Kickback Slug: Cosmic Courier

Vad kan väl vara mer tillfredsställande eller mer frustrerande än att långsamt snigla sig fram? Jo att genom rekyler från ett skjutvapen manövrera en snigel över ett lavahav. Låter inte detta vrickat nog så lägg till att du även är en rymdkurir som precis blivit av med alla dina paket på en okänd planet.

Ja ungefär så kaotiskt är Kickback Slug: Cosmic Courier. Efter en kort sekvens där vi blir introducerade till problemet med de borttappade paketen slängs vi in i en värld med faror att undvika och konstiga miljöer att överleva. I detta knasiga lilla spel är det upp till oss som spelare att skjuta hej vilt omkring oss med syftet att genom vapnets rekyl skjuta vår ”hjälte” genom banorna. Allt till varierande toner av rymdjazz.

Det finns 50 stycken 2D-banor att övervinna med olika teman och svårighetsnivåer, från de första banorna i djungeln och ända ut i rymden. Alla olika teman har olika knasigheter som vi måste lära oss att dra nytta av eller helt enkelt hantera för att ta oss till banas slut. Allt från luftströmmar och spikfläktar till rymdvarelser och krabbor med facklor står i vår väg.

Varje bana går ut på att ta sig från punkt A, hitta strömbrytaren och sedan lokalisera en portal som tar oss vidare till nästa bana. I teorin enkelt, men banorna är finurliga och det är inte alltid självklart vart varken strömbrytaren håller hus eller vart portalen kommer att dyka upp.

Till vår hjälp för att ta oss fram längs med banorna har vi vårt vapen med tre funktioner. Att skjuta enstaka skott omkring oss som ger en kort liten puff per skott, att skjuta ett kraftig skott med rejäl rekyl eller ett konstant ”fisande” som kan hålla oss svävande om vi håller tungan rätt i mun. Fisandet var min vanligaste teknik. Tro mig, om ni spelar spelet kommer ni förstå…

Kontrollerna är väldigt följsamma och så snart jag fått mitt muskelminne att förstå hur jag skulle använda spakarna på kontrollen gick navigeringen som smort, typ… Förutsatt att jag visste vad jag höll på med och hade rätt timing. Spelet beskrivs av utgivarna som fysikbaserat, och detta kan jag bara hålla med om. Det känns även fullt optimerat till Nintendo Switch som jag spelade på och jag hade inga problem med styrningen. Bara när jag sedan skulle spela något annat och upptäckte att jag styrde baklänges…

Paketen före livet!

Svårighetsgraden stiger från bana till bana och från område till område, men lite beroende på vilken taktik som används kan vissa teman eller områden kännas enklare. Jag använde mig ofta av väggarna på banorna för att balansera snigelns framfart, men detta blev helt klart ett problem när väggarna plötslig var av lava.

Utöver att faktiskt klara banorna så kan du samla på alla de paket som ramlat ur budbilen. Det finns ett undangömt paket på varje bana och ibland kan de vara riktigt kluriga att komma åt, ibland till synes helt omöjliga. I huvudmenyn kan du sedan öppna dem för att se vad det är för krimskrams som det var meningen att du skulle leverera.

Tycker du inte att detta är tillräckligt klurigt så kan du även utmana dig själv med att klara av banorna inom en tidsgräns. Detta är helt frivilligt och startar enbart om du skjuter på timglaset vid banans start. Men om tiden rinner ut innan du aktiverat och hittat portalen så är det ’Game Over’ och bara att börja om banan igen.

Var tionde bana utgörs av en boss i samma tema som det område du precis klarat. Med en teknologisk twist, de är alla någon typ av maskin eller cyborg. Det gäller att lära sig bossens rörelse- och attackmönster, undvika laserstrålar och annat samtidigt som vi ska försöka få in en träff med vårt eget vapen. Och glöm inte att varje skott du avfyrar ger dig en rekyl och skjuter iväg dig i motsatt riktning.

Bosstriderna är enligt mig ett trevligt avbrott i en ändå underhållande spelloop. När jag hade kämpat mig igenom alla nio banorna i området var det alltid lite spännande att se hur bossen skulle se ut och hur den skulle kopplas an till områdets tema. För att inte nämna tillfredsställelsen när jag lyckas övervinna den. Efter en bosstrid var det dessutom ett av de få ställen där jag kunde lägga ner spelet. Att bara klara några banor till och klara ut bara detta området var något av ett mantra i min genomspelning.

Personligen tyckte jag att svårighetsgraden var lite svajig, men inte enbart på ett dåligt sätt. Det första området var lagom svårt men slängde, i min mening, den svåraste bossen på mig direkt. Efter det var banorna enklare igen bara för att bli oproportionerligt svårare när jag kom till området med lava. Detta kan ju som sagt bero på vilken spelstil eller spelteknik jag använde, men det var ändå rejält frustrerande att lägga nästan lika mycket tid på en bana som på ett helt tidigare område. Men när jag klarade det var det ju å andra sidan än mer tillfredställande.

Skulle du mot förmodan klara av alla banor under tidsgränsen och samla alla paketen så låser du upp några extra bonusbanor i menyn. Detta ger spelet en hel del omspelningsvärde, förutsatt att du är välsignad men snabba reflexer och gott om tålamod.

Ljuden är frustrerande. Kort och gott. Varje gång vår lilla snigel dör skriker han så där som alla karaktärer gör i gamla arkadspel. Vapnet har så klart ett pew pew-ljud samt ett fis-ljud med ackompanjerande grön rök när du använder den konstanta ”skjuttekniken”. Detta ger nog spelet en viss charm för vissa, men det tillför absolut den eftertraktade frustrationen.

Kickback Slug: Cosmic Courier är minst sagt ett udda litet spel. Men det gav mig någon form av nostalgi ändå. Det känns som den typ av spel som hade kunnat hålla mig och mina kompisar upptagna i timtal på rasterna i grundskolan. Idag är det dock inte riktigt min typ av spel även om det underhöll mig under de få timmar det tog mig att spela igenom. Priset är något hög för att jag ska kunna rekommendera det till Switchen i dagsläget, men jag ser att det skulle kunna bli en rabatt-pärla som man kan ladda ner för att fylla ut spelbiblioteket och tiden under t.ex. en tågresa.