Hem RecensionerSpelrecensioner Paper Mario: The Origami King

Paper Mario: The Origami King

av Jesper Gustavsson

Denna sommar ger sig Mario ut på nya äventyr – i pappersformat, nu med fokus på japansk vikkonst. Kommer Mario ta med spelaren på ett roligt och charmigt äventyr eller misslyckas han lika hårt som i de senaste två resorna genom det pappersformade svampriket?


Storyn i Paper Mario: The Origami King följer, precis som de flesta andra Mario-spel, en enkel premiss. Spelet börjar med att Mario och Luigi är på väg till Toad Town för att delta i en festival och träffa prinsessan Peach. När de anländer till staden märker de snabbt att något inte står rätt till, alla toads har försvunnit! Det visar sig att en ny ond makt har anlänt till svampriket i form av origamikungen Olly och hans armé av origami-vikta soldater. Olly har, med hjälp av sin sina krafter, vikt Peach och många andra karaktärer till origami och det blir ditt jobb, med hjälp av Ollys syster Olivia och ett antal kompanjoner du möter på längs vägen, att rädda svampriket. För att göra det måste du först söka upp källorna till pappersremsorna som Olly virat runt Peachs slott.

Den onda kungen Olly är vikt på japanskt vis…

Något jag tycker står ut extra mycket i The Origami King är spelets manus. Det är välskrivet med många interna skämt, blandat med ett allvar och djup som vi sällan ser i Mario-spel. Den bästa dialogen i min mening kommer från konversationerna du har med olika partnerkaraktärer du möter under spelets gång, vilket saknades i de två senaste Paper Mario spelen Paper Mario: Colour Splash och Paper Mario: Sticker Star. Berättelsen i spelet är i min mening spelets främsta styrka. Vissa scener i spelet är rent av dystra och mörka och jag kunde relatera till många av spelets karaktärer, trots att de var skrivna med en satirisk ton.

En annan aspekt spelet gör bra är grafiken. Det är i min mening ett av de snyggaste Switch-spelen som gjorts av Nintendo och bolaget visar återigen att de är mästare på att utnyttja svagare hårdvara till fullo när det kommer till grafik. Varje område du utforskar har en distinkt stil, vilket ger spelet bra estetisk variation. Till skillnad från föregångaren Colour Splash, där du tog dig runt på en världskarta, har The Origami King en sammankopplad värld med några lite mer öppna områden som du kan utforska. Spelet är absolut inget Open World då de flesta områden är relativt linjära, men vid ett fåtal gånger i spelet öppnar det upp sig mer och du får utforska större områden mer fritt, vilket är nytt för serien.

Varje område har även hemligheter att hitta, som olika troféer du kan visa upp på ett museum i Toad Town och hålrum i omgivningen som origamikungens armé har skapat. Spelet belönar dig om du går från den givna vägen och utforskar. När du kommer till väghinder måste du använda din origamivikta kompanjon Olivia, som kan vikas till bland annat thousand fold arms som förlänger Marios armar så att du kan använda Switch-kontrollens rörelsesensorer för att flytta och dra i vissa objekt, för att ta dig närmare din destination. Jag spelade merparten av spelet med en Switch Pro Controller och upplevde inga bekymmer gällande rörelsesensorerna eller något annat kontrolltekniskt. De känns responsiva och lättanvända.

Nu kommer vi till den aspekt jag har mest blandade känslor kring, nämligen stridssystemet. Varje strid utspelar sig på ett bräde med ringar som du kan justera så att dina fiender hamnar i olika positioner. Om du positionerar dina fiender i gynnsamma förhållanden för dina attacker gör du extra skada. I strid har du två standardattacker, hammare och stövlar. En hammare når 2×2 rutor, medan stövlar når 1×4 rutor. Du har ett par standardstövlar och en standardhammare permanent i ditt inventarie och om du vill göra mer skada behöver du köpa eller hitta starkare vapen. Dock går dessa sönder efter ett antal användningar. Förutom standardattackerna kan du även använda dig av eld- och isblommor för att attackera med mer kraft och svampar för att hela dig.

Ibland ändras stridssystemet lite när du möter bossar. Istället för att du är i mitten av brädet, som i vanliga strider, står du i ytterkanten med bossen i mitten. Här måste du justera ringarna så att du kan använda pilar på brädet för att ta dig fram till en handlingsruta, där du bland annat kan använda en vanlig handling som stövlarna eller en hammare – eller så kan du han hamna på en ruta som viker Olivia till olika former, som du låser upp under spelets gång för att göra specialattacker. När det kommer till striderna tycker jag att bossarna är en höjdpunkt, då du måste applicera specifika strategier gentemot vanliga strider där du kan använda i princip samma strategi under hela spelets gång.

En annan handling du kan göra i början på varje runda är att kalla på toads som sitter i publiken bakom brädet. Under ditt äventyr genom svampriket kommer du att stöta på ett antal gömda toads som är vikta till diverse objekt. Om du samlar på dig några kan du kalla på dem i strid i utbyte mot pengar, för att göra extra skada på dina fiender och få mer liv, samt att de kan hjälpa dig att justera brädet till din fördel. Om du använder toads vid en boss kommer de visa vägen som pilarna tar dig, vilket jag fann mycket användbart då jag tyckte det kunde bli svårt att hålla koll på min rutt annars. En annan sak du kan använda pengar till i strid är att förlänga timern för varje runda med plusknappen. Du har en viss tid på dig att justera brädet innan det är dags att attackera. Plusknappen var därför ofta en räddare i nöden när jag behövde extra betänketid.

Toads kan hjälpa dig i nödsituationer!

Så till den lite tråkigare biten, nämligen mitt största klagomål på origamikungens äventyr. Precis som i Sticker Star och Colour Splash har The Origami King inget ordentligt levelingsystem där du får erfarenhetspoäng av striderna, som i det första Paper Mario och uppföljaren The Thousand-Year Door. Det enda du får ut av att delta i vanliga strider är pengar, vilket gör att de känns meningslösa då du redan får tillräckligt mycket pengar genom att utforska världen. På grund av detta valde jag ofta att hoppa över strider istället för att delta i dem, trots att jag egentligen tycker att striderna är roliga. Här blev de mest ett onödigt tidsfördriv. När ett RPG som Paper Mario inte uppmuntrar en till att delta i sina strider, så känner jag att något inte är rätt.

Utrusta Mario med olika vapen!

The Origami King är ett roligt spel och vi ska förstås inte avsluta i moll. Sist, men inte minst vill jag därför avrunda med något riktigt positivt; spelets helt underbara soundtrack. Varje musikstycke är en fröjd för örat, särskilt stridslåten som ändras beroende på vilket område du utforskar. Alla områden har även fått ett eget musikstycke och aldrig kände jag att musiken inte passade in i de områden jag utforskade, detsamma kan jag säga om ljuddesignen som också känns välpolerad och bra.

I sin helhet tycker jag att Paper Mario: The Origami King är ett bra spel. Det har en intressant och välskriven berättelse, snygg grafik och ett fantastiskt soundtrack. Totalintrycket dras tyvärr ner på grund av bristen på ett ordentligt levelingssystem, men trots det hade jag kul under merparten av min tid med spelet, vilket ändå enligt mig är det som räknas.


Specifikation

Denna recension baseras på Switch versionen.

Paper Mario: The Origami King. Lägsta pris 548 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-08-06.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar