Biomechanical Toy

Biomechanical Toy är ett spanskt “run-and-gun”-spel från 1995 som har dammats av för en modern publik, utvecklat av spanska Zeus Software. Studion skapade under sin existens ett antal titlar för hemdatorer, varav den mest kända är Risky Woods (ett samarbete med Dinamic Software som även portades till Sega Mega Drive). Zeus Software lades ner runt 1998, och utgivarna av spelet, Gaelco, fortsatte ge ut arkadspel fram till 2007 då de ändrade riktning och gick över till att enbart utveckla elektroniska darttavlor.

Handlingen kretsar kring Scrubby, en leksak i form av en elak monsterclown. Efter att ha rymt från ett fängelse stjäler han en magisk pendel som ger liv åt världen, med målet att väcka liv i alla elaka leksaker och ta makten över leksakskungariket. Jag antar rollen som Inguz, en actionhjälte vars utseende är direkt taget från en av 90-talets stora ikoner, nämligen Steven Seagal. Han är utrustad med sin ikoniska hästsvans och svarta solbrillor, och har ett tydligt uppdrag: rädda leksaksvärlden! Grafiken, med sin detaljerade 2D-pixelkonst, är visserligen färgstark och smått psykedelisk, och visst finns det filter för moderna skärmar. Jag kan välja mellan flera olika filter och även ett CRT-filter så det ser autentiskt 1995 ut. Men det hjälper inte helhetsintrycket när ljudbilden består av billiga, plagierade musikspår från kända filmer som Luc Bessons första film “Subway” från 1985 och “To Live and Die in L.A.” (Änglarnas stad – Los Angeles) från samma år.

Inspirationen till karaktären kunde inte vara tydligare.

Jag röjer mig igenom horder av fiender med min halvautomatiska pistol, som har oändlig ammunition. Genom att samla på mig ammunition uppgraderar jag vapnet till en automatkarbin som gör betydligt mer skada. Jag har även tillgång till bomber som rensar skärmen, samt power-ups som förvandlar pistolen till ett hagelgevär – det har längre räckvidd och mer kraft, men begränsad ammunition. Men stridsmekaniken är frustrerande otidsenlig. Här kommer det största problemet jag har med spelet. Att jag måste stå still eller hoppa när jag skjuter! Detta känns som en designmiss som denna återutgivning borde ha åtgärdat. Som det är nu är det inte ett ”Run-and-Gun”-spel utan mer ett “Run-or-Gun”.

Utgivarna har försökt rädda upplevelsen med ett par bekvämligheter: “Rewind”-systemet och “Save States”. Dessa funktioner är tekniskt sett hjälpsamma. När jag dör eller missar ett hopp på grund av spelets opålitliga plattformar kan jag backa bandet och försöka igen. Det verkar inte heller finnas en begränsning på hur långt jag kan backa spelet utan jag kan börja om från början om jag vill, utan att förlora ett liv. Men det är tydligt att dessa funktioner bara lagts till som ett incitament för att få spelare att köpa det där arkadspelet vi minns från när vi var yngre. Spelet som slukade 5-kronor i arkadhallen eller på den lokala pizzerian på 90-talet, nu ska vi äntligen få vår revansch!

Är det lite Star Wars över denna bild?

Som ett arkadspel är Biomechanical Toy definitivt utmanande. Men spelets grundläggande design är så pass orättvis i sin bandesign och sina bossfajter att spola tillbaka hjälpmedlet blir en nödvändighet för att jag ens ska orka ta mig vidare, snarare än ett trevligt tillägg. Hälsopaket ger bara en bråkdel av livmätaren tillbaka, medan fiendernas attacker snabbt tömmer min hälsa. Ibland respawnar jag mitt på samma plattform som fienden står på, vilket gör det nästan omöjligt att undvika skada. Spelet är 6 banor långt med varierande biomer (zoner med egna färgpaletter, ljudbilder, fiender och arkitekturer) baserade på hur en leksakslåda såg ut när de utvecklade spelet, en bana är en vilda västern-nivå, en annan en schackvärld, en tredje är fylld med dinosaurier och så vidare. Dessa går även på tid, jag har 2 minuter och 30 sekunder på mig att klara en bana. Detta kan kännas som en kort tid men det blir aldrig stressigt då banorna är otroligt korta och om jag gör ett misstag så spolar jag bara tillbaka tiden.

Bossarna har inte någon logisk förklaring till varför de är där de är, till exempel får jag slåss mot ett datorvirus efter en lång tågbana. Men de är ingen utmaning då de tydligt telegraferar när och var de ska attackera, det är därför jättelätt att undvika, och återigen om jag blir träffad så spolar jag bara tillbaka tiden. Hela spelet klarade jag av på ungefär 20 minuter och då hade jag kanske dött ett dussintal gånger om jag inte hade haft förmågan med “rewind”.

Trevligt när jag inte behöver fundera på vart jag ska.

1995 var Biomechanical Toy säkert en explosiv och märklig upplevelse, men idag saknar spelet den polering och de moderna kvalitetsuppdateringar jag förväntar mig av en nyutgåva. Det är en titel som lämnats i sitt ursprungliga, skavankiga tillstånd. Det är visserligen ett stycke spelhistoria från Zeus Software, men i dagens spelklimat känns det som ett slöseri. Jag hade velat se att någon faktiskt lagt ner arbetet på att bygga om spelet i grunden – en riktig remaster hade kunnat göra det här till något mer än bara en nostalgisk kuriositet. Nu blir det bara en påminnelse om att vissa klassiker kanske borde ha fått stanna kvar i 90-talets arkadhallar.