Flashback 2

Visst är det härligt ändå! Tanken på att få spendera tid med en uppföljare till ett av nittiotalets med inflytelserika spel! Cyberpunk-estetik, äventyr och pussel är vad som ligger dukat likt en festmåltid framför dig. Synd då att allt blivit en oaptitlig gråseg massa av ren och skär förruttnelse!

Den air av legendarisk status som originalet hade (samt spelet Fade to Black) är som bortviftad med denna sorgligt undermåliga uppföljare. Ett spel vars stora syfte verkar vara att långsamt driva mig in i vansinne. Innan allt det, ska vi lyfta berättelsen som tack och lov är en liten svag ljusglimt i ett annars becksvart mörker.

Conrad. B Hart är tillbaka. Eller åtminstone är en klon av honom det. Det är 2100-talet och runt omkring i solsystemet badar folk i det härliga ljus som är fred. Men vet ni vad, de där lömska ”morph”-varelserna – vars enda mål verkar vara världsdomination och terror – är tillbaka och denna gång vill de … ja ta över världen. Vad annars antar jag!

Conrad som den rakryggade ungdomen han är, ska givetvis stoppa detta, och vad som följer är en resa genom städer, djungler och hemliga underjordiska baser, i jakten på rättvisan. Ja, flosklerna haglar, neonfärgerna dukas plikttroget upp och plattformandet finns redo. Nåja, i alla fall om du orkar spela mer än spelets fyra-sex timmar av speltid (tro mig det kommer vara längre dock). Som berättelse duger det dock, och skapar ett nödvändigt driv framåt, i ett spel som annars verkar göra allt för att få dig att sluta spela.

Vilket för oss till ”plattformandet”, där Conrad styltigt försöker flanera genom 3D-miljöer vars (oftast) sidskrollandeliknande natur får det att – åtminstone på ytan – verka enkelt. Simpla uppdrag där du ska till punkt A, varpå du gör ”action” B och sedan tillbaka till punkt A. En process som – när spelet funkar – är så anspråkslöst att Tetris framstår som ett litterärt verk. För att inte tala om pusselsektionerna i spelet där du för runt ett par symboler i en labyrintmässig apparat, för att … ja kombinera dessa söta små tecken/fyrkanter. En process redo för en förstaklassare. Sedan slår problematiken till som ett betongblock mot pannan, när den gode Conrad antingen laddas in fel i miljön, eller värst, när laddningsfilen krånglar, och du finner dig på en plats där exempelvis inte hissar längre når (trots att de kunde det förut). Vad som först var en tämligen okomplicerad process – ta dig ut och vidare – blir nu istället ”jakten på den fungerande sparfilen”.

Tack och lov då för de få sparpunkter (oh vey!) som strösslas ut lite då och då. Eller tack och tack… att börja en tio-tjugo minuter innan där du senast var, är inte allt för jobbigt. Ibland är det rentav bara någon minut från där du dog (eller stängde av spelet). Inte nog med detta, spelet lider även av okristligt dålig AI, pathfinding och otydliga miljöer, där du rentav inte ens ser vart du ska gå… eller för den delen vet Hur du ska gå, till och med när du känner till vägen. Obs. inte på grund av någon uppfinningsrik cool spelmekanik, bara dålig speldesign tyvärr. Vilket för oss till spelets ”klättringsmekanik”! Yay! Conrad kan hoppa uppför väggar – ibland -, eller avsatser – ibland – och allt du behöver göra är att vara på millimetern exakt i var du står. Ja, förutom när spelet inte känner att den regeln bör följas. Vad detta resulterar i är ett plattformsspel där din hurtige protagonist ständigt försöker hoppa uppför avsatser och liknande men att inget händer – för att du stod på fel plats. Försök att springa undan ett gäng monster som är dig hack i häl, och smidigt hoppa upp på saker. Att göra det på språng är lite av ett hasardspel, ibland lyckas du, men oftast inte. Nej fy f*n!

