I Stellar Blade:s fall har det varit mycket snack kring stjärt- och bröstfysik som mycket riktigt finns med. Att vara skeptisk mot översexualisering är bra, tack och lov finns det saker under ytan här i Stellar Blade som agerar motpol.

Spelet handlar om EVE, en medlem ur 7th Airborne Squad; en nära nog övermänskligt duktig soldat. Hennes vardag är att driva bort de horder av Naytiba – illvilliga varelser som strövar omkring på Jorden, som skapandes död och elände var de än går. Saken är dock den att när saker och ting snabbt går snett för EVE, behöver hon inte bara rannsaka sin egen mänsklighet – men även idén om vad mänsklighet faktiskt är. Spelet roterar nämligen runt konceptet kring AI och androider, och utifrån denna aspekt ställs du som spelare inför frågan ”Om EVE är en android, varför ser hon ut som hon gör – och varför ser människorna ut som de gör?”. Att fienderna dessutom tar nära nog Chtulhu-inspierade vägar rent utseendemässigt, med tentakler och brutalt mördande – gör att spelet får ytterligare en dimension. Kosmisk skräck kan alltså hittas i dessa så kallade Naytibas som strövar runt i världen…

Frågor som dessa leder nerför kaninhål i detta spel, där den illvilliga kraft som kallar sig Naytibas behöver utforskas. Varför finns de på Jorden, vilken typ av varelser är de egentligen, och vad är kopplingen till mänsklighet och EVE i synnerhet? Det är i dessa frågeställningar vi hittar EVE, denna vid första anblick väna kvinna som mycket riktigt har getts tydliga fysiska attribut – på ett sätt som jag kan hålla med om, inte kanske behövts getts bröst- och stjärtfysik (d.v.s. att de gungar) – men när du efter 30 sekunder ställs mot en brutal vardag märker du att denna kontrast är avsiktlig. En vardag där fienden är obevekligt grym, så skapas det en – åtminstone för mig – otroligt intressant dynamik. Det vackra anletet av EVE kan lätt få en att tro att hon skulle vara beskedlig, men nej, tvärtom. Det faktum att spelets protagonist EVE själv slåss för vad som är mänskligt, utan att ibland veta hur det faktiskt är att vara mänsklig, går hand i hand med hennes utseende, utan att säga för mycket…

Hur som helst, denna kontrast mellan hur dina första intryck automatiskt går till det ytliga, utan att ta in vad som faktiskt hörs eller sägs reflekterar spelets frågeställningar. Det är där som hennes fagra yttre formar ytterligare paralleller, redo att utforskas. Detta är för mig ett otroligt intressant grepp. EVE och hur hon är porträtterad är uppfriskande just på grund av den otroliga kontrasten, och blir en riktlinje för spelet, vilket ber dig se bortom yta, och försöka se vad som gömmer sig i djupet. Efter 30 sekunder var mitt första antagande om gubbsjuka utvecklare som bortblåst – och istället fokuserade jag på hur himla roligt, utmanande och varierat det faktiskt var!

Allt handlar om tajming…

Den dystopiska värld vi hamnat i har mängder av varelser, vilket lämnar resurser som bör användas, mönster att lära sig och hemligheter att hitta. Striderna framförallt står ut, då de skulle kunna sägas vara ett slags ”Souls-lite”. Du har såklart olika svårighetsgrader, men oavsett vilket du väljer handlar det om att reagera korrekt i strider. Parera, kontra och välja rätt tillfälle att använda ditt vapen är avgörande. Som spel må Stellar Blade ta inspiration från Souls-genren, men det har ändå hittat en bra nivå av utmaning – vilket reflekteras i svårighetsgraderna. Det finns ett ’normal’-läge för de som vill få en utmanande men överkomlig spelomgång, men även ett ’Story’-läge för de som mer vill njuta av berättelsen. När du sedan klarar av kampanjen låser du även upp ’hardmode’, för de som verkligen vill utmana sig själva. Oavsett vilket spelläge du spelar är det som sagt inlärningen av parering, kontring och kunskap om fiendemönster som står högt upp i kurs – och det kommer inte vara en söndagspromenad oavsett vilken svårighetsgrad du väljer.

Där utvecklarna valt att frångå normen är implementerandet av utforskande á la Star Wars: Jedi Survivor, galet underhållande strider som får mig att tänka på Metal Gear Rising: Revengeance samt Elden Ring. Den senare titeln framförallt då världens ’lore’ finns att hitta mellan lager av till synes ytlig berättelse – för den som vill. Om du nöjer dig med grundberättelsen, så är det istället EVE, kvinnan som ska rädda världen mot denna ondskefulla styrka som är de så kallade Naytibas du får presenterad för dig. Visst gömmer sig en och annan trött floskel även här, men strösslad över spelvärlden finns ett ytterligare lager konstant inom räckhåll. Vilket får de mer strömlinjeformade actionäventyrsmomenten att plötsligt kännas bitterljuva och episka.

Det blir en symfoni av härligt våld, när du bokstavligen klyver fiender…

Det är ett spel som initialt fokuserar på närstrider. Där EVE:s svärd får stå för mycket av snacket, för att senare i spelet få tillgång till ett vapen som kan skjuta en mängd typ av ammunition. Det intressanta är att du hela tiden behöver hålla tungan rätt i mun, för att matcha rätt närstridsteknik med rätt tillfälle för eldkraft. Det blir en symfoni av härligt våld, när du bokstavligen klyver fiender, förutsatt att du använder rätt förmåga vid rätt ögonblick.

För att gå tillbaka till ’Souls’-aspekterna så hittar du sparstationer lite här och var på kartorna, som fungerar likt ’bonfires’ i Dark Souls. Det är vid dessa du kan uppgradera inte bara dina ’skills’ (d.v.s dina specialattacker), utan i vissa fall även öka antalet platser du har för exempelvis den utrustning du bär med dig. Till skillnad från Dark Souls och liknande spel har Stellar Blade mer frikostigt med sparstationer – och då (precis som i Souls) också innebär att fiender spawnar in på nytt om du vilar vid en av dessa platser finns det gott om utrymme för att farma lite skön erfarenhetspoäng. Det är givetvis även den senaste av dessa sparstationer du själv återuppstår vid om du skulle ha oturen att av bita i det beryktade gräset. Stellar Blade känns därför snällare och på något sätt mer arkadmässigt – även om din förmåga ställs på prov titt som tätt. Det må ha rikligt med sparstationer, men fienderna och effektiviteten i hur väl du tar dig an de, är upp till dig och din förmåga. Ärligt talat upplevde jag att Stellar Blade hade en underbar nivå av frustrerande motstånd och nöjsamt belöningssystem. 

En sak är säker. Det är riktigt förbenat underhållande att lära sig striderna. Att komma in och lyckas få in några perfekta pareringar, som i sin tur ger dig möjlighet att aktivera specialslag är riktigt roligt. Det blir som en underbar dans mellan olika monster – där det allt för oftast slutar i fiendens huvud rullandes bort över sanddynorna. Det är inte på något sätt perfekt, exempelvis kan det bli övermäktigt om du råkar få på dig flera fiender samtidigt, då spelets ’lock-on’-funktion är lite si och så. Men på det stora hela fungerar det utmärkt, och skänker spelet en härlig nerv.

Det finns givetvis mycket att göra i Stellar Blade – allt från att ta små uppdrag i den hubbvärld du senare befinner dig i, till att faktiskt föra intressanta samtal med karaktärer du lär känna genom spelet. Det hela är en underhållande historia, där du inte bara får andaktsstunder av ljuv melankoli serverat från och till, utan även actionfyllda sci-fi-spektakel.

Atmosfär, strålande atmosfär…

Stellar Blade levererar en spelvärld omsluten av en melankoli; något som accentueras av spelets luftiga men vemodiga musikstycken som hörs konstant. Orkestralt, men nedtonat på ett underbart sätt färgar de din spelomgång samtidigt som världen målas i en raffinerat dyster skrud. I många fall skulle dysterhet kunna tolkas som något negativt, men här har den istället försett spelets tematik med en visuell såväl som audiell ’backdrop’ som funkar utomordentligt. Tematik kring vikten av mänskligt liv, eller liv i sig – oavsett om det är artificiell sådan eller ej – går hand i hand med den melankoli som ges spelaren. Något som jag sväljer med hull och hår. Att det dessutom kommer med en riklig kopp underhållning, där varje dött monster betyder nya förmågor när de där eftertraktade erfarenhetspoängen ’cashas’ in, underbara strider och en värld doppad i frågeställningar gör detta till ett av årets absolut starkaste spel hittills!

Där det nog kan klandras för att inte nå hela vägen är hur vissa karaktärers röstskådespeleri tenderar att nå ’cringe’-territorier. Det är inte ofta förvisso, utan var för mig mest mot slutet, men dess anime-liknande berättarform kan göra att talad dialog ibland kan upplevas styltig. Lägg till tidigare nämnda problem med att bli överrumplad av flera motståndare samtidigt (då ’lock-on’-funktionen i min mening borde fungerat bättre) och det blir tydligt att det knappast är perfekt.

Det är då jag som spelare bara kan utgå från en enda sak. Ger det mig den där ”Jag-ska-bara-spela-lite-till”-känslan som vi alla trånar efter. Ja! Svaret är ett rungande ja. De få svagheter som spelet har trumfas av ett nästan konstant flöde av underbart spelmoment, där du hela tiden känner att du kommer vidare. Att det hela tiden finns något nytt att upptäcka – och att du har kul medan du gör det. Vad mer behövs av ett spel idag? Inte mycket… särskilt inte ett vars svärdshuggande huvudhjältinna är ’badass’, både inom och utom. Vem vet, kanske detta är en modern klassiker? Det får tiden utröna, jag kan bara säga att för i år, är detta ett måste om du äger en Playstation 5. Så det så!