Mario är en så pass ikonisk figur att han är synonym med ’gaming’ skulle du fråga äldre generationer – spelare eller ej! Vilket för oss till detta nya spel – Super Mario Bros. Wonder – kommer även det på något sätt forma dagens generation? Eller har vi tröttnat på den lille rörmokarens påhitt…?
I grannriket ’Flower Kingdom’ är allt frid och fröjd, när plötsligt – vem annars! – Bowser dyker upp och mumsar upp ett sjuhelsikes potent frö?! Jo, precis så börjar äventyret för Mario och hans många vänner i en sjudundrande lekfull 2D/3D-plattformare. Om vi ska vara ärliga har många av de senaste 2D-Mariospelen varit traditionella och lite väl för säkra i sina upplägg, men denna gång finns det gott om friska nya tilltag för mig att inse att Nintendo verkligen gått ’all-in’ sett till kreativt tänkande. Något som ärligt talat kom att saknas i de senaste 2D-Mariospel som släppts. Marios identitet må ha lyst igenom i de spelen, men nog tusan blev de lite väl monotona efter ett tag. En fälla som knappast Super Mario Bros. Wonder faller in i. Den svaga berättelsen agerar morot för dig att utforska blomriket, där variation från bana till bana hela tiden överraskar dig – allt medan du själv ger dig ut för att jaga ’superfrön’, och nå Bowser.
Plattformandet är skarpt som alltid, där frustration hela tiden är en hårsmån ifrån, men bara tillräckligt mycket för dig att hela tiden egga på ditt ’jävlaranamma’! Kontrollschemat är nämligen precis så tajt som vi förväntat oss, och banne mig om inte Mario och hans vänner snabbare saktar ner under snabba springsessioner – en aspekt som må verka liten, men som gör att han känns mer responsiv än på länge. Senast jag kände denna upptäckarglädje och ”Ska-bara-ta-en-bana-till…” var nog med Super Mario World – något som verkligen säger en hel del.
Var är då det kreativa i detta spel? Först och främst är det en fråga om att leka med koncepten. Mario behöver inte vara en enda sak, utan diverse olika banor skänker honom möjlighet att klara dessa på en myriad olika sätt. Kanske det är en panikartad rusning av galna kossor, såpbubblor som du behöver studsa över för att nå mål eller rentav idén om att låta Mario plötsligt bli en geléklump! Ja, det kan rentav vara en så pass variation av spelidéer att vissa bara ses under en specifik bana… en enda gång, och ’that´s it’! Det känns verkligen som att Nintendos ledord varit ”Hur gör vi detta underhållande, utmanande och lekfullt varierat?” Något som då verkligen märks av, i alla fall om vi ser till bandesign och tillvägagångssätten du får anamma. Visst… någon gång här och var återkommer en viss spelmekanik, det måste väl erkännas, men trots att det är mängder av världar och banor, är det oväntat få ändå.
Ytterligare något som är nytt är ”badges”, vilket är som förmågor du kan välja att ha aktiverade – åtminstone en i taget. På detta sätt kan du blir bättre på att simma, glida eller tjäna mer mynt (och många andra), som även det skapar mer dynamik i spelet. Det är något som förvisso innebär att de olika karaktärernas mer unika egenskaper är borttagna (som Peach glidande och så vidare), för att istället vara att alla är jämbördiga – men att istället dessa förmågor gör att du väljer ditt sätt att spela; oavsett karaktär. En riktigt intressant idé som jag känner gjorde spelet kul att spela – om och om igen. Bara för att se vad jag kan hitta på olika banor, genom att använda olika typer av förmågor. Fiffigt!
Nåja, visst låter det fantastiskt! Tja, det finns ett par skönhetsfläckar även här dock. För det första har vi spelets bosstrider. Snacka om att resan är målet – för inte är det bosstriderna direkt. Bowser Jr återkommer genomgående genom spelet, och är otroligt lätt att ta ut – och rentav den gode Bowser på slutet också. Visst är den sistnämnda aningen svårare, men när jag fann mig själv överraskad över att se eftertexter, insåg jag att han nog var lite väl enkel.
Tack och lov då att spelets bosstrider knappast är vad du är ute efter här – då de är en väldigt liten del av spelet. Det är istället utforskandet, upplåsandet av hemliga banor och framförallt det myller av upplevelser under resans gång som säkerligen kommer få detta spel att vara ett av de där du spelar om mängder av gånger. Dels har spelmekaniken vässats tillräckligt för att du ska känna att den känns unik – men framförallt har Wonder:s presentation uppdaterats på ett ytterst tillfredsställande sätt, utan att på något sätt tappa Marios identitet.
En annan aspekt som jag däremot inte kunde ta mig an lika väl – och på många sätt kände mig blåst på konfekten över – är onlineaspekten. I Wonder kan du hjälpa andra spelare över nätet, genom att väcka deras ”spöken” på banor ni båda besöker. Dock är Nintendo Online:s tjänst ett måste – och trots att det på många sätt är en floskel att säga att ”ska vi verkligen behöva betala för det här?”, kan jag inte känna mig annat än lurad på konfekten lite granna. När jag för första gången ville testa på onlineaspekten, kanske springa runt med ett par personer – kom den brukliga skylten ”DU BEHÖVER KÖPA DETTA!” i ansiktet på mig. Visst, det är inte en dyr tjänst, men när allt är så integrerat och det egentligen mest rör sig om en väldigt enkel interaktion med andra spelare, känns det bara väldigt snålt. Vissa spel kan spelas online utan att betala för Online-tjänsten, så varför inte detta? Det är ändå ett väldigt dyrt spel från start. Nåja, det är vad det, och ärligt talat är online-aspekten en ytterst liten detalj i slutänden, som egentligen aldrig påverkar själva spelupplevelsen… men kom igen nu Nintendo. Om ni nu är så malliga för er kreativitet och lekfullhet… ska ni då verkligen vara så ’corporate’ som detta? För all del.. för all del…
Låt oss gå tillbaka till det goda igen…
Med en vacker nästan godisartad estetik där härliga musiksnuttar varvas med omväxlade miljöer – den ena mer mysig än den andra – kan jag bara buga inför denna nya 2D-Mario och hoppas att detta är den nya riktlinjen för serien framåt. Framförallt att utvecklarna vågar leka med koncepten för vad en Mario-bana kan vara ibland, men samtidigt nästan skopa ur – och behålla – essensen av vad dessa spel ska vara, gör att jag verkligen ser fram emot att se vad som kan komma härnäst. Visst finns det några smådetaljer (online och bossar) som pockar på betyget, men ärligt talat är de miniskula på det stora hela. Från det att jag plockade upp Super Mario Bros. Wonder, till det att jag var klar – hade timmar och dagar svischat förbi. Det är ett sånt där spel du tar dig an och lätt kan köra igenom i ett bräde, vilket säger en hel del. Från de påhittiga och fantasirika banorna, den härligt uppdaterade musiken och den njutbara presentationen; detta är en ny milstolpe för den gode mustaschmannen. Super Mario Bros. Wonder är det underverk som serien så desperat letat efter. Yahoo!
i samarbete med PriceRunner
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
