Imp of the Sun

Imp of the Sun är det första spelet utvecklat av Sunwolf Entertainment. Det är ett metroidvania, något vi fått rätt mycket av de senaste åren. Lyckas Imp of the Sun sticka ut från mängden eller smälter det in med massan av b-plattformers?

Solen har gått i förmörkelse bakom månen och solguden har förlorat sin kraft. För att hämta tillbaka sin kraft från de fyra väktare som vaktar den skickar han ner en liten imp med det sista av sina krafter. Impen landar på en liten gård där han träffar flickan Izhi som döper impen till Nin. Sen är det i stort sett fritt fram att gå dit du vill och utforska. Det finns fyra stora områden som har en boss var och en ny förmåga som gör strid och utforskning lättare. Besegra alla fyra väktare och ge tillbaka solens kraft till solguden, så att den eviga förmörkelsen kan ta slut.

Imp of the Sun är ett metroidvania vilket i stort sett betyder att det är ett spel som involverar att utforska en stor och sammanvävd värld där man lär sig nya förmågor som låter en återvända till tidigare områden för att komma åt platser man inte kunde förut.

Spelet kommer leda dig mot ett visst område först, men om du är riktigt bekväm med kontrollerna och är bra på tighta hopp går det faktiskt att ta sig förbi många hinder på “fel” sätt, vilket känns extremt belönande. Det var många gånger jag kom fram till något som jag inte kunde ta mig förbi och insåg att jag behövde en förmåga jag inte hade, men jag hittade nästan alltid ett annat sätt att ta mig förbi. Som en vis man en gång sade, “Vi kan inte gå genom den, vi måste gå över den.”

Om man gör saker i fel ordning kommer Izhi fram och kommenterar på det.

Utforskningen är definitivt det roligaste med det här spelet. I början känner man sig nästan helt mållös och bara springer omkring, men allt eftersom får man bättre lokalsinne och börjar förstå vart man är och vart man skall gå. Man lär sig fort vilka vägar som leder vart och vad det snabbaste sättet att ta sig framåt är. Världen är uppbygd på ett sätt som gör det mycket lättare att ta sig igenom ställen efter att du redan gjort det första gången. Det är sällan man behöver göra samma svåra hopp flera gånger om man väl klarat det en gång. Och många svåra hopp är det. Men de är aldrig frustrerande. Spelets kontroller är väldigt tighta och snabba, det känns verkligen som att Nin alltid gör exakt det man vill.

Dock måste jag dra av några poäng när de kommer till stöd för handkontroll. Imp of the Sun har bara stöd för Xbox-kontroller, vilket betyder att du kommer behöva någon form av mjukvara som omvandlar signalen för att kunna använda andra kontroller. För en platformer tycker jag att fullt stöd för de vanligaste typerna av kontroller är ett måste. Spelet har en karta, men den är egentligen bara en stiliserad bild på världen, och visar inte alls vilka vägar som finns, vilket enligt mig är sjukt viktigt i ett metroidvania. Tänk att spela något som Hollow Knight utan att ha en karta som visar var du är. Världen i Imp of the Sun är inte så stor att detta gör spelet omöjligt att klara, men det gör definitivt att det tar någon extra timme. Det var vi flera tillfällen som jag övervägde att sy ihop min egna karta i photoshop för att jag konstant gick vilse i ett av de mer förvirrande områdena. Ska man bara klara spelet är det inte ett superstort problem, men om du vill ha alla collectibles och hemligheter blir det snabbt irriterande. 

Visst är den fin, men det ser ju mer ut som en tavla än en karta.

Striderna i Imp of the Sun är en av spelets svagare sidor. Det är nästan helt omöjligt att besegra en enda fiende utan att själv bli träffad, vilket är sjukt irriterande i början av spelet, när man bara kan ta en träff innan man dör. Nästan alla fiender har lite längre räckvidd än Nin, och kan reagera så pass snabbt så att de hinner slå en innan man själv får chansen. När man väl fått in en träff är det inte så svårt att bara fortsätta slå tills fienden dör, men att ta sig in för att lyckas med det är lite väl svårt. Under spelets gång låser man upp lite nya attacker och stridsförmågor, men ingenting är lika bra som att bara gå framåt och spamma attack-knappen.

Om något gör faktiskt vissa av de nya attackerna så att det blir svårare att döda fiender, då Nim gör flashy och onödigt långa combo finishers som lämnar honom öppen, istället för att bara fortsätta attackera. Spelets bossar varierar även galet mycket i svårighetsgrad. Vissa av dem går att besegra genom att bara stå i hörnet och spamma projektiler utan någon risk, men vissa kräver fullt fokus i flera minuter, där ett enda misstag innebär att man dör. 

Imp of the Sun är ett sjukt fint spel. Hela spelet är handritat, och alla cutscenes är så mycket finare än vad de behöver vara. Det märks verkligen i varenda bildruta att Sunwolf brydde sig om det de skapade. Under nästan varenda cutscene så satt jag och mashade F12 för att få så många skärmdumpar som möjligt, dels för den här recensionen, men också för att kunna ha en riktigt cool skrivbordsbakgrund. Spelet är starkt knutet till den peruanska kulturen, och det skriker verkligen Inkariket. De fyra olika platserna har sina helt olika och egna färgpaletter som gör det väldigt enkelt att direkt veta vart man är. Att områdena är så olika till utseende bidrar också starkt till känslan av utforskande, då det verkligen känns som att man besökt platser långt ifrån varandra. Oavsett vilket område man befinner sig i är spelet också väldigt färgglatt och färgstarkt, varenda pixel lyser verkligen med liv.

Vilka kan dessa två figurer vara?

Spelets soundtrack, som är komponerad av Jose Varon använder sig av flera antika Peruanska instrument för att skapa över 15 stycken episka orkesterstycken. Musiken gör ett väldigt bra jobb på att skapa rätt känsla där den spelas. Den får spelaren att känna sig lugn och lekfull när den springer runt i Izhis by, och allvarlig och stark när den slåss mot en av spelets bossar. En bra soundtrack för mig är en som man kan lyssna på utanför spelets sammanhang och ändå få någon form av underhållning utav det, och det gäller definitivt i det här fallet. Tyvärr finns inte Imp of the Suns OST att streama, men det finns att köpa som DLC till spelet, vilket jag definitivt skulle rekommendera om du gillar det och vill stötta Jose Varon. 

Allt som allt är Imp of the Sun ett riktigt bra spel med några få brister som håller det tillbaka lite för mycket för att vara perfekt. Hade det inte varit för att jag tidigare i år spelade Celeste för första gången hade Imp of the Sun utan tvekan varit den bästa plattformen jag spelat i år. Jag kan inte beskriva hur belönande det känns att röra på sig i det här spelet tillräckligt mycket. Om man bara vill klara spelet och inte bryr sig om att ta alla collectibles så tar det bara omkring 4 timmar att klara ut, vilket för mig är den perfekta längden för ett spel som det här. Hade det varit kortare hade det inte varit värt priset, och om det hade varit längre hade kartan blivit ett större problem. Men som det är just nu, är det en väldigt rolig platformer med en tillräckligt bra story och sjukt fint upplägg.