Det är något med klaustrofobisk ensamhet i rymden som tilltalar mig. Filmer som Moon (2009) och Silent Running (1972) har ett narrativ som kan fånga känslan av interstellär ensamhet. Men i spelvärlden har det varit svårare då det oftast blivit skräck med monster eller något annat utomjordiskt som behövts för att locka in spelare.
När jag hörde talas om Rivage trodde jag att det var ett pusselspel där jag skulle utforska en rymdstation och promenera omkring. Det jag inte insåg förrän jag satte igång var att det rör sig om ett otroligt avancerat pusselspel uppbyggt runt en tidsloop, utan någon som helst handhållning, karta eller pluppar på en skärm som snyggt skjutsar mig framåt. Varje problem jag stöter på måste lösas genom att söka i varje vrå av stationen efter ledtrådar, e-postmeddelanden, bilder och ljudloggar. Det här är ett modigt grepp av utvecklarna Exnilo Studio och Raw Fury för detta är en upplevelse som inte kommer tilltala alla.
Spelet utspelar sig ombord på rymdstationen A.R.E.S. som kretsar kring exoplaneten Vesta. Som doktor Miranda vaknar jag till en situation där besättningen är spårlöst försvunnen, flyktkapslarna har skjutits iväg och stationen håller på att få slut på ström.
Att jag är i rymden är det ingen tvekan om.
Målet är att uppgradera Mirandas passerkort så hon till slut kan nå hela stationen, för något har hänt med datorsystemet och hon har blivit av med all behörighet. Från början har skeppet fyra energinoder och att exempelvis öppna en dörr kostar en nod och vissa datorprogram kan kosta upp till två noder. När energin är slut så släcks hela stationen ned och jag behöver starta om. Då behöver jag söka upp ett märkligt arkadspel i ett förråd som återställer dagen till klockan 09:32.
Här kommer mitt första huvudbry med spelet. Miranda är medveten om att det finns en tidsloop. Hon har koll på att något underligt har hänt, för det säger hon när hon konverserar med skeppets AI innan jag som spelare ens får veta om att det är tidsloopar. Som det låter så har hon gått igenom detta flera gånger men när jag som spelare startar första loopen så står det “Loop 1”. Det liksom bryter inlevelsen, för om detta redan har hänt så kan det omöjligen vara “Loop 1”.
Pusslen hon behöver lösa för att nå sitt mål är otroligt uppfinningsrika och jag kliade mig väldans många gånger i skägget av ren frustration. Många kretsar kring att låsa upp dörrar för att komma vidare, knäcka lösenord via kommandoprompter och lösa specifika pussel innan ett visst klockslag. Vissa pussel är genuint smarta, medan andra är så ologiskt uppbyggda att jag på ren tur råkade lösa dem.
För att hålla reda på allt som upptäcks har Miranda utrustats med något som kallas K9-system. Det är Mirandas kamera och sorteringsverktyg, där ljudloggar, textfiler och lösenord sparas automatiskt mellan looparna och har även en inbyggd skärmdumpsfunktion. Den låter mig fota ledtrådar direkt i spelet, vilket gör att jag slipper anteckningsblock i verkligheten – jag sneglar på dig Blue Prince! (Fast en liten varning: lösningarna till många av pusslen är unika och slumpade för varje spelare, så att tjuvkika på mina bilder här kommer inte ge dig några fördelar.)
Vissa pussel är mer avancerade än andra.
Här kommer även mina andra stora invändningar till spelet. Miranda har varken väska eller fickor, utan kan bara bära med sig en sak åt gången. Oavsett storlek är det bara ett föremål, vare sig det är ett litet batteri, en teckning eller ett större föremål så kan jag flytta en sak i taget. Det skapar frustration om jag råkar bära något i fel ordning så strömmen hinner ta slut innan jag slutför uppdraget. Då måste jag starta om loopen så alla föremål hamnar på ursprungsplatsen.
Sedan en sak till, Miranda ska föreställa en forskare, författare och astronaut – men hon har ingen aning om vad någonting på skeppet gör. Eller så har hon det, men vägrar berätta det för oss som spelar. Ett par gånger kan hon säga högt “You got this” eller “You´ve seen this a million times” men inget om hur jag skulle kunna göra för att lösa de pusslen. Andra gånger är hon genuint frågande om vad som skulle kunna sättas in i något som ser ut som en cd-spelare eller usb-port. Det känns lite som att Mirandas kompetens förminskas för att göra pusslen svårare och det stör mig lite. Hade jag fått en helt stum karaktär så hade jag kunnat köpa det att jag som spelar måste lösa det som ska lösas. Men att hon hela tiden pratar kring personer, pussel och system utan att det har någon inverkan på lösningen skaver.
Grafiskt sett är spelet helt okej, det är inget som kommer blåsa någon av stolen. Första gången strömmen gick på stationen blev det otroligt mörkt och jag blev lite orolig att det skulle dyka upp något som skulle skrämma mig. Det finns vissa tillfällen då spelet tappar bildrutor men det är inget som förstör upplevelsen. Att titta ut genom fönstret och se Vesta torna upp sig utanför ger en riktigt häftig utsikt.
Du hade ju kunnat vara mer hjälpsam, Miranda!
Ljudbilden är lite “hit and miss”, det ambienta soundtracket som ska förstärka ensamheten påminner kusligt mycket om musiken från Minecraft och jag kan inte skaka av mig det. Saker skramlar, datorer piper och Mirandas fotsteg låter som fotsteg. Röstskådespeleriet däremot är det som lyfter upplevelsen. Mirandas inre monolog – som stör rent innehållsmässigt – är inte dåligt skådespelat, likaså hittade ljudloggar som känns äkta och jordnära. I senare delar av spelet hittade jag vissa med genuin frustration och rädsla. Det fanns åtminstone ett par tillfällen då jag tyckte det blev både obehagligt och känslosamt.
Rivage är en upplevelse för den som älskar utmanande sci-fi-pussel och miljöberättande. Det kräver tålamod och uppfinningsrikedom. Det finns en trofé för att klara spelet under 25 loopar men jag kan säga att det tog minst dubbla för mig. Det är lätt att tro att det skulle bli enformigt i längden, men de cirka 10 timmar jag spelade visade sig vara precis lagom. Pusslen var så pass unika från varandra och att jag hade helt skilda agendor för varje gång jag sprang genom samma korridorer, blev det nämligen aldrig repetitivt. Och det ska finnas två slut, så för troféjägaren är detta absolut något att sätta tänderna i.
