Paradise Lost

Postapokalyps och nazister gömda i bunkrar långt efter att de borde ha förlorat kriget. Detta är lite utav vad vi kommer att få uppleva i dagens spel Paradise Lost.

Vi introduceras för vår protagonist Szymon, en ung pojke i jakt på något som kan förändra hela hans världsbild. Det främsta som Szymon letar efter är en man som kände hans mamma för länge sen, det är det som driver honom framåt. Jag kommer vara lite kryptisk då jag inte vill säga för mycket om spelets historia och förstöra din upplevelse av att upptäcka den själv. Det jag kan säga är att spelet är en ’walking simulator’ där man långsamt vandrar fram i ett postapokalyptiskt landskap bestående av övergivna byggnader och en mystisk nazistbunker, där vi kommer att börja nysta upp spelets historia. Under spelets gång kommer vi att möta Ewa, en ung kvinna som vi bara kan prata med det interna kommunikationssystem. Man får vissa dialogval under spelets gång som karaktärerna reagerar på, men tyvärr påverkar dessa inte spelet så mycket. Spelet är relativt linjärt. Det finns några punkter där man får val som kommer att påverka slutet och hur man tar sig fram.

Överlag kommer man i långsam takt vandra fram genom byggnader och medan man rör sig framåt kan man hitta och läsa meddelanden på lappar från folket som varit där förr. Genom dessa meddelanden får man världen innan apokalypsen förklarad för sig och se hur folk tyckte och kände innan världen gick åt skogen. Det är väldigt intressant att få ta del av dessa. Om man skippar dem förlorar man mycket av världsbygget och den här världens udda och tragiska historia.

Dialogen som man kan ha med Ewa kan man skippa då man måste hitta en mikrofon och aktivera den för att kunna ta del av dialogerna. Jag tog mig gott om tid att ta mig igenom spelet, detta för att jag letade igenom alla rum efter lappar och mikrofoner för att få mer insikt i världen och dialogerna med Ewa. Min första genomspelning tog väl ca fyra till fem timmar innan jag nåde spelets slut. Den andra genomspelningen gjorde jag för att se vilken påverkan andra val hade på handlingen tog mig bara en bråkdel av tiden då jag inte behövde leta och läsa en massa meddelanden.

Spelets kontroll är väldigt simpel och jag körde spelet med en handkontroll. Du styr och tittar med tumspakarna, för att aktivera saker så använder man den högra trigger-knappen och höger tumspak. Om du inte har en handkontroll så är det bara WASD och musen du använder. Om du t.ex. ska öppna en dörr kommer man få upp en prompt som består av en cirkel med en liten halvcirkel i, man trycker in höger trigger-knappen och styr en punkt mot den lilla halvcirkeln för att aktivera. Kontrollschemat är väldigt enkelt och fyller sin funktion.

Om vi tittar på världen tycker jag väldigt mycket om designen, det är förfallet och ser ut som om folket som fanns där bara reste sig upp och gav sig av. Det finns inget liv omkring oss, inga fåglar eller djur som tagit över. Världen är ödelagd av de atombombningar som hänt och hela världen är ett fruset landskap.

Om vi istället kollar ljudbilden så är den godkänd. Jag tycker om de röstskådespelare som porträtterar karaktärerna. Musiken och den atmosfäriska ljudbilden är väldigt tillfredsställande och passande, det tar inte över och blir överväldigande. Något som dock förstör helheten med den atmosfäriska ljudbilden är hur de valt att man ”aktiverar” den. Låt mig förklara. Om du kliver ut genom en dörr kan ett steg göra att du går från tystnad till vinden som plötsligt blåser hårt. Eller att du står bredvid ett vattenfall som porlar i bakgrunden, tar du ett steg kan vattenfallet ljud vara helt borta. Detta tog mig ganska snabbt ur spelet när ljudbilden är så ojämnt implementerad och inte gjord på ett bra sätt. Som tur är det inte så många ställen som är så tydliga i hur illa gjort det är.

Överlag gillar jag spelet. Det tog en stund innan man kom in i spelets historia, då historien sakta men säkert började nystas upp och man fick en aha-upplevelse när man såg vart historien var på väg. Spelet är uppdelade i relativt korta kapitel och de första var väl de svagaste, det var framåt slutet som spelet verkligen fångade mig. Jag hade dock önskat att man kunde få röra sig lite snabbare framåt i spelet. Ibland drar det ner min upplevelse genom att man kryper fram i snigelfart. Speciellt om man går omkring och letar efter alla meddelanden som finns utsprida i spelet.