Allt detta ”hjälps” åt av en alldeles vidrig siktningsmekanik, där Conrad till synes högst godtyckligt siktar på saker och ting. Det må dofta ’twin-stick’-shooter på håll, men när hårnålen lite arbiträrt faller på monster… som den känner för, då blir siktandet under all kritik. Det hjälper dessutom inte att när det vankas närstrid, så byts stridsmekaniken ut mot en alldeles förträffligt usel ’melee’-teknik. När Conrad med sina slöa och tafatta försök till knogmackor delas ut mot giftiga monster eller närgångna förväxta insekter… ja då tryter tålamodet snabbt, och du gör bättre i att fly än illa fäkta. Synd då att snabbt springande… exempelvis uppför trappor, lätt får den svagsinte idioten att inte bara fasa rakt igenom sagda plats, utan också att han då får för sig att helt låsa sig. Självklart kan det även ske att Conrad rentav blir osynlig, till på råga på detta… och vips åker ett gäng hårstrån av från huvudet! Kanske detta spel ska införas som ett mentalt tortyrredskap… men jag skulle nog påstå att det var för inhumant! Suck…

Det är en sak att fastna i hissar eller trappor. Vad sägs om… i luften?!

MEN… inte nog med det, spelets sunkiga grafik parat med en ljudbild vars enda fördel är att den går att stänga av då dess cybernetiska drömmar till musik snarare skapar mardrömmar även kommer med fiendedesign som är allt annat än underhållande… ja då faller hjärtat hårt i bröstkorgen. Snällt då av utvecklarna att förse spelet med fina stillbilder då och då, som belyser spelets annars så slentrianmässiga grafik för övrigt. Nej vänta… glöm det! Det är spelets ’framerate’ som i vissa stunder når den härliga bilduppdateringsfrekvensen av 8!! Ja, jag förstod att mitt stackars RTX 4090 24 GB-grafikkort skulle få sig en utmaning, men att det skulle vara så tufft, hade jag ingen aning om! Märker ni att jag går lite ”all over the place” i denna recension är det för att spelet driver mig till det… hualigen!

Jag var aldrig i ärlighetens namn ett enormt fan av originalspelet, men det var viktigt för sin tid. Det kom i en tid där Prince of Persia (originalet alltså) hade färgat av sig enormt på sin samtid. ”Wow, titta pappa, han rör sig ju precis som en riktig människa!” sa jag glatt när jag såg det då någon gång under Krita-perioden av mitt liv. Sedan att spelet var ohemult svårt och svårstyrt på ett sätt som gjorde så att Soulsspelen rodnade hjälpte inte.

Vad är det då som Flashback 2-utvecklarna till synes hållit fast vid? De mänskliga animationerna återges här – likaså en atmosfär som jag ändå ska ge ekar igenkännbart. Originalets fokus på mer naturliga rörelsemönster återkommer, och likaså en kontroll som känns seg och slö. Målet med en uppföljare är oftast att förbättra och göra det som originalet gjorde så bra… fast i ny skrud. Här döljs dock deras intention av ett ofullbordat spel. Ett spel där dåliga ’hitboxes’, styrning och buggar gör det till en plåga att ta sig igenom. Spelets skådespeleri som för övrigt är acceptabelt, eller för den delen dess föga försök till berättande – som i mångt och mycket handlar om snabba vändningar där antingen en elak bläckfiskvarelse skymmer din vy eller rentav mutanter gömmer sig i faggorna – gör att spelet aldrig ens kan sträcka sig upp till acceptabel nivå. Den främsta svagheten är inte ens buggarna, utan när vissa AI-kompanjoner fastnar i objekt, då själva miljöerna är veritabla fällor (ej medvetet gjorda sådana för övrigt) som de fastnar i, eller du själv för den delen… ja då föds tanken om att få den gode Conrad att hoppa huvudet först nerför ett gudsförgätet stup.

Lite dialogval då och då! Synd då att handkontrollen knappt lyder kommandona, och att… ja dialogen är riktigt usel.

Synd då att spelet inte ens klarar av det. Miljöerna blockar dig på ett eller annat sätt, på samma sätt som spelets försök till underhållning dränks av alla dessa problem. Och ja, jag har varit lite väl hård på några ställen, men när intentionen från utvecklarna går hand i hand med en dålig kompetens, då blir det svårt att hålla tillbaka. Detta är ändå spel som kostar över 400 kronor på Steam och gudarna ska veta mer på konsoler? Varför släpptes detta igenom? Stod utvecklarna inte ut själva längre? Vad exakt hände här?

Nåja, många frågor till trots, i slutänden är faktumet att Flashback 2 är ett spel som inte borde ha gjorts – eller åtminstone givits ett par år till att bakas i ugnen. Det osar beställningsjobb för att antingen behålla varumärket (IP) eller en snabb cash-grab på grund av det semi-erkända namnet. Oavsett är det ett spel vars publik förtjänade mer, och där eventuella nya spelare bör undvika likt pesten. Verkligen synd att det gick så här…

Så nu ska jag omedelbums avinstallera denna tortyrmetod från min stackars dator…